Den tunga lasten

» Min linje är rak. Jag kör rakt fram, måhända in i väggen.«

Så sa [[Carl Bildt]] i en intervju med Fokus i mars 2007. Det var ingen underdrift. I samma tidning, ett halvår före valet, hade han kritiserat de nya moderaternas skattepolitik och inställning i arbetsrättsfrågan.

Det blev då uppenbart att den borgerliga hjälten från regeringen 1991–1994 utgjorde ett inrikespolitiskt problem för Fredrik Reinfeldt. När Bildt ändå togs in i regeringen hölls han helt utanför inrikespolitiken.

Bildt har hållit sig på utrikesmattan.

I utrikespolitiken har han fortsatt med sin raka linje. Han bestämmer sig för vad som var sant och rätt, ofta med begränsad input från medarbetarna i Arvfurstens palats, och sedan kör han på det. Som i konflikten i Georgien där han retade gallfeber på ryssarna. Eller i Palestinafrågan där han har retat gallfeber på Israelvännerna.

Nu är samma rättframhet åter på väg att göra Carl Bildt till ett inrikespolitiskt problem för Reinfeldt. När Bildt år 2000 satte sig i styrelsen för dåvarande Lundin Oil bestämde han sig för att bolaget bidrog mer till lösningen än till problemet, och har sedan hållit fast vid den ståndpunkten.

Fram till nu har kritiken inte fäst, hjälpt av hans notoriskt skickliga talekonst. Men i och med förundersökningen har problemet lyfts till en ny nivå.

Till att börja med vrids ett effektivt vapen ur händerna på de borgerliga. Alliansen har hittills lyft utrikespolitiken till en blockskiljande fråga för att sätta fokus på vänsterpartiets radikalitet. Socialdemokraternas utrikestalesman har haft svårt att ta sig in i grälen mellan regeringen och vänstern. Och när han väl gjort det – vägt lätt mot Bildts tyngd och popularitet.

Den här gången har vänstern ett helt annat verktyg. Att kunna säga att motståndarnas starkaste utrikesprofil är misstänkt (om än indirekt) för folkrättsbrott är ett svar som alltid biter.

Förundersökningen blir därmed också ett problem pr-mässigt. Tidigare har Sudanfrågan efter hastiga uppblossanden alltid lagt sig. Om förundersökningen pågår under hela valrörelsen, vilket är sannolikt, kommer Bildt vid varje givet tillfälle där han vill prata utrikespolitik riskera att tvingas svara på frågor om Sudan. Det är denna typ av budskapsförlamning som får politiker att avgå, även för småsaker som skolk från tv-licensen.

Moderaternas svar på kraven från vänster om avgång eller time out är att misstankarna inte är riktade mot Carl Bildt. Som vi visar i artikeln intill är det heller inte troligt att han enligt svensk lag kan påföras ansvar ens för ett oomtvistligt ansvar i bolaget. Det bästa för vänstern är att hoppas på att utredningen drar ut på tiden. Men nog är ambitionen hos åklagaren att undersöka hur långt ett sådant ansvar kan sträckas. Även till styrelsemedlemmar.

Frågan är om statsministern vill fortsätta ägna värdefull medietid under resten av valrörelsen att diskutera den frågan. Särskilt om utrikesministern fortsätter att hålla sin raka linje.