Byråkrater – de nya aktivisterna

”En centralbyråkrat, en centralbyråkrat, han får aldrig vara lat.”

Några minns kanske SVT:s barnprogram från tidigt 1970-tal, där Ville och Valle och Viktor sjöng Centralbyråkratens visa. Det var på den tiden Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, av människor i Norrland uttyddes som Alla Måste Söderut. Då ville myndigheterna få folk att flytta till jobben i Stockholm. I dag kan det handla om att skydda fåglar mot skogsavverkning eller att introducera samtyckeslagen för små barn i förskolan.

Det är knappast någon nyhet att svenska myndigheter driver på i olika frågor i syfte att förändra samhället. De är ju statens förlängda arm, ibland mer påtagligt än annars. I förvaltningen ligger makten. Tänk bara på Axel Oxenstierna, rikskanslern som på 1600-talet aktiverade ett nytt och modernt myndighets-Sverige.

Att anställda på olika myndigheter emellanåt tolkar beslut och verkar i enlighet med sina egna åsikter och värderingar är inte heller någon hemlighet.

– Vi använder begreppet insidesaktivism om den som är anställd i offentlig verksamhet och i den rollen vill påverka från insidan i aktivistisk riktning. Då ingår det att man har kontakter med och sympatier för något slags social rörelse, säger Jan Olsson, professor i statskunskap vid Örebro universitet, som har forskat och skrivit mycket om aktivism hos myndigheterna.

Myndighetsaktivism är ett bredare begrepp än insidesaktivismen; hela myndigheten kan ju uppträda aktivistiskt och anställda kan agera enligt sin övertygelse utan att ha nära band till någon organisation eller rörelse.

– Man kan ha egna värderingar och tycka att förslag från politiker eller chefer är felaktiga eller dumma, och då vill man stå upp för andra värden. Man kanske försöker förhindra att beslut får full effekt eller att förslag man ogillar implementeras.

Vad ser du för aktuella exempel på myndighetsaktivism?

– Det finns gott om miljöaktivister som är förbannade på svensk skogspolitik, svarar Jan Olsson.

En av myndighetsaktivismens förutsättningar är att politiken gradvis har skjutit ifrån sig sitt ansvar till juridiken eller till just myndigheterna – hanteringen av pandemin är ett omtalat exempel. Utrymmet för egna tolkningar bland jurister och tjänstemän har vidgats.

Det kan därför ibland framstå som oklart vem som bestämmer; systemet blir ogenomskinligt trots allt tal om vikten av transparens.

Enligt SCB:s myndighetsregister finns det 460 statliga myndigheter och till dessa ska läggas alla regionala och kommunala organ och verksamheter, som vi i vardagslag pratar om som ”myndigheterna”.

De som talar om ”den djupa staten” kallas ofta konspiratoriska, men har rätt i så måtto att myndigheterna utgör en seg struktur med långsiktigt inflytande. De flesta tjänstemännen riskerar inte att bli av med sina uppdrag efter nästa val. Dessutom avskaffades tjänstemannaansvaret för snart femtio år sedan. Hos myndigheterna finns en erfarenhet, kunskap och omvärldsbild – och vilja till förändring alternativt önskan om status quo – som i någon mån kan sägas leva sitt eget liv.

Låt oss börja med ett exempel från en liten myndighet, vars verksamhet av kritiker anses vara präglad av aktivistiskt nit.

– Vi anser att den aktuella forskaren har begått ett uppenbart brott. Hon har forskat utan tillstånd, hävdar Jörgen Sviden, kanslichef på Överklagandenämnden för etikprövning (Önep).

Den utpekade lagbrytaren heter i det här fallet Kristina Sundquist och är professor i allmänmedicin vid Lunds universitet med drygt 20 års erfarenhet av egen forskning. Önep vill att hon ska åtalas.

Det väckte uppmärksamhet när Sundquists och tre medforskares studie om våldtäktsmän offentliggjordes i fjol. I ”Swedish rape offenders – a latent class analysis” fann de att 60 procent av de våldtäktsdömda under perioden 2000–2015 hade utländsk bakgrund. Det här materialet ingår i ett större projekt där registerdata använts för att undersöka bland annat hälsa och brottslighet.

Arbetet har i flera omgångar godkänts av den svenska etikprövningsmyndigheten och av etikprövningsenheten vid det europeiska forskningsrådet European Research Council, som också bidragit ekonomiskt.

Önep, menar emellertid att Kristina Sundquist som ansvarig för projektet inte har haft tillstånd för alla delar av forskningen. Framför allt gäller detta studierna om kriminalitet. När Sundquist åtalsanmäldes av Önep fann åklagaren ingen anledning att inleda en förundersökning, men då begärde nämnden överprövning; ett uttryckligt missnöje med åklagarens agerande.

Kristina Sundquist anser att hon gjort allt som krävts för att uppfylla tillståndskraven. Projektet tog även in en särskild konsult, en professor emeritus i etik, som läste alla artiklar inom ramen för projektet. Problemet, tror hon, är att hon gav sig in i en känslig frågeställning och fann ett samband som kunde uppfattas som kontroversiellt.

– Vi hade både hängslen och livrem så jag blev bestört när nämnden anmälde mig på nytt.

Alla individer i materialet är pseudonymiserade, forskarna har varken tillgång till namn, adress eller personnummer. Det är också olagligt att försöka identifiera enskilda.

Vad är det då man vill ha sagt med anmälan?

– Jag misstänker att det rör sig om myndighetsaktivism. Jag får inte någon rättvis bedömning eftersom de som sitter i nämnden inte vill att den här sortens forskning ska bedrivas, säger Kristina Sundquist.

Önep fick ansvaret för tillsynen av etikprövningslagen 2020. Jörgen Svidén tycker att det var märkligt att den första anmälan mot Kristina Sundquist inte ledde någon vart.

– Hon har forskat på känsliga personuppgifter och vi bedömer att hon saknat tillstånd när hon till exempel kopplat samman utländsk bakgrund och kriminalitet.

Är det ett känsligt ämne?

– Nej. Vi tar inte ställning till det. Detta har tolkats helt vanvettigt. Jag kan inte svara på om hon hade fått tillstånd om hon sagt att hon ville forska på om invandrare är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken, men det är inte omöjligt.

Enligt Jörgen Svidén ligger det okunskap bakom kritiken som på sistone riktats mot Önep från olika håll, bland annat från andra forskare.

– De här konstiga mejlen som man får från mörka krafter handlar inte om tillstånden eller om att det borde vara enklare att forska på känsliga personuppgifter. I stället handlar de om att vi som myndighet har något slags politisk agenda.

Han skrattar till.

– Det är naturligtvis nonsens. Man hävdar att vi vill dölja sanningen. Då undrar jag: Menar man verkligen att nämndens ledamöter skulle ha någon egen agenda?

Önep anmäldes i februari till Justitieombudsmannen (JO) ”för bristande saklighet och opartiskhet” av stiftelsen Academic Rights Watch, som även framhöll att flera av nämndens ledamöter tidigare har visat ett särskilt engagemang i asylärenden. Den nyligen avsuttna ordföranden, justitierådet Ann-Christine Lindeblad, var drivande när Högsta domstolen tog upp ett fall med en dömd våldtäktsman och upphävde den utvisning han tidigare dömts till. ”Det finns”, skriver anmälarna, ”såvitt vi kan se ingen ledamot i nämnden som balanserar intrycket av en stark vänsterinriktning i den politiskt känsliga invandringsfrågan.”

Kristina Sundquist påpekar att Önep samtidigt har åtalsanmält en doktorand på ett annat universitet, som arbetat med en studie om hur etnicitet, kön och religion påverkar deltagandet på skolornas idrottslektioner.

– I båda fallen handlar det om integration. Varje misslyckande med integrationen kan ses som ett politiskt misslyckande. Önep har beslutat att under 2022 särskilt granska forskning i kriminologi. Detta blir förstås ett skrämskott för forskarna; de ska hålla sig i skinnet det här året som är ett valår.

Varför är våldtäktsmäns och andra kriminellas bakgrund intressant?

– Det är i de utsatta områdena som vi har stor brottslighet och det är ofta invandrare som utsätts för den. Om man inte pratar om problemen, hur ska man då kunna lösa dem? Men det är klart att det blir känsligt om man inte kan eller inte vill lösa dem.

Den 22 februari togs frågan om Önep och forskningens frihet upp i riksdagen i en interpellation av moderaten Boriana Åberg:

– Det finns anledning att misstänka att Önep ägnar sig åt personförföljelse av forskare som forskar inom områden som kan anses vara kontroversiella.

Utbildningsminister Anna Ekström ville inte kommentera det enskilda exemplet, men sa så här i sin slutreplik:

– Forskningens frihet och den akademiska friheten är viktiga frågor. Vi kan inte ta dessa friheter för givna. Precis som nyss sas ska Sverige, i en tid när högernationalismen är på frammarsch i flera europeiska länder, vara en fyrbåk för den fria forskningen.

Det var ett svar som gjorde Kristina Sundquist djupt upprörd.

– Det var ett riktigt lågvattenmärke att helt taget ur luften koppla samman min forskning, som hon inte ens ville kommentera, med högernationalism. Jag blev chockad. 

På frågan varför hon nämnde högernationalismen i samband med Sundquists forskning, svarar Anna Ekström:

– Jag kan som statsråd inte uttala mig om enskilda fall. Slutrepliken i debatten rörde alltså inte specifikt den forskning som interpellationen handlade om.

Kristina Sundquist tycker sig ändå se en koppling mellan myndigheten och den politiska nivån.

– Jag anser att Önep har totalitära tendenser. Myndigheten accepterade inte att ärendet lades ner utan kommenderade åklagaren att gå vidare.

Vad händer nu med din och dina kollegors forskning?

– Den är pausad, säger hon. Jag är naturligtvis oerhört frustrerad. Mina händer är bakbundna. Att åtala forskare för att de använt registerdata enligt konstens alla regler och för att frågeställningarna påstås avvika från etiska regler, det har aldrig tidigare hänt i Sverige.

Professor Jan Olsson säger att det finns goda skäl att tro att myndighetsaktivismen växt och att det blivit vanligare med aktivistiska tjänstemän.

– Det hänger ihop med flera långsiktiga trender. Offentlig verksamhet har expanderat under efterkrigstiden, man har fått alltmer av experter i verksamheten och med ramlagar och målstyrning får man en mindre direkt styrning. I Sverige har vi också självständiga ämbetsverk och förbud mot ministerstyre. Våra myndigheter har en betydande frihetsgrad.

Är aktivismen ett problem?

– Det är svårt att uttala sig generellt. Vi har framför allt tittat på miljörörelsen, men det finns även så kallade femokrater som bedriver feministisk aktivism på liknande sätt. Det finns också en efterfrågan på proaktiva och aktiva tjänstemän. Problemet uppstår om tjänstemännen underminerar den demokratiska viljan. Samtidigt kan de vara en kraft för att viktiga spelregler för demokrati och offentlig etik upprätthålls om överordnade inte sköter sig.

Som exempel på efterfrågan på aktiva tjänstemän nämner Jan Olsson den tidigare S-MP-regeringens rekrytering av Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen till Fossilfritt Sverige.

– Det var ett slags beställd aktivism. Hans uppdrag är att med legitimitet i miljörörelsen jobba offensivt med att ställa om Sverige i fossilfri riktning. Miljötjänstemännen hos kommunerna anser också att deras kompetens är efterfrågad. De blir spindlar i nätet. Många av dem har varit biologilärare eller fågelskådare eller läst miljövetenskap. De är gröna tjänstemän och söker sig till tjänster som kommunbiologer och kommunekologer och liknande.

På en rad områden har det skett en successiv förskjutning av ansvaret från politik till juridik och myndigheter.

– Den klassiska, mer ideologidrivna politiken har vi inte sett på ett bra tag, säger Jan Olsson. Det känns som om det inte finns några stora program i vare sig liberal eller socialdemokratisk riktning. Klimathotet är av den karaktären att det är svårt att formulera enkla partipolitiska lösningar. Man blir väldigt expertberoende och tjänstemannainflytandet ökar.

Juristen Oskar Taxén, som i dag är politiskt sakkunnig hos socialminister Lena Hallengren, skrev när han var anställd hos fackförbundet Kommunal rapporten ”Juridifiering” (Arena Idé, 2017). I den konstaterade han att lagstiftare och domstolar i samspel har bidragit till en maktförskjutning bort från de folkvalda.

Riksdagens roll i detta har varit att successivt överlämna tidigare ›politiska‹ sakområden, som till exempel infrastrukturplanering, miljö, migration och övervakning, till myndigheter och domstolar samtidigt som man tydliggjort domstolarnas uppdrag att underkänna riksdagens beslut om de hamnar i konflikt med överordnade normer.

Dessutom, skriver Taxén, har Högsta domstolen ”blivit mer aktivistisk i sin normbildning”. Han vill inte bli intervjuad, men riskerna han pekade på för fem år sedan finns kvar. Vem är egentligen ansvarig för fattade beslut och vad har det för betydelse hur de politiska alternativen ser ut om de viktiga besluten tas av experter?

Genom att lagens förutsägbarhet minskar växer också utrymmet, menar Oskar Taxén, för ”en överklagandekultur där enskilda alltid klagar på alla beslut”.

Samtidigt existerar det en uppenbar myndighetsaktivism med politisk styrning. Allmänna arvsfonden är en statlig fond som lämnar omfattande bidrag till projekt som tar upp aktuella aktivistfrågor. På senare år har nya myndigheter tillkommit med uppgift att stödja föreningar och projekt med utpräglat idédriven inriktning.

En av dem är Jämställdhetsmyndigheten, inrättad 2018, med uppdrag att ”säkerställa att regeringens jämställdhetspolitiska prioriteringar får genomslag genom att bidra till ett effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken”. Här har organisationen Make Equal fått pengar för projektet ”Okej med dig?”, som i metoo-debattens kölvatten vill föra ut den vuxna diskussionen om samtycke bland små barn på dagis.

I den barnbok som projektet tagit fram finns texter som:

”Vill du kanske ge någon en puss? Hålla hand? Då är det viktigt att veta hur den andra känner.”

”Att sitta nära. Mysa. Vilja kramas. Då gäller det att veta om den andra också vill.”

”Om man inte säkert vet att svaret är JA så är svaret NEJ.”

Lästa i ett svep förmedlar ansökningarna till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, intrycket att Sverige är ett av världens minst toleranta länder. Det är tydligt att föreningslivet vet vad myndigheten vill ha och speciella nyckelord återkommer därför i de bidragsansökningar som är framgångsrika: rasifiering, normkritik, inkludering.

Således har föreningen Awesome People i Örebro fått stöd för ett projekt som inte bara ska leda till minskad rasism utan också till förbättrad psykisk hälsa, ökad trygghet, minskade klyftor och bättre samhörighet i samhället.

Bidrag ges även till de många föreningar som förs samman under rubriken ”etniska”. De beskriver ofta i sina ansökningar stödet från MUCF som en förutsättning för att de över huvud taget ska finnas till. I fjol kritiserades MUCF av Riksrevisionen för bristande kontroll av uppgifterna som de sökande lämnar. 

Delegationen mot segregation, Delmos, sjösattes 2018 med det långsiktiga målet att ”förbättra situationen i socioekonomiskt utsatta områden och motverka strukturella orsaker till segregation”. Många av de beviljade anslagsansökningarna har kommit från kommuner som ansett sig famla i mörker. Exempelvis skrev Ronneby 2020: ”Vi behöver veta var vi står i dag för att kunna driva utvecklingen framåt och i rätt riktning.” Hultsfred fick Delmos-bidrag för att ”öka vår kunskap om segregationens nuläge, dess orsaker och effekter”.

Delmos verksamhet kommer att upphöra vid årsskiftet och statsbidragen förs då över till Socialstyrelsen.

Miljön är ett stort och vitt fält med lobbyister och organisationer som trycker på. En lång rad miljögrupper skrev tidigare i år ett öppet brev till regeringen och krävde att Skogsstyrelsens generaldirektör måste bort eftersom han enligt deras förmenande ”kraftigt nedmonterat myndighetens naturvårdsarbete”.

Lagstiftningen på området har visat sig tänjbar och med allmänhetens växande intresse har miljöengagerade tjänstemän och jurister känt medvind. Samtidigt berörs frågor som politiken inte kan smita undan: klimatet, energiförsörjningen, jordbruket, gruvbrytningen, kärnavfallet, transporterna, vattnet, skogen…

Miljörätten är sannolikt ett av de områden där juridifieringen av politiken har gått längst.

Anna Treschow är rättspolitisk expert hos LRF Skogsägarna och tycker att det är positivt att miljöfrågorna har fått större tyngd.

– Med den nya skogspolitiken 1993 fick man lov att spara saker i skogen, dessförinnan tvingade staten och Skogsstyrelsen en att rensa bort naturvärden för då var det produktionen som stod i fokus. Skogsägarna fick mer frihet under ansvar och det tyckte de allra flesta var jättebra.

Men miljöbalken, som sedan antogs av riksdagen 1998 för att främja en hållbar utveckling där naturen har ett eget skyddsvärde, fick snart också ett eget inre liv, menar Anna Treschow.

– Tillämpningen har i många fall förändrats utan att det skett några lagändringar. Det finns ett kluster av miljörättsjurister som har drivit tolkningarna av miljöbalken ganska långt i många år. Grundlag, förvaltningsrätt och speciallagstiftning har felaktigt getts underordnad betydelse. Miljöbalken har tagit över och jurister som drivit den linjen har även fått sina lagkommentarer införda i rättsdatabaser.

LRF Skogsägarna är naturligtvis en profilerad intresseorganisation i miljödebatten, men Anna Treschows känsla av att systemet blivit rättsosäkert går det inte att ta miste på.

Stora ekonomiska värden står på spel och det ramverk som reglerar skogsbruket har setts som mjukt och möjligt att påverka. På senare år har tillämpningen av den så kallade artskyddsförordningen hamnat i fokus. Genom internt framtagna riktlinjer hos Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen ändrades praxis 2016 till nackdel för den enskilde skogsbrukaren. Icke tillståndspliktiga verksamheter, som att avverka skog, har börjat bedömas som tillståndspliktiga.

En annan konsekvens blev att i princip alla fåglar skulle utredas och skyddas på individnivå.

– Flera domar som det hänvisas till när det gäller de senaste utspelen kring artskyddet kommer från en mark- och miljödomstol i Västsverige, säger Anna Treschow. Chefsrådmannen där var huvudsekreterare i artskyddsutredningen. Det verkar nu som om man där tillämpar utredningens förslag trots att den aldrig lett till lagstiftning. Utvecklingen riskerar att påverka enskildas rättssäkerhet och tilliten till myndigheterna.

När miljöbalken tolkas som överordnad tar man enligt Treschow inte någon hänsyn till skillnaden mellan det som är grundlagsskyddad pågående markanvändning och det som är tillståndspliktigt.

– Utan lagändringar har kraven på utredningar blivit längre och längre. Frågan är när det går så långt att människor inte kan driva det som var tänkt som vanligt jord- och skogsbruk. Oförutsebarheten är en anledning till att verksamheter läggs ner och det är de småskaliga som drabbas hårdast.

Efter den omfattande kritik som riktats mot artskyddsförordningen lovade regeringen i mars att den ska ses över. Men i ett längre perspektiv tycker Anna Treschow sig se en fara för att rättsordningen urholkas.

– Enskilda vet inte vad de ska förhålla sig till och jag är övertygad om att inte ens miljön gynnas. Människans naturliga brukande är ju tvärtom i vissa avseenden gynnsamt. Till sist måste vi också ställa oss frågan: vad ska vi äta i framtiden, vad värmer vi oss med, hur tar vi oss fram?

Som vi sett kan även staten själv vara aktivistisk och styra pengar till sådant den vill premiera.

Nu för tiden råder enighet om att det var motbjudande att staten för hundra år sedan ställde sig bakom Rasbiologiska institutet i Uppsala. Ändå väcker det inte särskilt stort uppseende när offentligt stöd i dag ges till universitet, organisationer och projekt som ägnar sig åt rastänkande.

Staten finansierar nu rasforskning, om än i annan form, i större utsträckning än på det gamla institutets tid. Medel slussas till forskare som på olika sätt betonar hudfärgens eller etnicitetens betydelse för hur Sverige fungerar och som aktivt placerar ut ett rasraster över samhället. Trots att tolkningar av världen i pigmenttermer länge ansågs reaktionära eller högerextrema har de numera övertagits av akademiker som betraktar sig som vänstersinnade. Precis som inom föreningslivet är rasifiering och antirasism i högskolevärlden begrepp som attraherar anslagsgivarna.

Genom att anställa Kitimbwa Sabuni som utvecklingsledare valde länsstyrelsen Stockholm att lyfta fram hudfärgen som ett centralt problem på svensk arbetsmarknad. Sabuni var talesperson för Afro­svenskarnas riksförbund och anställdes med aktivismen som merit. Han hade bland annat varit redaktör för en rapport som muslimska organisationer skickat till FN med beskrivningar av Sverige som en apartheidstat (Swedish Muslims in Cooperation Network Alternative Report, 2013).

Kitimbwa Sabuni har varit ansiktet utåt i länsstyrelsens fyraåriga projekt ”Vidga normen” som finansierats av Europeiska socialfonden. Under projektets avslutande seminarium i Göteborg i december 2021 frågade han åhörarna:

– Tycker ni att ni har en levande diskussion på er arbetsplats om betydelsen av hudfärg? Gör ni de jämförelserna, har ni det här systemiska arbetet?

Han slog sedan fast:

– Vita har makten och frågan om rasism i organisationen ignoreras.

”Vidga normen” har en egen hemsida och har producerat poddar och en rad publikationer, däribland Hudfärgens betydelse, Vit, svart eller brun och Minoritetsstress i praktiken. Syftet med projektet har enligt Katarina de Verdier, projektledare hos länsstyrelsen, varit att öka medvetenheten om begränsande normer i arbetslivet och att ge kunskap om hur man aktivt kan motarbeta rasism.

– När vi tittar på vårt län har vi en stor andel icke-vita invånare och samtidigt finns det stor brist och efterfrågan på kompetens på arbetsmarknaden. Det är viktigt att vi kan nyttja hela kompetenspoolen.

Utgångspunkten för ”Vidga normen” var en rapport från 2014 från Mångkulturellt centrum i Botkyrka, Afrofobi, författad av bland andra Tobias Hübinette och Victoria Kawesa. Den ledde till att länsstyrelsen lät några forskare i Uppsala, Irene Molina och Mattias Gardell, även de välbekanta diskrimineringsdebattörer, titta på hudfärgens betydelse på den svenska arbetsmarknaden. Deras slutsats var att det förekommer sådant som kallas strukturell rasism. I höstas publicerades också rapporten Vita privilegier och diskriminering, om processer i arbetslivet som ger vita personer fördelar.

Varför är det viktigt att prata om hudfärg?

– Om vi vet att vi har ett problem måste vi göra någonting åt det, säger Katarina de Verdier. Det gäller att först skapa ett språk för att kunna jobba med frågan. Det är väldigt svårt att göra något åt sådant som man inte kan prata om.

Är rasismen utbredd i Sverige?

– Det handlar inte om att alla svenskar är rasister utan om att handlingar kan få rasistiska effekter. Rasistiska handlingar kan vara omedvetna, men de finns som en del av samhällets strukturer, det visar också forskningsrapporter.

Arvtagarna till Ville och Valle och Viktors centralbyråkrat ligger inte heller i dag på latsidan; att vara myndighetsanställd eller kommunal tjänsteman kan erbjuda möjligheter att både påverka samhället och förverkliga sig själv. Det svenska samhället förändras inte på gator och torg utan genom tålmodig erövring av institutionerna.

Kanske skulle det kunna kallas den långa marschen in i fikarummen.

Jan Olsson ser inget stopp på utvecklingen.

– Det kan vara bra att tydliggöra tjänstemanna­ansvaret mer, men man kommer ändå att ha en mängd aktiviteter i gränslandet för vad som är tillåtet. Hårdare regler kan i bästa fall få stopp på de värsta problemen, inte bara när det handlar om aktivism utan också sådant som korruption och organisatoriska fel – den mörka sidan av förvaltningen.

För dem som intagit en aktivistisk position i samhällsapparaten finns det sannolikt ingen riktig hejd på behovet av attitydpåverkan. Där ute väntar en hel värld på att bli tillrättavisad och försedd med temadagar och projekt. Det är lite som Blues Brothers: de har ett uppdrag och myndighetsaktivismen kan påminna om ett kall från ovan.

***

Läs fler Veckans fokus:

Wyndhamn: Så lät vi den svenska skolan förfalla

Historiens ryska interventioner har svetsat Ukraina samman