Brödernas osannolika flykt från Polen – mot friheten

Han hade en ljusgrön jacka på sig den dagen de rymde. Alltför ljusgrön skulle det visa sig. När de sedermera gick omkring i Ystad tittade folk på dem; två unga grabbar som var sotiga och smutsiga från topp till tå. Och den ljusgröna jackan var gråsvart. Så blir det om man legat gömd i underredet till en lastbil i många timmar.

När lastbilen stannade till strax efter gränskontrollen hade de tittat ut, sett sig omkring och börjat springa allt vad de orkade. De fortsatte springa tills de kom till en sandstrand och såg Östersjön framför sig. Var de i Sverige? Ja, förmodligen, men vad skulle de göra nu?

De började med att vaska av sig den värsta smutsen i ansiktet där på sandstranden, fast det blev mest runt ögonen. De såg ut som två omvända tvättbjörnar när de sedan traskade runt bland folk som var på väg till fest eller till krogen – för det hade hunnit bli lördagskväll.

Krzysztof klagade på att han var både törstig och hungrig. För storebror Adam var det som ett tecken när de kom fram till en stängd kiosk och det låg en bortglömd handske på disken utanför. Skulle han slå in rutan och bara ta några dricka? Samvetet tog emot. Han hade aldrig stulit något. Nej, hann han tänka när en Saab körde förbi och föraren stirrade på dem.

Tur det, för Saaben vände och kom tillbaka och stannade intill dem.

Ur steg en jätte klädd i svart skinnjacka. En polis skulle det visa sig. En riktig Wallanderpolis i Ystad och han började prata med dem.

Det var som om Wallanderscenariot fortsatte när de sedan kom in på polisstationen och Adam på bruten engelska förklarade att de sökte politisk asyl i Sverige.

Hela skiftet på polisstationen kom in för att titta på de två grabbarna, 15 och 13 år gamla. Den natten fick de sova i en cell i arresten – fast med öppen dörr, och fick mackor och något att dricka.

Om inte den polske chauffören stannat till så snabbt efter att ha kört av färjan utan i stället kört på i timmar hade Adam aldrig suttit här i dag, för då hade bröderna förfryst. Det var i slutet av oktober och redan kallt. Eller också hade de trillat av mitt på en motorväg någonstans i Sverige i 90 kilometer eller mer i hastighet.

Så tänker han nu, när han sitter vid ett köksbord i villan i Vetlanda. Och han som med sin yngre bror flydde kommunismens Polen berättar stolt att han i våras var i Moskva och följde segerparaden den 9 maj.

***

Egentligen började allt på hans födelsedag, luciadagen den 13 december 1981. Nyblivne 12-åringen Adam slog sig ner vid tv:n. Först var det alldeles svart i rutan, sedan började det spelas något slags patriotisk musik. Tv-bilden skakade till och en man i militärkläder med mörka glasögon dök upp. General Wojchiech Jaruzelski såg allvarlig ut och förklarade att Polen befann sig i undantagstillstånd och att krigslagar skulle tillämpas. Den fria fackföreningen Solidaritet, som på femton månader fått 10 miljoner medlemmar, förklarades olaglig och tusentals personer arresterades samma dag eller timmarna före Jaruzelskis framträdande.

Fruktansvärt, tyckte Adam Zielinski, som redan hade börjat intressera sig för politik. Nu var det inte bara vintermörkret och den blöta snön som la sig som ett lock över Polen. Inte så att någon i hans familj riskerade att drabbas eller arresteras; och Adam själv, äldst av de åtta syskonen, ifrågasatte mycket och ville diskutera, men det stannade i klassrummet, på skolgården eller hemmavid.

Särskilt var det en lärare, en tidigare militär, som han ofta hade småbråk med, och som alltid gav för låga betyg.

På bio hade han sett filmerna från USA, de som passerade censurens granskning och släpptes igenom. Det här året i början på 80-talet blev det allt tydligare för honom: Han skulle till väst.

– Vi levde i ett enpartisystem under kommunismen. Jag började leta upp underjordiska tidningar för att få reda på saker. På tv var det bara lögner, säger Adam.

Från början en utopi, men åren gick och han blev mer och mer övertygad om sin plan.

– Det måste ha varit sommaren 1985 när en kompis i skolan hade varit på sommarläger vid Östersjökusten och kom hem och berättade om färjeterminalen där, och alla lastbilarna som åkte till väst.

Kunde det vara en väg ut? Men att åka ensam ut i bokstavligt talat stora och okända världen? Nej. Längsta utflykten hittills i hans liv hade gått till Krakow, 8–9 mil bort.

– Jag vågade inte åka själv utan övertalade min bror Krzysztof som då var 13 att följa med. Han var lite äventyrslysten av sig.

Tonårsbröderna funderade länge på hur de skulle ta sig från Zyrakow, i sydöstra Polen och vidare västerut. Och vart skulle de? Adam visste: USA. Eller möjligen Kanada. Där skulle de bli välkomnade och börja ett nytt liv.

Nästa fråga: Varifrån skulle de få pengar? Jo, båda bröderna hade småpengar som sattes in på ett slags skolsparbank. Det hade trots allt blivit en del pengar. Adam hade lärt sig att skriva föräldrarnas namnteckning och skrev på en fullmakt i deras namn och plockade ut alla pengarna. Nu blev det bråttom.

– I slutet av oktober var det på gränsen till för kallt, Vi kunde tvingas vänta till våren. När vi tagit ut pengarna riskerade vi också att någon skulle larma om det.

Adam hade börjat fastna för en annan företeelse från väst – punkmusiken. Aggressiviteten i den gillade han. Den här kvällen gick de och la sig utan ett knyst. Fast det handlade inte om att sova. Någon gång efter midnatt tecknade de åt varandra och klädde på sig hastigt, i tysthet för en gångs skull. I förväg hade de gjort i ordning en väska med lite varma kläder.

Innan de gav sig i väg la de ett brev ovanpå tv:n där Adam förklarade att han övertalat Krzysztof och att de två hade åkt i väg på en punkfestival och skulle komma tillbaka om några dagar. Om de hade sagt som det var fanns en risk att föräldrarna skulle larma polisen, och då hade de kunnat bli stoppade redan under resan i Polen, förstod de.

Klockan ett på natten satte de sig på ett tåg till Warszawa, välfyllt av unga män på väg till sin värnpliktstjänstgöring. Att många firade av sin sista kväll i frihet gjorde att det var rejält stökigt på tåget, och ingen tog särskild notis om de två smågrabbarna.

Några timmar senare steg de av på stationen i huvudstadens centrum och stirrade upp mot det stora kulturpalatset som nådde hundratals meter i höjden framför dem.

Nu då? De tog en chansning och åkte ut till flygplatsen. Kanske kunde de smita ombord på ett plan, trots allt. Men om de hade sett många militärer och poliser vid tågstationen så var de långt värre på flygplatsen. Inte en chans!

[caption id="attachment_584666" align="alignnone" width="686"] 13 december 1981: General Wojchiech Jaruzelski tillkännager att krigslagar införs i Polen.[/caption]

Tillbaka med buss till järnvägsstationen, där de kollade när nästa tåg skulle gå till Stettin. Därifrån skulle de ta sig till Swinoujscie, och färjorna till väst. Resan tog många timmar, men till slut var de framme vid färjeläget. Lastbilarna som skulle åka med färjan stod på rad vid en uppställningsplats, och de smög omkring och letade upp någon bil som de trodde var på väg utomlands och som hade utrymmen i underredet för dem båda.

Lastbilar och deras utrymmen var de rätt bekanta med, pappan körde ju lastbil och när han parkerade hemmavid brukade de passa på att inspektera det mesta. De hittade en lastbil som de trodde på och satte sig i den lilla vänthallen vid färjeläget.

Egentligen var det osannolikt att de ens !tagit sig så här långt, för även om krigslagarna formellt hade upphävts året innan, 1984, var Polen en kontrollstat där folk ideligen ombads visa sina dokument. Och allt de hade i den vägen var Adams skol-id-kort.

Och det kunde tagit slut där och då.

– Det kom förbi en gränspatrull och undrade vad vi gjorde där. »Vi väntar på sista tåget till Stettin«, sa vi. Men de tog med oss och satte oss på tåget dit som just skulle gå.

Fast när lokaltåget stannade till vid ett rödljus kunde de hoppa av och gå den långa vägen tillbaka till färjeläget, där de mitt i natten installerade sig under lastbilen de sett ut på förhand.

– Vi låg där och väntade, och det var kallt. Färjan skulle gå först klockan två på eftermiddagen, visste vi. När chauffören väntade på att få köra på gick han ut och pinkade alldeles intill där vi låg.

Och innan lastbilen körde ombord kom en ny gränspatrull för kontroll.

– Nu är det kört, tänkte jag och inbillade mig att en vakt såg rakt mot mig. De gick vidare men kom tillbaka ganska snart. Plötsligt kände jag ett tryck i sidan. En kalasjnikov!? hann jag tänka. Men sedan insåg jag att det var Krzysztofs armbåge som tryckte mot mig.

Patrullen drog sig undan utan att ha upptäckt pojkarna och snart var lastbilen i rullning och körde på färjan. Adam tittade ut försiktigt och såg en livboj med texten M/S Jan Heweliusz.

Det var hyfsat varmt på båten och båda föll i sömn. De vaknade när det började bli rörelse på bildäck. De kände hur de körde av och passerade kontrollen, och som tur var stannade chauffören till strax efter.

– Aha, vi är på andra sidan, insåg vi, berättar Adam; och de sprang allt vad de orkade. Trötta, de hade inte ätit eller druckit på mer än ett dygn, men framme – var de nu var.

***

Adam och Krzysztof kunde bara några ord på engelska, och poliserna ingen polska. När de hade sovit en natt i arresten kom en polsk tolk och första förhöret hölls.

– Redan då lät det som att vi skulle skickas med nästa färja till Polen.

Men grabbarna hade ju faktiskt förklarat att de sökte asyl så dåvarande Invandrarverkets maskineri gick i gång. De närmaste dagarna fick de bo hemma hos den polska tolken, och efter några dagar sattes de på tåget för att resa till Oxelösund där verket hade en flyktingförläggning i ett vanligt bostadsområde. De reste ensamma men en anställd på Invandrarverket mötte dem i Nyköping och tog dem sista biten till Oxelösund och – en egen lägenhet!

»Nu ska ni bo själva«, sa de. Vi tyckte det var rena himmelriket. Färg-tv med satellitkanaler, mat i kylskåpet och till och med fickpengar. Det fanns också polska familjer med barn där, och några har jag kontakt med än i dag.

Men det första beskedet var att de inte skulle få uppehållstillstånd. De var ju inte myndiga, och den överordnade principen var att barn skulle vara med sina föräldrar.

Polacker i exil började engagera sig för deras sak och någon tipsade Södermanlands Nyheter, som slog upp nyheten stort om de två polska bröderna som flytt till Sverige under en lastbil.

– Det blev en snöbollseffekt i medierna. Snabbt var Expressen på plats och vi fick en femtiolapp för en intervju. Vi var med på tv och det uppmärksammades även utomlands. Historien om oss blev lite obekväm för den polska staten.

– Jaruzelskiregimens talesperson Jerzy Urban pratade om att man skulle återlämna de polska barnen, och sluta muta oss med bananer.

På hemmaplan i Polen var de kvarvarande föräldrarna snart utsatta för en total genomlysning av myndigheterna. Varenda koppling till att någon vuxen kunde ha konspirerat med Adam och Krzysztof skulle undersökas.

– Regimen visste var vi var efter tre dagar, men först efter en vecka fick våra föräldrar reda på att vi befann oss i Sverige och att allt var okej. Det fick de reda på av svenske ambassadören, tror jag.

Kanske lite motvilligt fick de lämna den egna lägenheten och placerades i en fosterfamilj med polska rötter, där mannen hade varit aktiv i Solidaritet.

Andra prövningen av deras ärende om asyl gick lika dåligt den, men nu fanns en opinion som väckts.

– Vi satt i tv och min bror hade lärt sig en sak på svenska som han sa: »Jag heter Krzysztof och bor på Storgatan 12 i Oxelösund.«

Deras föräldrar fick plötsligt en inställelse till rättegång om vårdnaden om de två barnen.

– Rättegången måste ha varit en fars. Och slutbeskedet var att våra föräldrar fråntogs vårdnaden eftersom de hade visat sig olämpliga och att vi skulle omhändertas om vi återvände.

Det visade sig bli avgörande för svenska myndigheter. Frågan var nu uppe på regeringsnivå, och regeringen Palme skulle fatta det avgörande beslutet i december 1985. Adam och Krzysztof satt i P1:s radiostudio och inväntade beskedet. Och baserat på humanitära skäl fick de två stanna. Adam ringde till grannen (i deras hem i Zyrakow fanns ingen telefon) och mamman som satt där och väntade blev åtminstone lite lugnare.

[caption id="attachment_584664" align="alignnone" width="991"] December 1985. Adams och brodern Krzysztofs flykt utvecklade sig till en storpolitisk kris mellan Polen, som ville att barnen skulle utlämnas, och Sverige, där trycket var starkt för att barnen skulle få stanna. De båda bröderna inväntade regeringen Palmes slutliga besked i frågan i P1:s radiostudio.[/caption]

***

Fyra år senare, vintern 1989, inleddes rundabordssamtal mellan regeringen och den polska oppositionen. Efter några månaders förhandling kunde man i april bland annat enas om att Solidaritet skulle tillåtas verka igen, och att landet skulle genomföra delvis fria val till parlamentet den 4 juni 1989. Fast bara 35 procent av platserna var »öppna« – resten var reserverade för maktens partier.

Men den polska oppositionen lade beslag på en tredjedel av platserna och då, ett halvår före murens fall, fanns ingen återvändo. Anden hade släppts ur flaskan, och ingen kunde eller ville få in den igen.

För 30 år sedan, hösten 1989 tillträdde Tadeusz Mazowiecki, katolsk intellektuell som hade varit rådgivare åt Solidaritet, som den första icke-kommunistiska premiärministern i Östeuropa sedan andra världskriget.

– Jag hade funderingar på att återvända till Polen då. Men jag hade ändå lärt mig språket, och det var inte lika enkelt längre att »komma hem«, berättar Adam.

Och sedan var det ju den där tjejen, Sylwia, som han hade blivit kär i på det katolska lägret i Vadstena samma sommar.

Så han blev kvar.

Samma år, 1989, inspirerade »Polenpojkarnas« flykt till den polska filmen »300 miles to heaven«. Fast Adam Zielinski tycker att mycket blev fel i filmen, bland annat hamnade filmens flyktingpojkar i Danmark, inte i Sverige.

Om den där speciella hösten 1989, när han och alla polacker i exil följde allt som hände i hemlandet med näst intill förvåning, säger han:

– Det var en revolution med så få offer som möjligt. Det kommunistiska systemet var så ineffektivt. Av 70-talets Gierek-­period, då man byggde  bilfabriker med Fiats hjälp och annat, fanns bara skulder kvar.

– Men det är ett högt pris Polen fått betala. Ekonomiskt går det inte att jämföra, det Polen jag lämnade var slitet och förfallet. Mycket har hänt, men det är inte ett land med egen kontroll och självständighet. Polen har blivit en fabrik i anslutning till Tyskland.

Han blev svensk medborgare först 2010, – då han kände att han var mer svensk än polsk – men behöll sitt polska medborgarskap. Han tänker dock inte ge sig i väg och rösta i polska valet den 13 oktober.

– Det är som ett mynt med två sidor: Donald Tusks parti [tidigare polsk premiärminister, i dag ordförande i Europeiska rådet och trolig polsk presidentkandidat 2020] Medborgarplattformen (PO) är lojala med Tyskland och EU. Det nuvarande regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) är totalt undergivna Washington.

– Under PIS styre är det som ett land som själv har bett om att bli ockuperat. Nu vill man bygga en tvåmiljardersbas, ett »Fort Trump« i Polen, för att en främmande makt ska ha närvaro på polsk mark. Hallå! Det är förödmjukande.

Det mesta tyder, enligt opinionsundersökningarna, på att PIS sitter kvar vid makten efter valet den 13 oktober. Senare mätningar ger dem 43–45 procent av rösterna, mot runt 25 procent för PO. Enda chansen till ett maktskifte tycks vara att liberalkonservativa Medborgarplattformen skulle samarbeta eller gå i koalition med de två vänsterpartier som, enligt mätningarna, tycks ta plats i parlamentet, sejmen.

För Adam Zielinskis del betydde det där sommarlägret i Vadstena att han och Sylwia så småningom flyttade ihop hos henne i Finspång. Fast de gifte sig i hans polska hemstad, Zyrakow. Sedan blev det studier i Växjö och de fick två, numera utflugna, barn; och han fick jobb som produktionstekniker på industriföretaget Sapa (numera Hydro) i Vetlanda. Fast en trasslande ryggoperation och en trasig ryggdisk har gjort att han har varit sjukskriven en längre tid.

En yngre syster bor i Chicago, som sägs vara den tredje stad i världen med flest polacker (efter Warszawa och Krakow). De har varit där på besök, men han blev inte särskilt imponerad av det amerikanska systemet.

Brodern han rymde med, Krzysztof, träffade en känd skådespelerska under ett besök i Warszawa, blev kär och flyttade dit för gott 2009. Till Polen åker Adam och Sylwia alltmer sällan, det var några år sedan nu.

Och har man som dem fem livliga mopsar att leja bort när man ska på långresa blir det lite bökigt.

I 15 år växte han upp i ett kommunistiskt land, fast med väldigt få bekännande kommunister, och där det anti-ryska alltid fanns närvarande, som han själv också omfattade. Från det är steget ganska långt till hans konstaterande nu hemma vid köksbordet:

– Det finns en hysteri mot Putin som man försöker göra till allas fiende. Jag är realist, inte kommunist.

– Närmast mitt politiska hjärta finns nog Socialdemokraterna under Palme. Då hade man en egen stämma och protesterade mot andra länders agerande, som mot USA:s krig i Vietnam. Men i dag håller man mest tyst, rädd för att stöta sig med USA.

Vad tänker han, som själv flydde från ett land, om de som flyr i dag, bort från krig eller förtryck?

– Om du flyr från Syrien har du större anledning att få hjälp, då är du verkligen i fara. Det var aldrig jag.

– Samtidigt finns det en skuld hos väst som bidragit till så mycket av deras omständigheter. Varje offensivt krig är en krigsförbrytelse. Och nummer ett är att vi måste hålla jänkarna i schack.

Så den unge mannen som 1985 flydde det kommunistiska Polen gjorde slag i saken i våras och reste till Moskva och följde firandet av segerdagen den 9 maj, med paraden på Röda torget, till minne av krigsslutet 1945.

– 1985 hade jag inte ens kunnat föreställa mig något sådant, men den pojken finns inte längre. Nu är jag en lite sur och besviken gubbe, som är arg på den råa kapitalismen, säger Adam Zielinski.

[caption id="attachment_584665" align="alignnone" width="991"] Utspridd familj. Brodern Krzysztof gifte sig med en skådespelerska och återvände till Polen. Adams yngre syster bor numera i Chicago.[/caption]