Därför sitter Juholt löst

När stormen bedarrar ska det snart gå att andas frisk luft igen. Hög, klar höstluft. Den där ­meteorologiska logiken lever politiska krishanterare gott på. Men om lågtrycket biter sig fast, om det fortfarande är tandläkarväder, vad händer då?

Om det till exempel är så att det under ovädret har getts olika besked om när partiledaren fått veta att riksdagsförvaltningen funnit det märkligt att riksdagen betalade också hans sambos hyra. Den frågan – vilken information assistenten Peter Cervin mottagit och vidarebefordrat – är ju inte utredd.

Vad som är uppklarat är egentligen bara att riksdagens regler, och även praxis, är otydliga. Till det fortfarande dunkla hör frågorna om Håkan Juholts moral respektive politiska instinkt. Varför tog han inte saken i egna händer och sa nej till pengarna av ideologisk övertygelse eller futil fingertoppskänsla? Som centerpartiledaren Annie Lööf, som när hon blev sambo av riksdagsförvaltningen ställdes inför valet att ta ut antingen hela eller halva hyresersättningen – och valde halva.

I dimma befinner sig också förslaget om prövotid i medborgarskapet och vad Håkan Juholt egentligt sagt och tyckt om det. Och tycker.

När idén om att nya medborgare inte direkt skulle få ett fullt medborgarskap nådde offentligheten via kommunalrådet Ilmar Reepalu och den rättspolitiska tales­personen Morgan Johansson kom ett svar från partiledaren. Men var det tydligt?

– Lösningen på gängkriminalitet är dock inte temporära eller andra klassens medborgarskap, sa Juholt i pressmeddelandets kärnmening.

Enligt partiledaren var förslaget alltså ingen lösning på det utpekade problemet. Men han angav inga principiella motargument. Han sa inget om att idén med graderade medborgarskap klingade kasst med socialdemokratisk ideologi. Som Mona Sahlin sa.

Uppgifterna om att Morgan Johansson stämt av utspelet med partiledar­staben och fått grönt kvarstår. Var det till och med en medveten testballong Juholt släppte upp? Kring det pågår en strid där debattörer med förkärlek för den förra s-ledningen kräver svar och en del företrädare för de grupperingar som förde Juholt till makten duckar. Socialdemokratiska bloggaren Magnus Ljungkvist twittrade i veckan:

»Partiet har starka skyddsreflexer för dem nära toppen. Om det här reds ut kommer någon att framstå som ett prakt­arsle. Jobbigt.«

Där det är disigt är det svårt att skapa förtroende. Mikael Persson och Anders Sundell, två statsvetare i Göteborg, har undersökt opinions­effekterna av 16 stora skandaler sedan sjuttiotalet. Slutsats: partier tappar i mätningarna, men bara under en kort tid. Mot den forskningen står exemplet Mona Sahlin. Som 2010, femton år efter sin time out, möttes av en val­rörelse där ett av de viktigaste orden var »Toblerone«. Lågtrycket låg kvar.

Vilket förtroende som statsman kan Juholt uppvisa efter sin nu pågående förlåt-mig-turné? Om det blir lågt, och om man i det läget offrar en potentiell valvinst 2014 för partifridens skull, prioriterar man då meningen med föreningen? Som väl ändå måste vara att förändra Sverige?

Socialdemokraterna befinner sig i samma position som för ett år sedan. I politisk villrådighet och med ledarproblem. Inte ens en vecka när tunga forskare sågar regeringens a-kasse­politik får de grepp om moderaterna. Det går rykten om erfarna partister som vill se det som ett förlorat år och börja om från början. Ta fram en rimlig kandidat, säkra dennes stöd, utse någon som får hålla i yxan. Det är rykten, inget mer. Men låter en sådan händelse­kedja så osannolik?

Efter en våldsam storm strandsätts på en ö i en roman av William Golding ett gäng prydliga skolpojkar. Det fysiska ovädret avtar, men inte det inre. Barnen börjar bråka, de accepterar inte den ledare de valt, det finns inga vuxna, två pojkar dör. Lite så är väl läget nu. Kan Håkan Juholt betvinga »Flugornas herre«?