»Den destruktiva stallhierarkin är på väg bort«

Varför kallar du det för en ny folkrörelse?

– Jag är själv en återvändare och blev förvånad när jag insåg hur många vi är. Det har blivit en trend. Jag vet ingen annan sport där man så förhållandevis enkelt kan återvända hela livet. Även om sporten är krävande så kan man sitta upp igen, både vid 25, 45 och 65 års ålder.

Hur ser man på hästar i dag?

– Om man tidigare, grovt sett, såg hästar som maskiner som matades med hö, ses de i dag som individer, med specifika behov. Det gör att samspelet ryttare och häst lyfts fram mer, men också att den etiska frågan blir klurigare: Har jag som ryttare ens rätt att sitta upp på det här djuret?

Hur har stallkulturen förändrats sedan du var barn?

– Före ridskoleboomen i mitten på 1900-talet var det nästan bara män och militärer som red. Den nedärvda, och ofta destruktiva, stall-hierarkin är något många minns från sin barndom. Glädjande nog jobbas det på många håll hårt med att tvätta bort avarterna av det arvet.

Ridning har ju länge setts som en rikemanssport. Exempelvis går det inte att få friskvårdsbidrag för ridlektioner. Hur ser du på den debatten? 

– Det är absurt att det ännu inte är infört, med tanke på hur många som utövar sporten. Ett friskvårdsbidrag skulle även ge dem som annars inte har råd möjligheten att rida. Jag misstänker att många som fattar beslut aldrig har satt sin fot i ett stall.

Hur ser du på att ridsport är landets näst största sport bland flickor och kvinnor?

– I stallet finns det en frihet för alla människor att gå utanför sin könsroll, och använda sidor av sig själv som kanske inte är så gångbara i samhället i övrigt. Man får både hugga i och vara tuff och vara lyhörd och omhändertagande. Där finns en underbar potential. Det börjar faktiskt komma in allt fler män bland nybörjarna.

Fakta | Fem frågor

Anna Kågström är journalist och författare. Just nu är hon aktuell med boken »Tillbaka i stallet: Handbok för vuxna hästälskare«.