Den dolda sparmaskinen

Svetten trängde igenom Stefan Löfvens tv-sminkade panna. Programledare Anna Hedenmo hade honom uppträngd mot »Agendas« nya studiokuliss. Det gällde den största pusselbiten i höstbudgeten, och en kommande valfråga som socialdemokraternas partiledare helst ville krångla sig ur.

– Så de flesta får behålla det här jobbskatteavdraget även med dig vid makten?

– Svaret är ja.

– Varför behålla något som du är emot?

– Det är så här: varje år finns ett reformutrymme som vi ska diskutera hur vi vill använda.

Här hade Anna Hedenmo kunnat avbryta oppositionsledaren och frågat: Vadå reformutrymme? Varifrån kommer de pengarna? I stället följde utfrågningen i de vanliga hjulspåren. Löfven förklarade att han egentligen vill investera pengarna i jobb, skola och välfärd – men att om regeringen i stället genomförde ytterligare en skattesänkning tänker han inte riva upp beslutet om han blir statsminister.

Allt enligt en numera stolt socialdemokratisk partiledartradition, från Mona Sahlin via Håkan Juholt, av att först kritisera alliansens jobbskatteavdrag för att sedan steg för steg acceptera dem.

– Så är verkligheten, argumenterade Löfven i SVT:s »Agenda« i söndags.

Just nu dikteras verkligheten av finansminister Anders Borg. Som under förra veckans regeringsöverläggningar på Harpsund presenterade ett reformutrymme på 25 miljarder kronor för valåret 2014. Trots kritik från Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket om att det i praktiken inte finns några reformpengar att fördela de kommande åren – såvida man inte vill låna pengar eller höja skatten – är det finansdepartementets uträkningar som utgör ramen för både alliansens pågående budgetförhandlingar och oppositionens kommande skuggbudgetar.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har redan intecknat ett femte jobbskatteavdrag på 12 miljarder kronor. Och han har, med sverigedemokraternas hjälp, samlat en parlamentarisk majoritet bakom sig för att införa det redan till årsskiftet. Det är detta som får Stefan Löfven att svettas.

Tänk ett valmanifest med löften om att ta pengar från arbetslösa, gamla, sjuka, barnfamiljer, studenter och flyktingar för att ge till alla andra. Ett valmanifest som säger att år efter år ska vi minska resurserna till vård, skola och omsorg så att den offentliga sektorn långsamt krymper. Det låter rätt osannolikt att några större skaror människor i Sverige skulle rösta på ett sådant inverterat Robin Hood-parti. Men faktum är att nästan alla väljare gör det. Det vet bara inte om det.

Om denna del av den ekonomiska politiken talas det väldigt tyst, trots att den i praktiken stöds av såväl socialdemokrater som moderater. Systemet är enkelt: skatter bestäms i procent medan bidrag och anslag ofta fastställs i kronor. När ekonomin växer ökar statens inkomster medan utgifterna ligger still. På så sätt pågår ett ständigt sparprogram i välfärden där ersättningar långsamt tappar i värde.

Här handlar det om att statsbidragen till kommunerna inte skrivs upp automatiskt i förhållande till löneutveckling, BNP-tillväxt och inflation. Om att barnbidraget och arbetslöshetsersättningen sedan länge legat still på gamla nivåer och att sjukpenningen, föräldrapenningen, garantipensionen och studiemedlet bara delvis följer den ekonomiska utvecklingen. Detsamma gäller anslagen till statliga myndigheter.

– Vår bedömning är att det här ger en årlig besparing på sammanlagt omkring 0,4 procent av BNP. I pengar räknat är det cirka 15 miljarder kronor, säger Håkan Jönsson, prognosansvarig på Ekonomistyrningsverket som övervakar de offentliga finanserna.

Även Konjunkturinstitutet, en myndighet som förser finansdepartementet med ekonomiska prognoser, har räknat på det och kommit fram till liknande siffror. Mellan 2014 och 2017 väntas staten spara 61 miljarder på detta sätt, varav 12 miljarder på urvattnade transfereringar till hushållen och 24 miljarder tack vare devalverade statsbidrag till kommunerna.

Voilà! Så har man trollat fram ett reformutrymme.

Det började med Carl Bildts borgerliga regering i början av 1990-talet. Bland annat sänktes dagersättningen för asylsökande samtidigt som kopplingen till den allmänna prisutvecklingen togs bort. Nitton år senare är ersättningen för flyktingar kvar på samma nivå. Som högst 71 kronor per dag.

Men det mesta av automatiserad budgetsanering infördes av Göran Persson i en tid av ekonomiskt undantagstillstånd. Sedan dess har det bara rullat på. Taket i a-kassan är ett talande exempel. Senast det höjdes var 2002, vilket gör att endast en av tio arbetslösa i dag får ut maximala 80 procent av sin gamla lön. Hade a-kassan höjts i takt tillsammans med löntagarnas inkomster hade taket nu närmat sig en tusenlapp om dagen, i stället för 680 kronor som gäller i dag.

Lägre tak. Taket för föräldrapenning skulle ha varit 10,89 prisbasbelopp, som var 44 000 kronor i fjol, i stället för 10 prisbasbelopp som det är i dag.

Det är lätt att förstå varför politikerna har omfamnat systemet – men också varför de ogärna talar om det. Inte nog med att systemet har hållit budgeten i balans utan behov av att fatta impopulära beslut om nedskärningar och skattehöjningar, det har även gett partierna miljarder extra att spela med. Speciellt när det drar ihop sig till valrörelse.

Finansminister Anders Borg har kunnat finansiera det ena jobbskatteavdraget efter det andra. Hittills har de fyra stegen i jobbskatteavdraget kostat staten 85 miljarder kronor enligt Ekonomistyrningsverket, samtidigt som den automatiska budgetförstärkningen gett över 100 miljarder kronor till statskassan, räknat på ett snitt på 15 miljarder kronor per år sedan den borgerliga valsegern 2006.

Även bland socialdemokraterna välkomnas pengarna. Stefan Löfven slits just nu mellan interna partikritiker som kräver mer resurser till välfärden och valstrateger som säger att han ska gå till val på löfte om att inte höja skatten för vanliga löntagare (i socialdemokraternas fall personer med en lön på 60 000 kronor i månaden eller mindre). För att ekvationen ska gå ihop – både ett femte jobbskatteavdrag och ökade satsningar – måste socialdemokraterna i smyg ta pengar från en stor del av sina egna kärnväljare.

Nya reformer kräver att gamla reformer naggas i kanterna.

Inte undra på att oppositionen har avstått från att angripa regeringen i frågan.

Den enda som överhuvudtaget har försökt få i gång en debatt är nationalekonomiprofessorn Lars Calmfors. Som ordförande i Finanspolitiska rådet – en myndighet som granskar regeringens finanspolitik – kallade han häromåret reformutrymmet för »ett språkligt missfoster« och krävde att regeringen öppet skulle redovisa hur pengarna faktiskt uppkommer. I veckan var han ute igen i en kolumn på Dagens Nyheters ledarsida och beskyllde regeringen för att agera opportunistiskt när de nu för fram ett femte jobbskatteavdrag. Han skrev:

»Om personaltätheten i offentligt finansierade verksamheter ska behållas och olika bidrag öka i takt med lönerna, krävs det i stället betydande skattehöjningar framöver.«

Han stöds av Konjunkturinstitutet som tidigare i år räknade ut att skatterna skulle behöva höjas med 74 miljarder kronor de närmaste fyra åren bara för att behålla nuvarande välfärdsstandard utan att bryta mot överskottsmålet i budgeten.

Allt handlar om vilka ambitioner man har för den offentliga välfärden. Lars Calmfors ställde frågan i Dagens Nyheter:

»Vill vi behålla det på nuvarande nivå eller rent av öka det? Eller är vi beredda att minska det i utbyte mot lägre skatter? Här bör de politiska alternativen redovisas tydligare.«

Och det är här det krockar.

Samtidigt som den politiska debatten mer än någonsin handlar om att skapa en bättre skola och höja kvaliteten i äldreomsorgen så ställs väljarna inför två huvudalternativ: en alliansregering som vill sänka inkomstskatten ytterligare och en socialdemokratisk opposition som lovar att inte höja den.

Moderaterna är beredda att äventyra sin egen finansiella trovärdighet för att köra 2010 års valvinnande skattekonflikt i repris. Socialdemokraterna tänker göra vad som helst för att inte utmålas som ett bidrags- och skattehöjarparti en gång till, även om priset är att välfärdsambitionerna måste sänkas.

Tydligare än så kan arvet efter förra valet inte bli.

Tillbaka i »Agendas« studio. Stråkastarna studsade mot Stefan Löfvens höga hårfäste. Anna Hedenmo fortsatte att pressa honom:

– Men det är svårt att förstå att ni är emot skattesänkningarna men ändå ska ni ha kvar dem?

Han svarade som en partiledare som mest av allt ville att diskussionen om ett femte jobbskatteavdrag skulle blåsa över så fort som möjlig, att debatten i stället direkt skulle hoppa till jobbskatteavdrag sex, sju och åtta. Dem kunde han motsätta sig. Då kunde han ställa välfärden mot skattesänkningar utan behöva bryta vallöften eller återställa redan genomförda sänkningar. Frågan är bara om Fredrik Reinfeldt tänker spela Löfven i händerna och gå till val på sådana löften.

Anna Hedenmo gav sig inte:

– Kan man ha råd med allt, att välfärden är precis som i dag och skattesänkningen kan man behålla?

Stefan Löfven duckade. Svarade till sist:

– Vi har tjugo olika intäktsposter i statsbudgeten. Så det kommer att finnas utrymme att ha en finansierad välfärd. Vi har alltid finansierat våra reformer och kostnader och vi kommer att fortsätta göra det.

Han berättade aldrig hur.

Klicka för att förstora: