Den nya strategin mot extremism

Thomas Olsson, försvarsadvokaten som blivit något av en specialist på terrormål, kallar det »religionskrig«. Jan Guillou menar att det nu bevisats att muslimer inte omfattas av rättsstaten. Säpo har förstås en helt annan syn på sitt bruk av lagen om särskild utlänningskontroll (LSU).

Sex nyckelpersoner i den svenska radikalislamistiska miljön har låsts in, med en begäran till Migrationsverket om att utvisa dem. Säpo kommenterar inga enskilda fall, men hänvisar till att tillväxten i extremistmiljöer varit stark under senare år. LSU är ett verktyg för att sätta stopp för det.

Det är en ny strategi från Säpo. Det är också ett vågspel. Dagens Nyheters Niklas Orrenius, som länge bevakat frågor som har att göra med islamistisk extremism, varnade i förra veckan för att inlåsningarna, som sker utan kommentarer eller öppen bevisning, leder till spekulationer och ryktesspridning i breda muslimska kretsar.

Samtidigt är flera av de sex gripna välkända ledare i extremistkretsar och avskydda och fruktade av många moderata, troende muslimer. Olssons tal om »religionskrig« och Guillous beskrivning av åtgärden som ett angrepp på alla muslimer, är inte något som fått fäste i bredare kretsar. Men Orrenius varnar för att det kan ändras, ju längre det dröjer utan tydligare information.

Och vad händer om Säpo nekas de utvisningar som begärts?

– Utan de satsningar som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gjort de senaste åren skulle kunskapsklyftorna om de olika formerna av islamism varit mycket större, säger Filip Ahlin, analytiker på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, CATS, vid Försvarshögskolan.

Han sitter runt ett konferensbord med fyra andra forskare, som alla just nu arbetar med projekt finansierade av MSB. De kommer från olika universitet och myndigheter, de representerar olika discipliner, men de arbetar alla med aspekter av radikal islamism.

[caption id="attachment_558120" align="alignnone" width="709"] Samlad kunskap. Filip Ahlin, Aje Carlbom, Eli Göndör och Amir Rostami tillhör
forskargruppen som under Magnus Ranstorps ledning granskar salafister i Sverige.[/caption]

Filip Ahlin arbetar i en grupp som leds av terrorforskaren Magnus Ranstorp och som fokuserar på salafister; bokstavstroende muslimer vars ideal är islam såsom religionen utövades i de tre första generationerna efter Muhammed. Gruppen publicerade strax före årsskiftet en rapport – »Mellan salafism och salafistisk jihadism« – som kartlägger kunskaperna om hur de här grupperingarna påverkar och utmanar det svenska samhället.

– Även salafisterna, som i sig är en liten undergrupp av troende muslimer, går att dela upp i undergrupper, säger Magnus Ranstorp:

– Det finns puritanska salafister, politiska salafister och militanta salafister. Gränserna är inte alltid glasklara, men de finns där. De salafistiska jihadisterna – sådana som organiserade sig i al-Qaida och IS – är en minoritet av världens salafister. Men samtidigt kan salafister som inte är våldsbejakande ändå vara ett bekymmer på grund av deras antidemokratiska värderingar, kvinnosyn, antisemitism och sådant.

En stor del av den forskning som MSB finansierar på det här området börjar där: i att definiera och särskilja den ena gruppen från den andra. Ett betydande problem inom statsförvaltning, rättsväsende och journalistik i Sverige har varit att det saknats språk och nyanser för att hantera frågor om radikal islamism.

– Det är först nu, genom forskning av det här slaget, som vi kan göra nyanserna begripliga och tala om problemen utan att peka ut en hel folkgrupp, säger religionsvetaren Eli Göndör, som är del av ett annat forskningslag som i första hand studerar det Muslimska brödraskapet.

I den här kretsen är enigheten stor om att Thomas Olssons och Jan Guillous kritik av Säpo skjuter bredvid målet. Att det finns rättssäkerhetsaspekter med LSU är en sak, men att det som nu skett skulle vara ett ogenomtänkt angrepp på islam och muslimer i allmänhet stämmer inte. Om något är det tvärt om. Äntligen börjar kunskapsnivån bli så pass hög att svenska rättsvårdande myndigheter inte har några problem att skilja islamistisk extremism från andra former av islam.

– Det är en paradox att de enda som verkar vilja hålla fast vid att muslimer är en enhetlig grupp och att de representeras av extremister, är postkoloniala och identitetspolitiska aktivister, säger Eli Göndör.

– De som i första hand drabbas av de här extrema islamisterna är förstås muslimer, säger sociologen Amir Rostami, vars forskningsprojekt går ut på att kartlägga våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet:

– Det är i första hand muslimer som hotas och utsätts för kontroll och trakasserier av de extrema islamisterna. De är få, men försöker utöva makt över andra muslimer genom sitt skrämselkapital.

Att reda ut alla delar av den islamistiska världen är inte lätt. Aje Carlbom, docent i socialantropologi, leder det fyraåriga projekt som främst ägnar sig åt det Muslimska brödraskapet. Han har redan lagt många år på att studera den här världen, men den är delvis byggd för att vara undflyende:

– Inte ens i Egypten, där Muslimska brödraskapet bildades av Hassan al-banna 1928, är det en öppen organisation. Vi vet inte hur många medlemmar brödraskapet har, eller om man ens kan tala om medlemmar. Det är mer ett ideologiskt nätverk, ett slags skolbildning. Ingenstans i världen uppträder det Muslimska brödraskapet under eget namn, men det är samtidigt världens största och äldsta islamistiska rörelse, säger Aje Carlbom.

Att brödraskapet är så svårfångat gör att det finns många olika, delvis motstridiga antaganden om dem, påpekar Aje Carlbom:

– Ett är att de är en form av »postislamism«, det vill säga en rörelse som blivit mindre islamistisk och mer sekulariserad. Ett annan att det är en terrororganisation. Ett tredje att de har ett budskap utåt och ett annat, verkligt, för internt bruk. Ett fjärde att det är en helt oproblematisk rörelse, som till och med kan vara ett skydd mot radikalisering. Vår utgångspunkt är att Muslimska brödraskapet är ett problem vad gäller politisk radikalisering och i de konservativa budskap om kön och sexualitet som sprids av aktivisterna. Men hur det ser ut i Sverige måste forskningen visa.

Samtliga forskningsgrupper har ett utvecklat samarbete med forskare runt om i världen och vad gäller Muslimska brödraskapet finns en internationell enighet om att det rör sig om en rörelse som anpassar sig efter miljö. När medelklassen i Egypten ville ha demokrati, talade rörelsens representanter om det. För de fattiga använde de i stället klassretorik och delade ut blöjor. I Sverige har teman som jämställdhet och miljö växt sig starkare i rörelsens retorik under senare år. Det handlar förstås om opinionsbildning, men också om ekonomi. Här finns skillnader mellan de olika islamistiska grupperna, påpekar Magnus Ranstorp:

– Organisationer nära Muslimska bröd­raskapet får en stor del av sin finansiering via Folkbildningsrådet. Då krävs att man vet hur man ska formulera ansökan. Salafisterna använder snarare välfärdsystemet på mikronivå, ibland genom bidragsfusk, men också genom det som Säpo kallar »institutionella plattformar«. Det betyder oftast företag. Man driver HBV-hem, eller barnpassning – det gjorde förresten IS-terroristen Skråmos svärmor – och inte minst skolor.

– Att bygga sitt eget lokala finansiella ekosystem ger mycket större stabilitet än att vara helt beroende av bidrag från Saudiarabien och andra utländska finansiärer, fyller Filip Ahlin i.

En av de sex som Säpo gripit är Vetenskapsskolans vd Abdel-Nasser El Nadi, Abu Talal. Säpo samarbetar med andra myndigheter, inte minst Skatteverket, för att komma åt finansieringen av de extrema miljöerna. Det finns enligt alla undersökningar gott om pengar i de här kretsarna, så vid sidan av rekryteringen och radikaliseringen är finansieringen en viktig angreppspunkt.

Att föreningsliv, skolor och vårdföretag kan bli stora intäktskällor för islamister bygger på att svensk offentlighet underskattat hur avancerade de här personerna är:

– Det har funnits en övertygelse om att de blir precis som vi, om de bara får lära sig att skriva protokoll och fylla i blanketter. Det är ett slags välviljans rasism, säger Eli Göndör.

Aje Carlbom fyller i:

– Man kan kalla det en naiv etnocentrism, som förutsätter att radikala islamister – eller till och med alla muslimer – är offer från tredje världen, utan egen förmåga och egen vilja, vilket förstås är långt ifrån sant.

Om man ser till de cirka 300 som reste från Sverige till IS finns ett mönster. Det finns fyra huvudsakliga områden för rekrytering: vissa stadsdelar i de tre storstäderna, samt i Örebro:

– Klubbhuset är viktigt, säger Amir Rostami och förklarar:

– Precis som i högerextrema miljöer och i kriminella gäng är steget för fortsatt radikalisering oftast att man bli insläppt i gemenskapen. Först därefter sker en socialisering och vidare karriär in i miljön. Det är inte alltid så att man har en stark ideologisk övertygelse och sedan går med.

Fokus skrev om den kraftiga kampanj som drabbade MSB i början av 2017, då en sammanställning av forskningsläget om Muslimska brödraskapet publicerades. Det ryktades om att MSB tänkte släppa ämnet, i rädsla för att drabbas av ytterligare attacker. I dagens forskargrupp sägs det att något sådant aldrig var aktuellt. Däremot var den en traumatisk upplevelse för personalen på MSB.

Attackerna leddes inte bara av personer kopplade till Muslimska brödraskapet; utan även av personer på, till exempel, Socialdemokrater för tro och solidaritet, som länge haft samarbete med organisationer närstående Muslimska brödraskapet, och forskare från olika discipliner, men med en tyngdpunkt för sådant som postkoloniala studier. Rapporten hade stora brister, men reaktionen visade också något annat, menar Magnus Ranstorp:

– Att Sverige legat så långt efter i forskningen vad gäller islamism beror i mycket på att aktivister varit skickliga på att blockera debatten. Alla frågeställningar har skyllts för att vara islamofobiska. Det finns delvis sammanfallande agendor mellan islamister och vissa politiska inriktningar, främst till vänster. Det syns också tydligt på att det är samma lilla klick aktivister som drar i gång varje gång frågor av det här slaget ställs.

– Salafister, Muslimska brödraskapet och annat är inga nya fenomen, säger Aje Carlbom, men vi hade länge en politisk enighet om att inte diskutera problem med migration och att mångfald alltid måste vara en välsignelse. Då är det svårt att väcka frågor som de om hedersvåld, eller islamism.

Eli Göndör fortsätter:

– Redan 2007 gick en utmärkt dokumentär av Oscar Hedin, »Det svider i hjärtat«, som handlade om två unga män – en från Kungälv – som greps i Sarajevo när de planerat ett självmordsattentat. Den innehöll nästan allt det vi senare beskrivit, men ingen ville tala om den då, utom möjligen Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet. Samma år gjorde Uppdrag Granskning ett bra reportage om salafister som trakasserade somalier i Göteborg. Ingen ville riktigt ta i det heller. Nu har det kanske ändrats, men inte helt.

Den punkt som förenar islamisterna och den postkoloniala vänstern är det grundläggande antagandet att muslimer är utsatta och offer, menar Göndör:

– Muslimska brödraskapet växte fram som motpol till en korrupt socialistisk regim. När det spred sig till Europa var fienden borta. Då krävdes ett nytt sätt för att upprätthålla bilden av utsatthet, offer och förövare. Utan offerrollen och utsattheten är både salafismen och det muslimska bröd­raskapet stendöda som ideologier.

– Det är det här som kan bli ett problem med Säpos nya strategi, avslutar Magnus Ranstorp:

– De är ingen tvekan om att de tagit nyckelpersoner inom extrem islamism i Sverige, men om de här personerna inte blir utvisade, kommer det bara att stärka offerrollen och den lilla men aggressiva gruppen salafister.