Bytt, bytt kommer aldrig mer igen

47 procent kan jag aldrig nå, sa Mitt Romney i den amerikanska presidentvalspurten mot Barack Obama 2012. Så många var, enligt den republikanske kandidaten, beroende av statliga bidrag och hade därmed ett ekonomiskt egenintresse att rösta på Demokraterna.

Inte mottagliga för argument, med andra ord.

Är de 47 procenten i själva verket varenda en av oss?

Dessvärre, enligt psykologerna Jason Weeden och Robert Kurzban. I boken »How Self-Interest Shapes Our Opinions and Why We Won’t Admit It« (2014) skriver de att vi alla beter oss som politiker eller företagsledare. En pr-avdelning i hjärnan snider till tjusiga historier om de godhjärtade upphoven till våra politiska åsikter, och mejslar fram vassa slagord om den illasinnade motståndarideologin. Men det är bara egenintresset som styr.  »Vår slutsats«, medger författarna, »är djupt cynisk och lär inte förändra hur människor offentligt diskuterar sina politiska val.«

Men vad är egenintresse? Kopplingen mellan röstbeteende och sådant som tidigare antogs säga något om det, som samhällsklass och utbildning, har försvagats. Det visar både forskning och en rad val det senaste året.

Hur enkelt det är att få en människa att överge sin politiska övertygelse har nyligen visats i en svensk studie som publicerades i Nature. Kognitionsvetaren  Lars Hall bad folk uppge bästa parti 2010, och lät dem i en enkät ge sin syn på olika sakfrågor. Samtidigt fyllde en medarbetare snabbt i en enkät med diametralt motsatta svar, och visade omedelbart upp dessa för försökspersonerna, och bad om deras argument. Mer än hälften började med hetta plädera för åsikter de inte hade uttryckt i enkäten. När de upplystes om att det var så, blev de flesta glada. Ja, du ser, man är ju flexibel ändå.

Tänk om partiledarna i Almedalen får för sig att byta manus med varandra, och ingen märker något. Eller om de redan har gjort det.