De svenska björnkramarna och björnjägarna

Text: Johan Anderberg och Annie Reuterskiöld

En gång i tiden fanns något som hette kremlologi. Utifrån ett tunt underlag gissade Rysslandsexperterna sig till vad som pågick i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens ledning.

I Sverige har debatten om Ryssland på senare år förts mellan i stort sett tre partier. Liberalerna håller fanan högst mot den ideologiska ärkefienden i öst. I Moderaterna går det fortfarande att höra ekon av det konservativa ramaskri Anders Borg och Fredrik Reinfeldt orsakade när duon utropade försvaret till särintresse 2013, och samtidigt sa att ett militärt hot mot Sverige var nonsens. I Socialdemokraterna har Peter Hultqvist, Stefan Löfven och ett gäng kommunalrådssossar kämpat mot djuprödare partikamrater som Urban Ahlin och Håkan Juholt  – försvarare av doktrinen att Sveriges gränser försvaras bäst i Afghanistan.

Med Rysslands annektering av Krim har den blåröda axelmakten i riksdagen återigen trätt fram, frifräsare som Anders Borg och Håkan Juholt är sedan länge glömda och trupperna har skickats till Gotland.

Men politikerna är inte de enda som ägnar sig åt dechiffreringen av Rysslands nästa steg. Gissningskriget har i dag tagit formen av en inrikespolitisk strid mellan journalister, diplomater, statsvetare och militärer som brer ut sig på debattsidor, sociala medier och nyhetssoffor.

De bråkar om en enda sak: Är Ryssland och Vladimir Putin ett hot mot Sverige?

Det finns vissa ovedersägliga fakta i målet: Ryssland har bevisligen invaderat delar av Ukraina och Georgien. Och svenska medier har bevisligen beskyllt Ryssland för lite väl många grejer: Flygkollaps! SOS-haveri! Tv-sabotage! De påstådda mastattackerna från i somras är smärtsamma påminnelser.

Men sådant spelar mindre roll när skyttegravarna är grävda, siktena inställda och striden är i gång. Fokus guidar till det ryska kriget i Sverige, en killgissarlek i fyra akter.

Klicka på bilden för en högupplöst version: 

Grafik_pdf