De psykedeliska drogernas renässans

Festens värd kommer ner för marmortrappan klädd som en överstepräst. Inför festen har han låtit stjäla dräkten tillhörande en präst och nu sätter han upp en show för gästerna i sitt hem i centrala Aten denna fredagskväll.

Han mässar besvärjelser och ur en utsmyckad karaff häller han upp några skvättar i varje gästs glas. Sedan skålar alla och tömmer ur glasen med den mörka drycken. Inom en timme slår effekten till.

»Rädsla, skräck, rysningar, svettningar och en letargisk bedövning kom över och överväldigade oss«, enligt en gäst.

Efter det inledande illamåendet lättar stämningen bland gästerna. Senare konstaterar gästen: »Vi passerar in på underbara ängar, där den renaste luften kan andas, där heliga konserter och tal hörs; där man kort sagt imponeras av himmelska visioner.«

När lördagsmorgonen gryr över Aten har backanalen satt i gång en händelsekedja som ska få stora konsekvenser framöver, och att vi över huvud taget känner till festen beror på att historiker nedtecknade allt; den ägde rum år 415 före vår tideräkning.

Festvärden var generalen och politikern Alkibiades, en av det antika Greklands främsta. På den tiden,  liksom i dagens Sverige, ses den illegala trippen inte med blida ögon. För atenarna har man inte bara skymfat en hemlig initiationsrit tillhörande statsreligion, utan också gjort det med stulna artefakter. Gästerna har druckit kykeon, en brygd på bland annat vatten, korn och andra naturliga substanser. I dag tror man att de korn som användes var kultiverade till att angripas av mjöldryga, en svamp som innehåller en psykoaktiv alkoid nära besläktad med den betydligt mer kända syntetiska drogen LSD.

När några av Alkibiades många fiender får nys om den LSD-artade festen anmäls han till domstolen i Aten och han döms i sin frånvaro för blasfemi av mysterierna – som varit statsreligion i 2 000 år.

I denna kedja av händelser blir också hans lärare, Sokrates, ställd inför rätta och får till slut tömma en giftbägare, men då har Alkibiades tagit sin tillflykt till Sparta.

Det är författarna Steven Kotler och Jamie Wheal som återger denna historiska episod i boken »Stealing fire«. Kotler och Wheal använder den som startpunkt i sin skildring av entreprenörerna i Silicon Valley och deras jakt på nästa utvecklande kick. Påfallande ofta handlar det om droger eller andra sätt att ändra sitt medvetandetillstånd. Amerikanska västkusten har historiskt sett också varit en viktig mylla för experiment och den drogpåverkade hippievågens epicentrum på 60-talet.

Den kollektiva LSD-liknande trippen som Alkibiades erbjöd sina gäster kan alltså ha bidragit till Sokrates förkortade liv. På sätt och vis är det en ödets ironi att den västerländska filosofins fader, som drog upp ramarna för ett etiksystem som inte bygger på teologi utan logik, själv föll offer för religion.

Först på senare tid har man i Sokrates rationella anda åter börjat syna ännu illegala substansers potentiella fördelar. Och under denna psykedeliska renässans tas också de första stegen mot legalisering; det dröjde bara 2 435 år efter Alkibiades fest i Aten.

En äldre man, runt 60 år, står framför ett altare i ett hus i en mindre stad på amerikanska västkusten. Mary, som agerar guide, genomför en ceremoni med rökelse och ramsor. Michael Pollan tycker att allt runt om är lite väl mycket new age, men accepterar omständigheterna i syfte att testa den psykaktiva svampen psilocybin.

Pollan äter en hel svamp, tar sedan på sig ögonmask och lägger sig ner, medan Mary sätter i gång intet­sägande newagemusik i bakgrunden.

Efter en stund kastas han ut i ett digitalt stadslandskap i nattljus, en miljö liknande ett dystopiskt videospel. Så småningom börjar jaget, det som han identifierar sig med, gå sönder inför hans ögon. Först gradvis sedan på en enda gång. Jaget blir till en bunt pappersbitar, stora som post-it-lappar, som skingras för vinden. Men det gör inget. Det bara är och han finner att allt är gott och i frid. Jaget, som han varit så bekant med under sex årtionden som inkapslat i sin kropp, är inte längre bundet av kroppen. Jaget, som alltid varit ett subjekt, är nu ett objekt. Utsmetat över ett landskap. Som en färg, som smör, men detta jagar inte upp honom utan känsloläget är lugnt, lätt, nöjt.

Från sin plats av att både vara och betrakta finner han att jaget inte är beroende av kroppen. Att man kan finna en fast mark att stå på, som också skänker ro. Möjligen att denna plats är densamma som andra funnit, men för honom är det i varje fall en nyhet.

Den psykedeliska trippen var insiktsfull, omvälvande och betydande, konstaterar Michael Pollan en lördagseftermiddag i december 2019 när han återger sina erfarenheter. Vi träffas på det anrika hotell Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. Denne amerikan i 60-årsåldern är inte den typiska psykonauten, tvärtom – han är uppburen författare och journalist, som besöker Sverige för att tala om författarskap. Han är ekonomiskt trygg, bor i ett fint hus i Kalifornien. Svågern är skådespelaren Michael J Fox, det närmaste man kommer adel på USA:s västkust.

»Idén var förr väldigt perifer, men nu rör den sig mot mainstream. Det har varit fascinerande att se hur snabbt attityder kan förändras.«

Han ville inte ens testa droger, men omständigheter ledde honom dit. Faktum är att hans nyligen utgivna bok »Psykologisk renässans« både skildrar och har drivit på den renässans som är bokens ämne. Han rider själv på den våg han skapat sig.

– Jag var väldigt nervös och inte alls entusiastisk inför att testa. Ja, jag var nyfiken men undrade om jag verkligen skulle göra det – mitt liv var ju inte i bitar, så varför skulle jag ta den risken? Jag gjorde det inte heller förrän jag försäkrat mig om att det var säkert, säger han.

Han hade några år tidigare funnit att vetenskapen stod inför ett genombrott. Forskare vid bland annat John Hopkins-sjukhuset i Baltimore i USA hade genomfört tester med psilocybin på försökspersoner med en cancerdiagnos. Runt 80 procent av cancerpatienterna visade kliniskt märkbar minskad ångest och depression enligt de standardiserade sätten att mäta det på. Effekten var inte tillfällig utan höll i sig minst ett halvår efter psilocybinbehandlingen. Ingen eller få andra psykiatriska behandlingar hade uppsåt lika dramatiska och ihållande effekter; antalet försökspersoner var få, men resultatet som kom i december 2016 var vad forskar­världen behövde för att bana väg för större studier.

På samma sjukhus hade man tidigare genomfört studier där psilocybin gavs till cancerpatienter i ett palliativt skede (där de botande försöken alltså övergetts) i ett försök att mildra deras ångest inför döden. Flera av dem uppgav att de inte längre var rädda för att dö.

Forskningen var inte särskild spridd och efter att ha skrivit en större artikel i New Yorker bestämde sig Michael Pollan för att skriva en bok. Det är då han inser att han i slutändan också måste testa drogerna.

– Jag kunde inte beskriva det för läsare som inte provat utan att själv ha testat, och beskriva vad som händer, säger han.

– Det är mitt sätt att skriva. När jag skrev om boskapsindustrin köpte jag en kossa och följde den genom processen. När jag skrev om arkitektur så byggde jag ett hus. När jag skrev om genmodifierade grödor odlade jag potatis från Montesanto. Jag gillar att sätta mig in i historien och se om det finns ett perspektiv som jag kan få genom att göra det. Jag tror mina läsare hade blivit besvikna om jag inte hade provat psykedeliska droger.

Den mest omdiskuterade och uppmärksammade substansen just nu är den psykaktiva svampen psilocybin. Den föredras framför den besläktade LSD, eftersom ett rus varar halva tiden av LSD:s uppemot 12 timmar långa effekt. Dessutom har psilocybin inte LSD:s belastade historia.

Det tilltagande intresset för psykedeliska droger kopplas också samman med legaliseringen av cannabis.

– Vi har legaliserat marijuana och himlen har inte fallit ner. Det har banat väg för att ompröva psykedeliska droger, säger Michael Pollan.

– Bara under de senaste två åren har antalet ökat rejält som närmat sig tanken om att psykedelika är användbara och på ett produktivt sätt kan användas för att behandla psykiska sjukdomar och hjälpa folk att utveckla sig andligt och kreativt. Idén var förr väldigt perifer, men nu rör den sig mot mainstream. Det har varit fascinerande att se hur snabbt attityder kan förändras.

Uruguay var först, med legalisering 2013. Kanada gjorde likadant 2018. Det fick en rad delstater i USA att ta efter, tio delstater har legaliserat cannabis helt medan andra bara släppt kontrollen lite grann. Även i Europa har uppluckring skett. I augusti i fjol blev Luxemburg det första landet att legalisera produktion och bruk. (I Nederländerna är det ännu olagligt, menlandet är känt för sin tolerans där bruk inte lagförs.)

Michael Pollan anser att samhällets uppdelning mellan vilka substanser som anses vara legala eller  illegala främst är en spegel för samtiden.

– Cannabis var förbjudet i USA delvis på grund av att det kom den från afroamerikanska kulturen. Vi hade en enorm rasism och det var en kultur som vi ville undertrycka. Den som introducerar substansen i din kultur kommer ha stor påverkan på om den förbjuds eller påhejas.

Början av 70-talet i Sverige var en liberal tid för narkotika. Dåvarande riksåklagare Holger Romander hade i flera steg med start 1968, genom olika direktiv, satt en praxis bland åklagare där man underlät åtal för narkotikaförseelser på bötes­nivå. Tanken var att missbrukare inte skulle straffas för innehav för eget bruk. Gränsen för en ringa mängd utökades, och var till slut 20 gram hasch och 25 doser amfetamin. Den liberala inställningen speglade tidsandan, där en ungdomsgeneration rökte på och många även testade andra droger.

Det var ju på andra sidan Atlanten, i USA, som Harvardpsykologen Timothy Leary på 60-talet satte fart på en global hippierörelse. Learys subversiva uppmaningar till ungdomsgenerationen (»Turn on, tune in, drop out!«) var politiskt laddade; en markering mot samhällets utveckling och även ett angrepp på styret. Dåvarande president Richard Nixon kallade Leary för »den farligaste människan i USA« och inledde ett krig mot drogerna. Allt stramades åt – inklusive forskning på tänkbara medicinska användningsområden. Psykedeliska droger blev i stället del av en underjordisk rörelse.

Även Sverige gick hårt åt drogbruket och ämnet diskuterades brett. Knark är »främmande för svensk kultur« beslutade riksdagen 1978 och drog upp en ny riktlinje för narkotikapolitiken: idén om det narkotikafria samhället.

– Att allt som har med narkotika att göra är osvenskt var framgångsrik idé och lade grunden för vad jag brukar kalla den populistiska narkotikapolitiken. Ett kulturchauvinistiskt projekt där forskning och fakta kördes över av politiker som ville bygga svensk identitet och ta enkla poäng med knarkretorik som redskap. Att bidra med nyanser blev ett slags förräderi. Alla som visste något om narkotika begrep såklart att det var skillnad på bruk och missbruk, och att preparaten slog helt olika på olika personlighetstyper. Men sådant kunde man inte prata om för den viktigaste förutsättningen för det narkotikafria samhällets genomförande var att alla var konsensus, att alla var överens, säger Magnus Linton, författare och journalist.

I sin reportagebok »Knark« från 2015 skildrar han hur budskapet om alla droger har lika farlighet och kulturfrämmande karaktär gick hem över hela det politiska fältet, trots att det helt saknar stöd av vetenskapen. Än idag utgår narkotikapolitiken från visionen om ett narkotikafritt samhälle. Men effekten har uteblivit. Svenskarna tar mer droger än någonsin och Folkhälsomyndighetens statistik har visat att 959 dödsfall i Sverige 2017 kopplas till narkotika – det är EU:s näst högst antal narkotikarelaterade dödsfall. Det förenklade budskapet, menar Magnus Linton, bidrog under lång tid till att svenska politiker hade särskilt låg kunskapsnivå på narkotikaområdet.

– För tjugo år sedan kände knappt någon, utan egen erfarenhet, till skillnaden i rusupplevelse mellan preparat som kokain, cannabis, LSD och ecstasy – att det är helt olika saker. Men nu vet nog de flesta det, säger Magnus Linton.

Grovt uppdelat finns det fyra olika drogtyper: cannabis (marijuana och hasch); opiater som opium, morfin, kodein, heroin och metadon; centralstimulantia såsom kat, kokain och amfetamin; samt hallucinogener som ecstacy, LSD, psilocybin och vissa andra svampar.

De senaste tjugo åren har kunskapsnivån ökat. Stigmat och moraliseringen kring droger har minskat rejält. Dels har svensken gjort resor och dragit egna slutsatser, dels ser vi effekterna av globaliseringen med fri rörlighet och internet; allt det som luckrat upp gränser har också rivit ner moraliseringen och ideologin.

– Den schablonartade bilden av vad som är narkotika har förändrats, säger Magnus Linton. Vi vet att det är ungefär lika många tunga missbrukare i Sverige som i andra länder, men att det är färre svenskar som har testat droger jämfört med andra länder.

Han menar att den på många sätt gränslösa världen har gjort att attityder och inställningar inte följer nationsgränser. Den svenska nolltoleranspolitiken byggdes innan globaliseringen, EU och internet blev konkreta realiteter för alla svenskar.

– Även om politiker fortfarande pratar om det narkotikafria samhället är det inte längre någon som tror på det. Alla begriper att narkotika är en del av moderniteten. Att den aldrig kommer försvinna. Men ingen politiker har kraft att säga det, säger Magnus Linton.

Ett annat skäl till den förändrade attityden till droger är det snabbt växande bruket av substanser som kräver läkardiagnos. Ungefär en miljon svenskar äter antidepressiva läkemedel. Det gör Sverige till ett av de länder i världen där befolkningen tar mest antidepressiv medicin; detta tillsammans med det lika snabbt växande bruket av adhd-medicin har också sänkt muren som funnits mellan läkemedel och droger.

– Idén om det narkotikafria samhället var väldigt knuten till produktivitet, att narkotika gjorde människor oförmögna att arbeta. Det är såklart till stor del sant, men det finns gott om forskning som visar att en precis användning av vissa preparat, som amfetamin, skapar mer fungerade individer. Det vill säga bidrar till i stället för förstör välfärd. Se bara på adhd, där har attityden förändrats och idag har vi en större acceptans att ”justera” personligheter, säger Magnus Linton.

Liksom många andra anser Magnus Linton att den ökade öppenheten hänger ihop med en andlig och spirituell nyfikenhet, utan begräsning till en särskild religion. För somliga är öppenheten, nyfikenheten och drogerna en del i ett identitetsskapande, och del av en större spirituell trend med yogaretreat, meditation (och dess appar såsom Headspace och Calm).

» Vi vet att det är ungefär lika många tunga missbrukare i Sverige som i andra länder, men att det är färre svenskar som har
testat droger jämfört med andra länder.«

Men vari ligger lockelsen? Varför har psykoaktiva droger sådan tjuskraft? Det bör sägas att riskerna inte bara är stora utan enorma. Forskningsläget är tunt. De studier som gjorts visar visserligen positiva resultat, men på tämligen små grupper av försökspersoner.

Psilocybin har direkt verkan på receptorer i hjärnan och system som reglerar välmående, uppmärksamhet och belöningar. Psykoser är en överhängande risk liksom att ruseffekten försämrar eller tillfälligt slår ur en. Detta tillsammans med en förändrad verklighetsuppfattning och tänkande kan driva brukaren till fall från hög höjd, att utsätta andra för fara och andra allvarliga olyckor – även dödsfall. Med andra ord: Även om drogen i sig inte innebär en hög risk kan det få stora konsekvenser ändå.

Forskare har studerat hjärnaktiviteten hos försökspersoner och sett att aktiviteten sjunker i den del av hjärnan som kallas för standardnätverket (default mode network). Det är som mest aktivt när hjärnan är i ett viloläge. Studier har visat att standardnätverket är aktivt vid metakognitiva aktiviteter såsom självreflektion, mental projektion, tidsresor och mentalisering.

När aktiviteten minskar kraftigt har försökspersoner i studier uppgett att deras jagkänsla löses upp: de blir ett med naturen, ett med omgivningen, och i somliga fall har de en upplevelse som beskrivs som andlig.

Försökspersoner med dödliga sjukdomar som testat psykedeliska droger har rapporterat mildrad dödsångest. I andra studier, även dessa som gjorts i mindre skala, har majoriteten av deltagarna blivit bättre efter en terapi med ecstacyderivatet MDMA, så att de inte längre har diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. En särskilt stor grupp i USA är krigsveteraner. I en studie på 60 000 amerikaner som stridit i Irak och Afghanistan led 13,5 procent av syndromet; andra studier uppskattar andelen drabbade till 20–30 procent. Antalet Irak- och Afghanistan­veteraner uppgår till 2 miljoner amerikaner.

Mildrad ångest tycks också vara vad medelklassen söker. Empatihöjande MDMA eller insikter om mål och mening via svampar. Att identifiera en plats i sin tillvaro där det egna jaget spelar roll.

Magnus Linton ser de välbärgades nyfunna intresse som ytterligare en sorts konsumtion.

– Narkotikaanvändning har i delar av övre medelklassens blivit ett slags livsstilskapande. När det av klimatskäl börjar se dekadent och efterblivet ut att flyga på weekendresor, då gör man istället andra resor. Inåt. I det egna jaget. Yoga, psykoanalys, psykedeliska trippar. En annan slags upplevelseindustri, säger han.

– En drog som LSD gör ju inte bara skrämmande utan också  spännande saker med hjärnan och kan skapa intellektuella resor som förändrar synen på tillvaron. Det är omvälvande. Och förstås lockande för dem som tror sig ha sociala, psykologiska och materiella resurser att parera eventuella risker.

Psykedeliska droger är inte ett dugg njutningsfulla. Det bör poängteras. Tvärtom tämligen skärrande – men det är inte bara på grund av det som de inte är beroendeframkallande.

På en skala där man rankar beroendeframkallning och då väger samman njutning, psykologiskt och fysiologiskt beroende för substansen hamnar heroin, kokain och tobak (!) högst. Därefter följer gatuversionen av metadon, olika barbiturater (äldre läkemedel, förr ordinerat för oro och sömnlöshet), och alkohol. Utanför listan hamnar psykedeliska droger, vars rus kan vara så skärrande att bruk vid ett enda tillfälle kan verka avskräckande för resten av livet.

Kritiker menar dock att bruk av illegala psykoaktiva droger kan leda en till bruk av de mer njutningsfulla, beroendeframkallande sådana. Andra risker är psykos och schizofreni, eftersom de flesta inte har djupare kännedom om släktens alla diagnoser.

Trots risker, trots bristen på njutning utgör det en lockelse. Men nästan alla som testat psykaktiva droger vittnar om att trippen innebär att uppleva en icke-existens. Det är själva poängen, menar somliga.

Paul Bloom, psykologiprofessor vid Yaleuniversitet i USA, konstaterade nyligen att det finns en särskild njutning i att uppleva något som verkligen känns. Se bara på aptiten för stark mat, alltför varma bad, skräckfilmer, sorgsen musik, utdragna triathlontävlingar och sexuella uttryck som BDSM. Samtliga uttryck tilldrar sig allt större intresse.

Paul Bloom menar att det tycks ligga i vår natur att dras till erfarenheter och upplevelser som är plågsamma och komplexa. Det enkla är alltför enkelt. I den kontexten kan man sätta illegala svampar och psykedeliska droger; de lovar inga insikter – däremot garanterat illamående.

Det har avskräckt få och Terence McKenna, kallad 90-talets Timothy Leary, som också bidrog till att popularisera psykedeliska droger i USA, ansåg att psykedeliska svampar var den saknade länken i historien om mänsklig evolution. När våra förfäder åt hallucinatoriska svampar började även mänskliga egenskaper utvecklas, menade McKenna. Antropologisk forskning har också gett honom visst stöd för tesen att det finns kopplingar mellan religioner och psykedeliska upplevelser framkallade av droger.

McKenna ansåg också att litteraturen hade en viktig roll. Han skrev en gång att »vår karta över världen är så felaktig att där vi centralt placerat fysik, borde vi egentligen placera litteratur som den centrala metafor vi vill jobba oss ut ifrån«.

Det nya i dessa tider är att managementkonsulter, entreprenörer och civilekonomer – den breda medelklassens kärntrupp – är intresserade. Annars har det tidigare främst varit kreatörer som lockats, konstaterar Isabelle Ståhl, doktorand i idéhistoria på Stockholms universitet.

I sin forskning studerar hon psykiatriker och filosofer som experimenterade med droger i 1920-talets Tyskland. Den europeiska förhistorien med drogförsök är obelyst och som man har inte pratat så mycket om den. Den kan te sig avlägsen mot dagens situation, men det finns paralleller.

– Även om man på 1920-talet inte främst såg sina försök som en form av självutvecklingsprojekt utan snarare ville utforska psykosen och filosofiska frågor, antydde man att ruset också kunde ge en form av självkunskap säger Isabelle Ståhl.

Hennes forskning handlar också om att lyfta fram den betydelse som Europa har haft på området, med de experiment som gjordes på 1920-talet och som inte är särskilt kända. I delar har dagens psykedeliska renässans paralleller till vad psykiatriker och filosofer försökte sig på i Berlin och Heidelberg.

– De var kritiska till hur psykiatrin beskriver människan, som splittrade delar istället för en helhet. Helhetspsykologin uppstod samtidigt med en kritik mot psykiatrin i Tyskland kring sekelskiftet 1900, långt före hippievågen och den psykedeliska forskningen på 1960-talet i USA, säger hon.

Intresset av psykedeliska droger handlar om ett intresse för okända sidor av jaget och verkligheten, tror hon.

– Då liksom nu vill man utforska ett skikt av människan som man tänker sig finns fördolt på djupet. Det liknar Sigmund Freuds tanke om att mycket av psyket är bortträngt eller oåtkomligt för oss i vårt vanliga tillstånd, men att det går att komma åt på vissa sätt.

Freudiansk psykoanalys tar åratal, en retreat tar en helg. Prislappen och dedikationen går inte att jämföra. Att den välbärgade eliten åker bort en weekend för att lära mer om sig själva är som en psykoanalys i snabbmatsformat. Varje månad anordnas retreater med ayahuasca (en psykedelisk växtblandning) i Stockholm, Göteborg, Malmö och emellanåt även på andra platser i Sverige. För att inte tala om resten av Europa. Eller att högpresterande mikrodoserar LSD för att öka kreativiteten.

Isabelle Ståhl ser paralleller mellan 1920-talets psykiatrikritik och nutidens.

– Jag tror att många människor i dag kan känna att psykiatrin har fått ett för stort tolkningsföreträde på vad det är att vara människa. Den har blivit en normsättande instans som fått rollen att behandla många av de känslor som religionen tidigare tog hand om. Många i min generation har ingen annanstans att ta vägen. Psykiatrin kan ge namn och verktyg att hantera svåra tillstånd och det är bra, men den erbjuder inte försoning och tröst som religionen gav. Den kan inte heller ge lidandet mening, som religionen kan, säger Isabelle Ståhl.

Många av de som experimenterar med psykedeliska droger vittnar om en djupare närvaro eller självförståelse, som man kanske inte kan få genom psykiatriska diagnoser.

Hon ser den samtida debatten om psykedeliska droger som tudelad: Dels de som lyfter fram somliga drogers positiva egenskaper, och som menar att det talar för att detta borde tillgängliggöras i bredare folklager.

Dels de som menar att det inte självklart är något som förtjänstfullt för »alla«. Hon tillhör själv den senare kategorin.

»Kanske vill medelklassen veta något om mänskligheten. Utforska ett skikt av människan som finns fördolt och på djupet.«

Cannabis snabba legalisering i Kanada och USA ledde till en kapplöpning i näringslivet och på kort tid startades ett stort antal cannabisföretag. Plötsligt fanns ju en helt ny marknad som annars kontrollerats av organiserade kriminella gäng. På börsen upplevde cannabisaktier en rejäl hausse, alla ville ta del av den globala cannabismarknaden, som 2018 uppskattades till cirka 150 miljarder dollar (där runt en tredjedel står för medicinskt bruk).

Ett av de största börsnoterade cannabisbolagen är Anthus Capital Holdings, grundat 2013 och baserat i New York i USA. Börsvärdet är redan cirka 3,3 miljarder kronor och då har det ändå minskats med 80 procent från hösten 2018 då värdet på cannabisaktier var upptrissat.

De som hoppade på cannabiståget, och investerade i aktierna som på senare tid tappat sin lyskraft och värde, samt de som satsade allt för sent vill inte göra om misstaget och sneglar nu på andra potentiella affärsmöjligheter. I det sammanhanget erbjuder psykedeliska svampar en snarlik investeringsmöjlighet.

Det mest omtalade svampföretaget är Compass Pathways, med bas i London. I januari i år fick det också patent i USA för sin depressionsbehandling med en syntetiserad psilocybinblandning. Flera studier pågår i sex länder runt om i Europa, däribland i Aalborg i Danmark, Spanien och Storbritannien.

– Det finns en oro för att man tar patent på sådant som annars förekommer fritt i naturen, säger Filip Bromberg, psykolog och ordförande för Nätverket för psykedelisk vetenskap.

Nätverket bildades 2016 och samlar cirka 600 medlemmar, varav ungefär hälften är läkare och psykologer, som alla har ett intresse för att det ska ske mer forskning kring psykedeliska substanser.

Han menar att det är en konsekvens av att personer såsom Peter Thiel, en av Facebooks första investerare, visat stort intresse för liknande svampföretag.

Potentialen är enorm. En tysk investerare slog nyligen fast att även om man skulle en enda dos räcker för att bota en depression är den potentiella vinsten enorm, både för samhälle och för företag som erbjuder sådan produkt; uppskattningsvis 300 miljoner människor lider av depression runt i världen enligt Världshälsoorganisationen WHO.

Andra företag håller på att ta fram olika produkter med mikrodosering av psykoaktiva substanser. Tanken är att dosen ska vara så pass liten att den inte ger en hallucinogen effekt, men att man ändå får en terapeutisk eller kreativ effekt.

– Det har fått stor uppmärksamhet i media, och diskuteras även på olika konferenser inom psykedelisk vetenskap, säger Filip Bromberg.

Psykologistudenten Anisha Lela Larsson på Uppsala universitet gjorde 2018 en enkät bland cirka 200 personer som mikrodoserar LSD och psilocybin. Nästan två tredjedelar svarade att det var i syfte att höja sin allmänhälsa, öka kreativitet och produktivitet. Kanske är det en placeboeffekt, kanske inte – det finns än mindre forskning på psykedeliska droger i små doser.

Det finns inte ens någon etablerad syn på vad mikrodosering är. Men Bruce Linton, grundare av och tidigare vd för det börsnoterade cannabisföretaget Canopy Growth i Kanada, ser bristerna kring mikrodosering som en affärsmöjlighet.

– Det betyder att det är en dålig idé för närvarande eftersom vi måste göra jobbet för att visa att det är en bra idé, sa han till finanssajten Bernzinga nyligen, om det redan var en bra idé skulle det betyda att alla redan gjort allt arbete. Jag är ett stort fan av att investera i dåliga idéer.

Magnus Linton, som följt narkotikapolitiken under lång tid, slår fast att bruket av psykedeliska substanser, även mikrodosering, har större acceptans eftersom det numera sker bland ekonomiskt starka grupper.

– Normerna och bitvis även den juridiska praktiken kring narkotika är starkt kopplad till ”vem” som använder vad. Om så kallad mikrodosering i prestationshöjande syfte blir vanligt i överklassen kommer detta bli mer accepterat, medan polisresurserna går åt till att jaga cannabisrökande förortskids, säger han.

Alla hoppas på mer forskning och större studier, vilket också genomförs just nu. Renässansen pågår och lär fortsätta ett bra tag till. Michael Pollan tror att vi redan år 2026–27 kommer kunna besöka kliniker där man under en terapeuts överseende tar en psykedelisk substans, ungefär som ett läkarordinerat adhd-piller. Detta som en del av en terapibehandling.

Scenariots trolighet förstärks av att det inte kräver någon legalisering, utan bara att tillsynsmyndigheter godkänner drogen som del av en behandling. Då spelar det inte roll om det är legalt eller illegalt.

– Jag tycker att det finns goda skäl till varför man inte ska legalisera det nu, säger Michael Pollan. Det är mycket kraftfullare än cannabis och även friska kan ibland ha ärrande trippar.