De osvenska

Det gäller att komma i rätt tid till riksdagens matsal. På bara några minuter ringlar kön långt förbi bordsraderna, ut i marmorkorridoren mot bankhallen och stora entrén. Amineh Kakabaveh, riksdagsledamoten från Vänsterpartiet, hade för en gångs skull tid att sitta ner och äta. Som vanligt inte med någon från riksdagsgruppen, men så hade det heller aldrig varit. Hon bad en av riksdagens tjänstemän skicka saltet.

– Amineh, hej, jag vill bara att du ska veta att jag stöder dig helhjärtat.

Centerpartiets ledare Annie Lööf hade lämnat sin stab, och plats i kön. Nu kramade hon om en av sina – i så många frågor – främsta meningsmotståndare.

– Det du gör är viktigt.

Nu kommer jag väl att få skit för det här också, tänkte Amineh Kakabaveh först, men släppte tanken och gav plats för något som kändes bättre, och log stort.

Diskussionen om hedersförtryck och feminism, förorter och rasism, har skurit djupa sår i Vänsterpartiets riksdagsgrupp de senaste åren. Mitt i konflikten står Amineh Kakabaveh.

– Jag har alltid sagt att jag inte är vald av ledningen utan av det svenska folket och partimedlemmarna i Stockholm. Folk har inte valt mig för att jag ska vara tystlåten och sitta i ett hörn där någon ska säga till mig vad jag ska göra, säger hon några veckor efter mötet med Annie Lööf.

Har en grupp en själ? Det finns en vetenskaplig diskussion om det där. Men i år har frågan ofta ställts på sin spets också i praktiken. I Vänsterpartiets riksdagsgrupp, i Liberalernas, Moderaternas och Kristdemokraternas. Och kanske i sin tydligaste form när åtta tidigare språkrör för Miljöpartiet anklagade Socialdemokraternas ledning för en ovilja att värna sin »regeringskollegas självbild«. Det lät ju rätt lättkränkt, akademiskt och världsfrånvänt på samma gång. Men många av riksdagens partier verkar faktiskt befinna sig just där, i det tvekande svaret på frågan: Vilka är vi?

»De insåg att det var fullständigt medialt omöjligt att kräva min avgång och kritisera mig för att vara illojal mot partiet när jag var den enda som följde partilinjen.« Finn Bengtsson (M).

Den starka partidisciplinen är utmärkande för parlamentarisk kultur i de nor-diska länderna. Handlingen att rösta med partiet har en social innebörd, partiviljan går före den förtroendevaldas omdöme. Lojaliteten har vuxit fram organiskt. Något formellt regelverk finns inte riktigt. Trots det har forskning visat att det mest utmärkande draget för svenska riksdagsledamöter är just partisammanhållning.

När partierna har svårare att svara på vilka de är, blir alla som på egen hand försöker ett större hot.

Det vet Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh, Miljöpartiets Carl Schlyter och Annika Lillemets, Moderaternas Niklas Wykman och Finn Bengtsson.

Mycket skiljer dem åt, men mer intressant är vad de har gemensamt.

Det är fem udda fåglar som aldrig gillat att knyta näven i fickan. Fem riksdagsledamöter som ofta befinner sig närmare de egentliga partiprogrammen, kongress- och stämmobesluten än riksdagsgruppen. De har, något förenklat, satt väljarna som röstat in dem i riksdagen före lojaliteten mot gruppen, eller personlig övertygelse framför partisammanhållning.

Och de vet hur kallt det är i frysboxen.

– Du har ju skrivit på kandidatförsäkran Finn.

Det var på ett gruppmöte i riksdagen som formuläret kom upp. Alla som nomineras till Moderaternas vallistor undertecknar det, och förbinder sig att följa partiets politik.

– Men du följer ändå inte partiets linje?

Finn Bengtsson, riksdagsledamot från Östergötland, hade efter snart 50 ganska anonyma år i partiet blivit rikskänd med sitt ihärdiga motstånd mot Decemberöverenskommelsen. Bara att högljutt gå ut på egen hand i medierna är ett brott mot den oskrivna etiketten inom Moderaterna. Men Finn Bengtsson gick längre än så, till slut var han en av två moderater som röstade för alliansbudgeten förra året, i stället för att lägga ner sin röst så att den rödgröna budgeten skulle passera. Sedan dess är han ute i kylan.

»Jag har alltid sagt att jag inte är vald av ledningen utan av det svenska folket.« Amineh Kakabaveh (V).

Inför gruppledningen lade han fram argumentet att han faktiskt varit den enda som röstade på partiets ekonomiska politik, och att det snarare var resten av gruppen som svek sin kandidatförsäkran.

– De insåg att det var fullständigt medialt omöjligt att kräva min avgång och kritisera mig för att var illojal mot partiet när jag var den enda som följde partilinjen, säger han ett år senare.

Det är fortfarande tungt att åka till riksdagen, men lättare på vägen hem. Han har bett talmannen om hjälp när tonen i kammaren från egna partikamrater blivit för hård. Han har ingen kontakt med partiledningen. Och han skiter i att låta tjänstemännen granska hans motioner innan han lämnar in dem till riksdagen. 

– Här föreslår jag grundmoderata värderingar med stöd från förbundsstämman hemifrån, och så säger partiet att jag ska vara försiktig. Av rädsla för att man inte vill vara bakbunden av en gammal motion när vi vinner regeringsmakten. Vi firar 250 års tryck- och yttrandefrihet i år, är det inte märkligt att vi inte har det i riksdagsgruppen?

Han har med egna ord inte längre något att förlora. Därför var det heller inte svårt att rösta emot partiet när riksdagen skulle bestämma sig för om IS massakrer i Syrien och Irak skulle kallas folkmord.

För Niklas Wykman däremot, stod mer på spel.

Men han gjorde det ändå.

»Det handlade om grunden till mitt politiska engagemang och varför jag gör det här i stället för att välja en lättare vardag.« Niklas Wykman (M).

Framtidsnamnet inom partiet fråntogs sin ordförandepost i riksdagens skatteutskott. Men Niklas Wykman befinner sig trots allt i en annan del av frysboxen än sin partikollega. Han har berövats den formella ledargestalten, och degraderades till arbetsmarknadsutskottet men har kvar en maktposition inom partiet. Partiledningen ber honom tala på seminarier, han sitter i reformgruppen och tar fram ny politik, och han har kvar sina trogna följare.

Det har spekulerats om huruvida det trotsiga beteendet i kammaren var ren strategi. En förlängning av 15 års alliansbyggande, ett spel om den framtida makten.

– Min lojalitet ligger 100 procent med partiet och dess framgång. Hade det funnits någon oro från mitt håll att omröstningen kunde påverka ett maktövertagande hade jag behövt fundera mer. Nu handlade det i stället om något viktigare än vem som får åka ner till »Aktuellt« och debattera, viktigare än strategier och allianser. Det handlade om grunden till mitt politiska engagemang och varför jag gör det här i stället för att välja en lättare vardag, säger han.

Kanske var omröstningen för Niklas Wykman främst en fråga om personlig integritet och konsekvens i hans politiska gärning. Straffet däremot visar att ledningen såg sig som utmanad. Och hur viktigt det var att visa att partiet hade full kontroll.

»Vi såg hur regeringspolitiken korrumperar, och vi skulle vara något annat.« Carl Schlyter (Mp).

Många vill ge bilden av att de som går emot sina partier är lite galna.

Eller är de mer rakryggade än andra? Klart är ett de vågat gå emot den djupt rotade nordiska partidisciplinen i ett ovanligt parlamentariskt läge. Vad händer med den omtalade klyftan mellan etablissemang och väljare om de inte tillåts säga sin mening?

Samtidigt: Kan ett parti fungera om för många springer åt olika håll?

Carl Schlyter och Annika Lillemets har tänkt en hel del på det. Alltså ena hälften av fyrklövern som strax före midsommar röstade emot regeringens hårdare flyktingpolitik, och sedan dess inte deltar i Miljöpartiets riksdagsgruppsmöten. Nu pågår samtal med partiledningen för att närma sig varandra igen, samtal som går lättare efter de tidigare åtta språkrörens debattartikel om partiets skadade självbild. Men året har varit uppslitande. Båda beskriver en tyst partikultur fylld av rädsla. Distrikt som inte vågar bjuda in, kolleger som inte vill synas i deras sällskap.

– I takt med att de politiska partierna har blivit mindre folkrörelse och en större andel blir heltidspolitiker, strävar man efter att umgås med andra eliter. I den miljön ifrågasätts ofta traditionella miljöpartistiska tankar. Det är jobbigt att bli förlöjligad. Man tänker en sak och gör en annan. Till slut ändrar man sina värderingar snabbare än man ändrar samhället, säger Carl Schlyter.

»Det är en mycket större fråga än -Miljöpartiet, det är en fråga för alla partier i den representativa demokratin.« Annika Lillemets (MP).

Det vanligaste argumentet emot de fyra miljöpartisterna, som också innefattar Walter Mutt och Jabar Amin, är att det tilltufsade regeringspartiets enda förhandlingsmetod är de 25 egna riksdagsmandaten.

– Jag säger att det är vår politik som är mandatet. Många tror att vår gräsrotsdemokrati och tankar kring maktdelning inte passar för att sitta i regering, men det är precis tvärtom. Vi skapade dem för att kunna vara i regering, som en vaccination mot toppstyrning. Vi såg hur regeringsinnehavet korrumperar, och vi skulle vara något annat, säger Carl Schlyter.

Annika Lillemets lämnade sin post som folkbildningspolitisk talesperson i protest mot att Carl Schlyter och Walter Mutt petades från sina poster.

– Det är viktigt att vi talar högt om att värdlandsavtalet var ett stort steg mot ett Natomedlemskap, eller att Vattenfall inte borde ha sålt kolgruvorna. Det är en blinkning till väljarna, vi har inte glömt vad vi lovade er. Om vi i stället säger att det blev tvärtemot vad vi ville, men det blev jättebra, så är det en stor demokratifara. Man måste prata med väljare som vuxna människor, inte prata i talepunkter. Det är en mycket större fråga än Miljöpartiet, det är en fråga för alla partier i den representativa demokratin, säger hon.

På tåget hem till det egna valdistriktet Östergötland brukar det sitta en vithårig man hon kan prata med om sådant där.

Han heter Finn Bengtsson.