Därför tror du klimathotet är större än det är

Det är en het sommar i Europa. Högtrycken biter sig fast. Ett brittiskt värmerekord genererar krigsrubriker. Den högsta temperaturen i Sverige sedan 1947 får reportrar att belägra Målilla.

Genomlever vi mänsklighetens sista dagar? Är detta skakningen på Titanics nedre däck?

Ungefär så brukar klimatförändringarna målas upp på kultursidor och emellanåt även i nyhetsrapportering och i politiska tal. ”Högsta varningsnivån för mänskligheten”, sade FN-chefen António Guterres när FN:s klimatpanel IPCC presenterade sin senaste stora rapport i fjol. Det låter pregnant. Men är det sant?

Som alla stora berättelser innehåller den om det överhängande klimathotet kärnor av sanning. Men som alla stora berättelser har den också en sensmoral och därför en slagsida.

Låt oss titta på fyra klimatrelaterade rön under de senaste veckorna, två larmande och två lugnande:

Det är inte svårt att gissa vilka två som har uppmärksammats i medierna och vilka två som förmodligen är nyheter för den som läser denna artikel.

För att förstå klimatet måste man titta på trender och genomsnitt och aldrig utgå från enskilda händelser. Det senare brukar kallas anekdotisk bevisföring. De flesta bygger sin bild på det de läser i medier eller hör i politiska tal. Där är anekdotisk bevisföring legio.

Den här artikeln började med värmen. Det är mycket relevant. Värmeböljor är vanligare nu än för några decennier sedan. Det är det säkraste resultatet av att jordens medeltemperatur stigit med lite drygt en grad sedan industrialiseringen. ”Virtually certain”, heter det i den vetenskapliga delen av den senaste IPCC-rapporten.

Det är logiskt. Om det i genomsnitt blivit varmare borde vi få fler varma dagar och färre kalla dagar. Och så är det.

I övrigt är konsekvenserna hittills för vädret betydligt mindre dramatiska än man kan tro när man läser tidningsrubriker.

Förutom värmeböljor finns ytterligare en typ av extremväder där IPCC med ganska stor säkerhet ser en ökning: kraftig nederbörd. Dessutom är sannolikheten ”medelstor” för att så kallad ekologisk torka och jordbrukstorka (brist på markfuktighet, enkelt uttryckt) blivit vanligare, liksom det som kallas skogsbrandsväder. Vad som är ”medelstor sannolikhet” är inte glasklart, men Roger Pielke på Coloradouniversitetet, som publicerat flera vetenskapliga studier om extremväder, brukar definiera det som 50–50.

Där upphör (någorlunda) säker mark. Det går inte att vetenskapligt slå fast att vare sig hydrologisk eller meteorologisk torka – det som vanligen avses med torka – ökat, inte heller att tropiska cykloner, övriga stormoväder, extrema vindar, tornador, åskväder, hagel eller översvämningar gjort det.

Det sistnämnda kan verka underligt med tanke på att man ser fler fall av kraftig nederbörd, men det beror bland annat på att även nederbördsmängder som knappast kan orsaka översvämning definieras som extrema om de hamnar i områden som normalt får väldigt lite regn eller snö.

Klimatpanelens slutsatser återspeglas i statistiken från världens ledande databas över naturkatastrofer, EM-DAT vid det belgiska institutet Cred. I takt med att kommunikationerna förbättrades efter andra världskriget rapporterades allt fler väder- och klimatrelaterade katastrofer in, men sedan ett par decennier tillbaka syns ingen ökning.

Kategorin skogsbrandsväder är intressant. Man har insett att det är poänglöst att mäta själva skogsbränderna, eftersom så många faktorer, inte minst mänskliga, styr om det verkligen ska bli en brand eller inte. Skulle IPCC redovisa trenden för skogsbränder skulle det framgå att de minskat det senaste seklet. Det gäller globalt, men det gäller regionalt (och över kortare tid) även exempelvis Medelhavsområdet.

Numera finns stora värden i skogar och på fält – ekonomiska såväl som naturvärden – och människan accepterar väldigt lite brand. För ett par hundra år sedan svepte enorma bränder fritt över Amerika, Australien och delar av Asien.

Detta med fler varma och färre kalla dagar är för övrigt inte heller en allmängiltig förändring. Uppvärmningen tycks koncentrerad till nätter och vintrar, vilket förklarar att förvånansvärt många värmerekord stått sig i 50–100 år. Att vi uppmärksammar återkommande värmeböljor i västra Europa är inte bara eurocentrism: Det finns vetenskapligt belägg för att just vår närregion har upplevt fler dagar med extrem värme än andra områden.

En följd av uppvärmningen som många insatta avstår från att nämna eftersom den kan låta lite krass är att antalet människor som dör av extrema temperaturer sannolikt kommer att minska. Det är nämligen fortfarande tio gånger fler som dör av kyla än av värme. Andelen människor som dör i väderrelaterade naturkatastrofer har dessutom minskat med 99 procent det senaste seklet.

Ofta framhålls att köldanpassade arter ligger risigt till när det blir varmare. Det är dock inte lätt att hitta faktiska exempel. Den forskning som säger sig visa att problemen redan har börjat har svårt att bevisa att det just är uppvärmningen och inte något annat som är boven. En uppmärksammad studie från 2017 påstods visa att 700 arter påverkas nu, men vid närmare granskning finner man att det rör sig om en modell för hur dessa arter borde påverkas av den hittillsvarande uppvärmningen.

Tidigare den här månaden blåste det upp till storm i den marinbiologiska världen när det framkom att stjärnforskaren Danielle Dixson vid universitetet i Delaware fabricerat resultaten i flera studier om hur tropiska fiskar drabbas av ökade koldioxidhalter. Hennes arbete har återgivits i mängder av andra studier och fått stora rubriker genom åren.

För några år sedan var isbjörnen ett emblem för hur klimatförändringen slår mot djur och natur. Den arktiska björnen framstår dock som ett allt sämre exempel, eftersom mätningar visar att dessa djur är minst fyra, och enligt vissa bedömningar åtta gånger fler än de var för 60 år sedan.

Det är ett biologiskt faktum att jordiskt liv trivs bättre i värme än i kyla. Artrikedomen avtar dramatiskt från ekvatorn mot polerna. Tropisk regnskog härbärgerar hälften av världens växt- och djurarter. Man kan spåra de flesta arters ursprung till tropikerna, exempelvis homo sapiens.

Arter har anpassat sig till otaliga klimatförändringar genom jordens historia. Men det ska sägas: Om förändringen denna gång går alltför snabbt för att naturen ska hinna med kan det bli problematiskt. Gör den det? Det vet vi helt enkelt inte än.

Att vi människor kommer att kunna anpassa oss kan vi däremot känna oss tämligen trygga med om vi vill tro IPCC. Det värsta scenario som använts i otaliga studier och nyhetsartiklar sedan 2013 har i den senaste sammanställningen slopats efter kritik. Klimatpanelen tror inte längre på det. Det blir inga 4–5 graders uppvärmning till nästa sekelskifte (räknat från förindustriell tid – vi har redan intecknat drygt en grad). Det blir sannolikt 2, kanske 3, möjligen 3,5. Illa nog, kan man tycka, men trots allt långt från den dystopi vi vant oss vid.

FN-chefens tal om ”högsta varningsnivån” har ingen täckning i den rapport hans egen organisation tagit fram. Bakgrunden till undergångsscenarierna hittar man inte i vetenskapen utan snarare i politiken och psykologin.

***

Läs även: Helena Granström: Allt är inte relativt – se bara på klimatet

Läs även: Anna Björklund: Vi gjorde miljöpolitiken till den mest avskydda frågan