»Reinfeldt bäddade för misslyckandet«

Det var Fredrik Reinfeldt som lyfte moderaterna. Och det var han som ledde partiet till avgrunden.

När Moderaternas historia ska skrivas kommer Fredrik Reinfeldt att ha en hjälteroll. Det var han som fick det gamla högerpartiet att spräcka lodenrocken och växa sig folkligt. Sedan parkerade han partiet i en återvändsgränd, lät nycklarna sitta i tändningen, önskade öppna hjärtan och gick därifrån.

Anna Kinberg Batra övertog en politik som i de frågor som var de mest akuta var helt ohållbar. Hon efterträdde en partiledare vars sätt att hantera de målkonflikter som flyktingkrisen innebar var att låtsas att de inte fanns. En partiledare som inte hade gjort något som helst förarbete för att hantera en parlamentarisk situation med Sverigedemokraterna som vågmästare. En partiledare som rustat ned Sverige för att bättra på budgeten, samtidigt som Vladimir Putin rustade upp.

Reinfeldt åstadkom mycket annat också. Men det han lämnade över var inte ett parti i politisk balans. Det var ett parti fyllt av grundläggande och svårlösta inre konflikter.

Anna Kinberg Batra kunde ha hanterat situationen bättre. Med början i Decemberöverenskommelsen valde hon en väg som inte löste Moderaternas problem. Tvärtom gjorde hon bara det ohållbara och obegripliga allt tydligare. Tre, fyra omstarter hjälpte inte, eftersom de alla gjordes utan klarhet och övertygelse. Ingen begrep till slut vad det här partiet egentligen var till för.

Vad ville det? För vem?

Allt det här är fortfarande olöst. En ny partiledare är ett nödvändigt villkor för att lösa det, men långt ifrån ett tillräckligt villkor.

Att tillträda som partiledare i det här partiet, ett år före vad som nästan säkert måste bli ett förlustval, är otacksamt på gränsen till det självdestruktiva. Och till det kommer att partiledarskap, i Moderaterna eller något annat parti, numera i sig nästan är ett omöjligt jobb.

Det har att göra med flera saker. En är att partierna blivit så smala och obskyra organisationer att medlemmarna som väljer ledare har väldigt lite gemensamt med de väljare som partiledaren är satt att locka. Det innebär att partiledare ofta väljs på premisser som sedan är en black om foten när bredare väljargrupper ska attraheras. En annan är att en kultur av rädsla och riskminimering spritt sig i partipolitiken. Istället för att bottna i egen övertygelse, stå för den och riskera att bli ratad, om väljarna skulle vara av annan uppfattning, försöker politiker i dag att överlista och föregripa väljarna. En känsla av falskhet sprider sig och förpestar den politiska atmosfären.

Vem som än ska ta över efter Anna Kinberg Batra måste försöka hitta en väg förbi detta. Den nya ledaren måste våga fatta beslut som kostar. Är det så att det finns en oöverbryggbar spricka i partiet mellan liberaler och konservativa måste den nya ledaren helt enkelt välja sida och göra det på ett sätt som är trovärdigt och äkta.

Det blir inte lätt. Det kommer att ta tid.