Centerpartiet har slutat be om ursäkt

En dag i slutet av förhandlingarna berättade hon, fast hon inte ville, om den nya regeringens inneboende problem. Hon satt långt inne i korridorerna på centerpartiets riksdagskansli. Hon sa:

– Vi har slutat be om ursäkt för oss själva. Nu vågar vi vara en vinnare.

Det kan ha varit den klokaste analysen av det nu avslutade byggandet av en ny regering.

Runt henne trängdes flyttlådorna med alla de nya riksdagsledamöterna. I ett hörn längre bort snackade ett par tjänstemän skit om moderaternas chefsekonom Anders Borg.

På Fredrik Reinfeldts tjänsterum ett par hundra meter därifrån satt de fyra partiledarna och lade de sista bitarna i regeringspusslet. Det var den sjuttonde förhandlingsdagen.

Anna-Karin Alterå, hon heter så, har deltagit i ett tiotal av mötena. Hon är centerpartiets stabschef och Maud Olofssons närmaste rådgivare. Hon tillhör både den innersta kretsen i den nya regeringen och i det nya centerpartiet.

– Vi har fått självförtroende, sa hon den här dagen, när hon skulle beskriva vad som hänt i centerpartiet efter valet.

För utomstående är en ökning på 1,7 procentenheter sedan 2002 ingen fantastisk framgång. Men i centerpartiet, som harvat i permanent kris sedan Thorbjörn Fälldins tidiga 70-tal, är valet en succé.

Detta pratade Anna-Karin Alterå vackert om. De rätade ryggarna. Den mediala uppmärksamheten. Stoltheten över de uppfyllda målen: maktskifte, tredje största riksdagsparti och revansch i de stora städerna. Framtidstron på jättesiffror.

– Vi fördubblade vårt stöd bland Saco-medlemmar och vi fick fler kvinnliga väljare än män. Nu har vi inga vita fläckar i städerna längre. Nu kan vi bli ett riktigt stort parti med uppåt 10, 20 procent, sa hon.

Däremot sa hon inget alls om vad som hänt under dessa tre veckor av regeringsförhandlingar. Ingenting om att alla de bråk, tjafs och skärmytslingar som har uppstått härstammar från centerpartiet.

Det började redan veckan före valet när partiet mer eller mindre uttryckligt lade beslag på näringsdepartementet, genom att i ett pressmeddelande lansera en dagordning för departementet. Efter valsegern följde kravet på lika många män som kvinnor, begäran att buggningslagen skulle rivas upp och utspelen som ledde fram till att moderaterna svek sina kommunalråd i Stockholms kranskommuner och sa ja till trängselskatt.

De har alla en gemensam nämnare: centerpartiets nya självförtroende. I de fyra partierna är det detta man talat om i korridorerna under förhandlingarna. Att det bara är centerpartiet som har profilerat kvinnor på höga poster och som därmed tjänar på en jämn könsfördelning i regeringen. Att det liberala motståndet mot buggningen har gett centerpartiet storstadsliberala väljare. Att hårdlanseringen av centerpartiet som det enda trängselskattvänliga borgerliga partiet startade taktiskt lägligt när opinionen i Stockholms innerstad svängt från negativ till positiv.

Och att utspelen har handlat om att visa regeringskollegorna i allmänhet och folkpartisterna i synnerhet att centerpartiet nu faktiskt är det näst största borgerliga partiet.

– De som under förhandlingarna trott att vi skulle nöja oss med miljöfrågorna och näringsdepartementet har inte förstått någonting. Behandlas vi fortfarande som kusinen från landet kommer det väcka ont blod i framtiden, säger en av Anna-Karin Alterås centralt placerade partikamrater.

Den svenska borgerligheten var i valrörelsen mer enig än någonsin tidigare. Men det är en skör kvartett. Uppgörelserna i Bankeryd och Gustavsberg byggdes på att det var fyra relativt jämnstora partier, där centerpartiet var minst, som kom överens.

Regeringsförhandlingarna har vilat på en helt ny maktfördelning. Besvikelse eller glädje efter valet har väckt den djupt rotade mentaliteten av intern konkurrens.

Det största nettoflödet till centerpartiet kommer från folkpartiet, som centerpartiet i ett internt dokument sa sig vilja »knäcka« i valrörelsen. När centerpartisterna nu under regeringsförhandlingarna går omkring och klagar på att spionskandalen inte kom lite tidigare så att ännu fler väljare hunnit byta från folkpartiet surar förstås de vingklippta folkpartisterna.

– Det är ju mentalt svårt för oss att vi inte är näst störst. Fortsätter centerpartiet så här kommer folk i vårt parti att bli väldigt störda, säger en högt uppsatt folkpartist.

När centerpartisterna nu berömmer sig själva för den lyckade storsatsningen på fler utspel och nyanställda pr-människor minns kristdemokraterna hur centerpartiet försökte ta uppmärksamheten på andra borgerliga partiers dagar under Almedalsveckan. Under alliansbygget har centerpartiet värnat samarbetet, bland annat genom en överenskommelse om kärnkraft, medan folkpartiet har pekats ut som bråkigt och parti­egoistiskt. Men nu är rollerna ombytta.

– Centerpartiet gör en massa egna utspel stup i kvarten och det är svårt att lita på dem, säger en kristdemokrat.

– De har ju inte blivit mindre besvärliga nu efter valresultatet, säger en annan.

Centerpartiets historia som borgerliga regeringars svarta får avskräcker i alla fyra partierna. Hos moderaterna tas den allmänt omvittnade goda personliga relationen mellan Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson som intäkt för att samarbetet ska fungera den här gången.

Men bara positionen som det näst största partiet i en koalition är besvärlig. Det visar om inte annat all den kritik folkpartiet har fått av de andra allianspartierna de senaste två åren.

Risken är att centerpartiets storlek och kaxighet under förhandlingarna har byggt in konflikter som kommer att straffa sig längre fram. Att partiet vågar vara vinnare lite för mycket, för att använda Anna-Karin Alterås språk.

Den där dagen bland framgångens flyttkartonger såg hon inga problem alls. Hon lutade sig tillbaka, konstaterade nöjt att partiet fått posten som andra vice talman, och sa:

– Vi var två partier i alliansen som gick framåt i valet. Det är klart att det måste ge genomslag i arbetet nu.