Därför ”såg vi det inte komma”

”Vi såg det inte komma”, är redan ett klassiskt uttalade i den svenska politiska historien. Orden uttalades vid upprepade tillfällen av dåvarande statsminister Stefan Löfven under en intervju i SVT:s Agenda i november 2019. Ämnet gällde den illa fungerande integrationen och dess koppling till gängkriminalitet och dödsskjutningar. 

Sedan dess har uttrycket använts av många i sarkastiska sammanhang för att illustrera när politiker blir tagna på sängen av den egna politikens följdverkningar. Nu har Riksrevisionen publicerat en rapport som möjligen kan ge svar på varför politiker i allt högre grad inte ”ser det komma”.

Rapporten heter ”På skakig grund – beslutsunderlag inför stora reformer” och publicerades den 7 juni. Vilket råkade vara samma dag som riksdagen genomförde en misstroendeomröstning mot justitie- och inrikesminister Morgan Johansson. En tänkbar förklaring till varför den mediala uppmärksamheten kring rapporten har varit förhållandevis liten. 

– Den demokratiska processen kräver att riksdagen får väl genomarbetade beslutsunderlag, samt att resurser används effektivt till så låga kostnader som möjligt. Men detta har brustit, säger Riksrevisionens Krister Jensevik, projektledare för rapporten.

Myndigheten har granskat beslutsunderlagen till 25 kostsamma reformer under tidsperioden 2000–2017. Bland reformerna återfinns införandet av maxtaxa i förskoleverksamhet, avskaffad fastighetsskatt och jobbskatteavdrag. 

Slutsatsen i rapporten är att det endast är i fem av de 25 reformerna som beslutsunderlaget håller måttet. Merparten av underlagen uppvisar stora brister, med knapphändiga konsekvensanalyser inför riksdagsbesluten. 

– Det jag tycker är mest upprörande är att det är så få reformer som uppfyller de mest grundläggande krav vi har. Nämligen att det finns en ordentlig beskrivning av vilka samhällsproblem som ska åtgärdas, att man har gjort en konsekvensanalys, att man tydligt beskriver vilka mål och effekter som ska uppnås och att man får en bild av hur kostnaderna kommer att se ut för olika aktörer, säger Krister Jensevik.  

I rapporten framkommer också att det sällan görs utvärderingar av reformerna i efterhand för att konstatera om den levde upp till förväntningarna. 

– Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen endast tagit initiativ att utvärdera 11 av de 25 stora och dyra reformerna i efterhand.

Det är inte heller första gången som Riksrevisionen framför liknande kritik. 2017 gjorde myndigheten en granskning av beslutsunderlagen inför 26 migrationspolitiska beslut. ”Endast ett fåtal av utredningarna redovisade konsekvensanalyser på ett sätt som fullt ut motsvarar de krav som kan ställas på beslutsunderlag”, konstaterar rapporten. 

Bland annat har det saknats ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting.

Katarina Barrling är docent i statsvetenskap. Hon är inte förvånad över rapportens innehåll. Hon har länge noterat hur politiken i allt större utsträckning låter sig påverkas av hastiga idéströmningar där det verkar viktigare att få igenom sin egen ”politiska idé” för stunden, än att säkerställa att det sker till så stor samhällsnytta som möjligt.

– Vi lever i en tid där politiker ända uppe på ministernivå tycks se Twitter som en pågående daglig folkomröstning, och där politiken svänger snabbt. Behovet av bromsande mekanismer är därför mycket stort, säger hon. 

Hon ser många områden där konsekvensanalyserna brister. Försvarsnedrustningen är ett tydligt exempel, menar hon. 

– Det är svårt att förstå hur nedmonteringen av det svenska försvaret kunde ske som den gjorde. En lång rad större och mindre beslut från både vänster och höger ledde tillsammans fram till ett kraftigt nedrustat försvar som nu ska rustas upp igen.

Barrling menar att analyserna byggde på en alltför positiv bild av framtiden. Det fanns en grundläggande tankefigur om att den liberala demokratin hade segrat i världen och att vi kunde lägga de traditionella hoten bakom oss. 

– De byggde på en drömbild. Det var en bild som präglades av bland annat den liberale statsvetaren och författaren Francis Fukuyama om det liberala samhällets överlägsenhet. Men de traditionella hoten om krig fanns fortfarande kvar, det var bara det att vi inte såg dem. I dag ser vi dem desto tydligare.

Hon tycker också att finns något typiskt svenskt med att driva idéer till sin spets.

– Vi anser oss vara lite mer moderna än andra länder. Vi vill vara i framkant och bäst i klassen. När den politiska viljan är stark, är risken stor att konsekvensanalyserna hamnar i bakgrunden, säger Katarina Barrling.

På området flyktingmottagande hänvisar hon till den ovan nämnda rapporten från Riksrevisionen 2017.

– Det var fundamentala punkter man inte tog hänsyn till, inte minst vilka konsekvenserna flyktingmottagandet skulle få för kommunerna, där migrationspolitiken i realiteten hamnar. Inte heller gjordes trovärdiga skattningar om antalet asylsökande.

Den S-märkte statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren intar en mer defaitistisk hållning till det rådande politiska beslutsfattarklimatet. Vi kan inte göra så mycket åt det i dag, är hans ståndpunkt. Han är inte heller överraskad över resultaten i Riksrevisionens rapport. Han menar att det beror på att vi nu lever i vad han kallar ”det linjära sammanbrottets tidevarv”. 

– En regering kan inte längre ha is i magen, utan måste ligga i framkant. När våldsbrotten ökar, så gapar oppositionen om straffskärpningar. Media springer med i drevet. För att svara upp mot opinionen går regeringen kraven till mötes och föreslår straffhöjningar, säger Stig-Björn Ljunggren.

När beslutet ska klubbas i riksdagen finns det en riksdagsmajoritet för det, men utan ordentliga utredningar kring beslutet. 

– Då kommer nästa problem. De ska ju sitta i fängelse också. Men då finns det inte tillräckligt många fängelseplatser. Sedan ska de ut ur fängelset, och det har man inte heller förberett. Och Morgan Johansson blir hatobjekt nummer ett.

Enligt Ljunggren har Riksrevisionen visserligen mycket fog för sin kritik; men myndigheten lever kvar i en tid då de linjära förloppen var tydligare. 

– Demokratiska beslut behöver i själva verket lång tid på sig. Det är inte orimligt att det måste ta två år från ett förslag till att det blir genomfört. Och då ska detta appliceras på en verklighet som redan sprungit ifrån oss. Det är en lågfrekvent beslutsprocess i ett högfrekvent samhälle, säger Stig-Björn Ljunggren.

Han menar att förändringen började för länge sedan, i likhet med många andra politiska förändringar med bäring på vår tid – redan under 1980-talet, när det välfärdsindustriella komplexet skulle reformeras. Det fanns något av nödvändighet i att skruva upp tempot. Det gick inte att tillsätta utredning efter utredning kring stora skattereformer, då olika instanser skulle få olika resultat om man började räkna på det. En alltför gedigen genomlysning skulle bromsa utvecklingen. 

– Se bara hur Göran Persson genomdrev kommunaliseringen av skolan. Den hade legat i stöpsleven i ett decennium och ingen hade orkat genomföra den. Men Persson slog till mitt i natten, berättar Ljunggren. 

Att försöka backa bandet är meningslöst, är en slutsats han drar. Visserligen behövs gedigna verktyg för att överblicka konsekvenserna av politiska beslut. Men vi måste också anpassa oss till en verklighet som har gått från linjär till kaotisk. 

– Miljöpartister brukar säga att det är olyckligt att Columbus upptäckte Amerika. Hade han låtit bli så hade vi inte fått det industriella uppsvinget som har förstört klimatet. Men gjort är gjort, konkluderar Stig-Björn Ljunggren. Nu lever vi i en ny tid, och det gäller även de demokratiska spelreglerna.

***

Läs även: Nils Erik Forsgård: Vi ser det inte komma

Läs även: Väljarna har tappat respekten för politiken