Bransch på halt plåttak

November 2013. I ett rum på Arbetsförmedlingen i Farsta sitter ett trettiotal män och väntar. De allra flesta har invandrarbakgrund. De som haft möjlighet har tagit på sig hantverkarbyxor för att göra ett gott intryck.

Alla är arbetslösa. Alla hoppas de få chansen att  jobba i vinter.

Männen är här på en rekryteringsträff för takskottare.

Två arbetsgivare finns på plats.

Några raka besked om jobb får dock männen inte den här dagen. Företagen vet inte hur många som behövs. Blir det lite eller ingen snö lär uppdragen för takskottningsföretagen bli lätträknade.

Blir det däremot en snörik vinter, som i fjol, då anställs alla som går i ett par skor och vågar gå upp på ett tak.

Under november 2013 är ett drygt dussin liknande rekryteringträffar för takskottare inplanerade, bara i Stockholmsregionen. Träffarna är svaret på ett behov.

Takskottning är en verksamhet som ökat i oerhört snabb takt de senaste åren, räknat i antal människor som jobbar på taken. En helt ny näringsgren har skapats. Men det är en värld närmast helt utan insyn från myndigheter eller fackföreningar, med få regler eller lagar, och personer med erfarenhet från branschen kan vittna om både svartjobb och dålig säkerhet.

– Takskottning är en vilda västern-bransch. Man plockar in vem tusan som helst från gatan, säger Christian Lönnström på Arbetsmiljöverket.

Det som kan kallas för takskottningsbranschen föddes i praktiken den 8 januari 2002. Då dog en pojke efter att ha träffats av en fallande istapp på Drottninggatan i Stockholm. En infekterad tvist uppstod om vem – fastighetsägaren eller det plåtslageri som skötte skottningen av taket – som bar ansvaret för dödsfallet.

Tre år senare kom beskedet från Högsta domstolen: eftersom avtalet mellan de tvistande parterna innebar att plåtslageriet hade skyldighet att åka ut och kontrollera taket blev bedömningen att plåtslageriet bar ansvaret för olyckan, och vd:n dömdes för vållande till annans död.

Plåtslagerierna förstod att den prejudicerande domen innebar ett ansvar de inte var intresserade av att ta i framtiden. Avtalen med fastighetsägarna omförhandlades: framöver skulle fastighetsägarna kontrollera sina tak själva, och ringa efter plåtslagerierna när det var dags att skotta. Här lades grunden till en helt ny marknad för snabb, lättillgänglig skottningsservice.

Det var dock inte förrän under den mycket snörika vintern 2009-2010 som -effekterna visade sig på allvar. Taket på Coca Colas fabrik i Jordbro rasade nästan in under tyngden från de stora snömassorna och fastighetsägarna insåg att även platta tak måste skottas, något som mångfaldigade behovet av snöskottare.

Två år senare, 2011-2012 – också det en snörik vinter – började Stockholmspolisen inspektera tak. Från och med nu kunde en enskild fastighetsägare som lät farliga istappar hänga kvar från taken bli tvungen att betala 200 000 kronor. Det gjorde fastighetsägarna nervösa, vilket har ökat takskottandet ytterligare.

I dag uppskattar branschorganisationen Plåtslageriernas Riksförbund, PLR, att 2 000–3 000 takskottare sysselsätts i Stockholm en vanlig vinter. En snörik vinter kan siffran komma upp i 10 000.

Siffran är en uppskattning. Ingen vet hur många som går omkring där på taken efter ett riktigt snöoväder. De kan vara ännu fler.

PLR saknar överblick över branschens omfattning. Inte heller Tillväxtverket eller det närmast berörda fackförbundet, Byggnads, har gjort några beräkningar.

– När det snöar mycket är det många som inte kan utföra sitt vanliga yrke som jobbar extra med det här, bara de inte är höjdrädda. Plötsligt behövs mycket folk och då kan alla som kan gå och är över 18 år få jobba med att skotta tak, säger Mats Jonaeson på PLR.

Överblicken försvåras ytterligare av att takskottare inte är ett definierat yrke. De flesta företag utför även andra jobb, som till exempel pappläggning eller rivningsarbete. Skotta tak kan man ju bara göra några veckor per år.

Enligt Per Forsling, chef för förvaltningsutveckling på intresse- och branschorganisationen Fastighetsägarna, bidrar variationerna i efterfrågan till problemet.

– Vintrar med mycket snö innebär många tak som ska skottas samtidigt. Det är inte ett enkelt jobb, men risken finns att entreprenörer gör det med outbildad personal. Förutsättningarna gör att det drar till sig oseriösa aktörer.

När plåtslageriernas personal inte räcker till vänder de sig till underentreprenörer, som fungerar som bemanningsföretag.

Sergio Aspee driver företaget Spab Fastighetsservice som utför takskottning i Stockholm. Han beskriver hur det vuxit fram en uppsjö av takskottningfirmor.

– Plåtslagerierna har kontrakt på taken, och sedan delar de på olika småföretagare. Vid ett tillfälle var vi 200 personer från säkert 50 olika firmor på samma tak.

Enligt Byggnads domineras denna bransch med små underentreprenörer av en stor svartsektor – en bild som delas av både PLR och Skatteverket.

– Underentreprenörerna följer inte kollektivavtal, betalar inte skatt och killarna får inte betalt så det räcker, säger Timo Anttila på Byggnads.

Om företagen har kollektivavtal kan facket skicka ombudsmän som kan kontrollera om säkerhetsföreskrifterna efterföljs. Men enligt Timo Anttila lever många av underentreprenörerna i princip helt utanför arbetsmarknadens institutioner.

PLR, som ju organiserar bolagen som sitter på kontrakten, medger att det är omöjligt att klara sig utan underentreprenörer de dagar det behövs 10 000 takskottare på Stockholms tak. Deras kollektiv-avtal fastslår att man i första hand ska använda sig av underentreprenörer som också har kollektivavtal.

– Men att underentreprenörerna faktiskt har kollektivavtal är det upp till varje enskild arbetsgivare att följa upp, säger Henrik Boman, förhandlingschef på PLR.

En lucka i lagen har också banat väg för de oseriösa aktörerna.

Vid takskottning är det inte fastighetsägarna som har det slutgiltiga juridiska ansvaret.

– Det finns ett hålrum i lagstiftningen. Fastighetsägaren anses inte vara byggherre då det handlar om takskottning. Samma killar kan vara på samma tak på sommaren och måla, då räknas det som byggnadsarbete, säger Christian Lönnström, inspektör på Arbetsmiljöverket.

I praktiken innebär det att vid takskottning, ett minst lika farligt arbete som målning, är den anställde utlämnad till sin arbetsgivares vilja att prioritera säkerheten. Hur detta sköts är det Arbetsmiljöverket som kontrollerar. Men verket gör i princip bara inspektioner när en granne ringer och anmäler misstänkta brister.

Någon helhetsbild är alltså svår att få. Men de flesta av de takskottare som Fokus har intervjuat vittnar om stora brister i villkor och arbetsmiljö. Droger, otillräckliga språkkunskaper, extrema arbetspass, är bara några exempel. Helt overksamma har dock inte branschens ledande aktörer varit.

Ett problem har länge varit att oerfarna takskottare av misstag hackar sönder taken, skador som blir kostsamma för fastighetsägarna. Därför erbjuder PLR från och med förra året en licensutbildning för takskottare: »Skotta säkert«. Där ingår även ett avsnitt om taksäkerhet. Den som gått kursen har sedan befogenhet att vidareutbilda sina medarbetare.

Men takskottningsföretagaren Sergio Aspee tror inte att kursen innebär någon revolution för säkerheten på taken.

– Det går inte att göra en kurs om snöskottning på ett lager där man inte behöver klättra, och där det inte finns snö. Det mesta de visar är klättringsgrejer. Men här är det kallt och blött. Livlinan fryser. Man måste tänka att linan inte får vara blöt, men det visar de inte på kursen.

PeO Axelsson, som doktorerat i taksäkerhet och är kursledare på Taksäkerhetskommittén, är positiv till att något händer i branschen, men tror inte heller att »Skotta säkert« räcker.

– En grundutbildning på ett par timmar är inte tillräckligt. Framför allt inte då de som utbildas sedan ska ansvara för att utbilda andra.

En annan förändring är att försäkringsbolagen inför vintern 2013 kräver att fastighetsägarna bara anlitar takskottare med licens från »Skotta säkert«: inte för att skydda dem som skottar, utan för att skydda taken. Om en olicensierad takskottare hackar sönder ett tak ska inte försäkringen gälla. Dessa nya förhållanden innebär alltså inte att fastighetsägarna plötsligt blivit ansvariga för takskottarnas säkerhet, men är kanske ett incitament att ha bättre koll på vilka som i praktiken står på taken.

Oscar Bergman Muñoz kom in i takskottningsbranschen via en av Arbetsförmedlingens rekryteringsträffar. Året var 2010 och Oscar hade precis gått ut gymnasiet. Han fångades snabbt upp av ett företag och efter bara två pass på Stockholms tak blev han befordrad.

– Jag blev gruppchef, under mig fick jag tre snubbar från Nigeria som kom för att jobba i mjukisbyxor och fotbollsskor. De kunde ingen svenska, pratade dålig engelska och sa att de varit i Sverige i en vecka. De visste inte vad de hade tackat ja till. Det visade sig att de hade höjdskräck och inte hade fattat att snö är kallt. De var för kalla och höjdrädda för att jobba på taket helt enkelt, och var tvungna att låna kläder. Jag är ganska säker på att de betalades svart.

Oscar räknade med runt 20 000 kronor i månadslön, men när lönen sedan kom fick han bara 3 000.

– På Arbetsförmedlingen lät allt skitbra. Företaget lovade att varannan timme skulle vi få en timmes vila. Vi skulle även få betalt – 120 kronor i timmen – från att arbetsdagen började på kontoret till att vi var tillbaka där igen.

Men Oscar betalades bara för aktiv skottning på taket, fick han plötsligt veta – resten slukades av kringkostnader.

På arbetsförmedlingen i Farsta fyller männen i en blankett från ett av företagen med personuppgifter och några enklare frågor med flervalssvar.

Man kan tycka att det är märkligt att Arbetsförmedlingen via rekryteringsträffar förmedlar arbetskraft till företag i en så illa kontrollerad bransch. Arbetsförmedlingen säger att om firman är seriös eller ej kollas lika noga som när man lägger upp en annons i platsbanken: det vill säga, villkoren måste anges tydligt. Om villkoren sedan inte uppfylls får den anställde vända sig till facket. Ett fack som alltså har liten eller ingen insyn i den branschen.

Frågorna som männen får svara på den här dagen rör faktiskt säkerheten, dock på en ganska grund nivå.

En lyder: »Vad gör du om din kompis går upp på taket utan lina?« En annan: »Vad gör du om din kompis skadar något på annans egendom i samband med takskottning?«

Några yngre jämför sina svar. Vad vill arbetsgivaren höra? Att man är lojal och håller tyst eller att man anmäler missförhållanden på ett korrekt sätt?

Alla får komma in på intervjun. Blir det en snörik vinter ska det också mycket till om de inte står där på ett tak och skottar.

Takskottarföretagaren Sergio Aspee sammanfattar logiken i branschen:

– Ju mer folk du har när det krisar, desto mer pengar tjänar du. Alla som vill jobba får jobba.

Oscar Bergman Muñoz.