Den vita sporten

Mitt under pågående skid-VM i Valle di Fiemme avslöjade SVT:s »Uppdrag granskning« att flera svenska skidåkare bloddopade sig under nittiotalet. Så höga blodvärden är inte möjligt att ha naturligt, ansåg internationella skidförbundets egna forskare i programmet.

Svenska skidförbundet menar emellertid att påståendena är felaktiga. »Varken svensk eller norsk längdskidåkning har några lik i garderoben när det gäller dopning. Vi har fått fram världens bästa skidåkare genom hård träning, gott ledarskap och en unik laganda«, skriver de på sin hemsida.

Man kan förstå att de vill bevara den bilden. Tittar man på statistiken är skidsporten i Sverige – än så länge – obefläckad. Sedan 1981 har 697 idrottare straffats för dopning. 374 av de dopningsfällda har sysslat med tyngdlyftning, 89 med styrkelyft och 52 med friidrott. Inom skidsporten är antalet fällda noll.

– Dopning inom skidsporten är i princip obefintlig. Det är så hårda kontroller av skidåkarna i dag, säger läkaren och dopningsexperten Bengt Saltin.

Att så många åkt fast för dopning inom tyngdlyftningssporten är egentligen inte så konstigt. Med största sannolikhet har de dopat sig med hjälp av anabola steroider, en dopningsform som går att upptäcka med ett enkelt test och dessutom går att spåra långt tillbaka i tiden. Dessutom är det betydligt vanligare att dopa sig med anabola steroider. Över häften av alla som åkt fast i Sverige sedan 1981 har använt hormonpreparat, vilket kan jämföras med att bara en svensk någonsin har straffats för bloddopning.

Att bevisa att någon bloddopat sig är nämligen inte lika enkelt. Bloddopning innebär att idrottare ökar blodets förmåga att transportera syre genom att öka andelen röda blodkroppar i blodet. Till en början gjorde man detta genom att tappa blod, separera och frysa in de röda blodkropparna och sedan tillsätta dem i blodet när det var dags för tävling. Men under nittiotalet kom epo, ett hormon som hjälper kroppen att bilda fler röda blodkroppar. Det innebar att det blev betydligt enklare för idrottare att dopa sig. Och framför allt – epo gick inte att spåra.

Numera går det att testa om idrottare har epo i blodet, om värdena är tillräckligt höga det vill säga. För även om normalnivån av röda blodkroppar för män ligger på 14–15 g/dl samt för kvinnor 13,5–14 g/ dl, är gränserna för vad som är tillåtet betydligt högre – 17 g/dl för män och 16 g/dl för kvinnor.

– Testen för epo är känsliga och trubbiga. Idrottarna vet att om de tar mindre doser med längre tidsintervaller så går det inte att upptäcka. Man kommer helt enkelt inte upp i så höga värden som krävs för att bli fälld, säger Bengt Saltin.

Sedan 2010 har man därför börjat kartlägga idrottares blodvärden – man gör en slags blodprofil – ett blodpass. Genom att testa idrottarna individuellt under en period kan man räkna ut varje idrottares individuella blodvärde. Om en person sedan visar sig ha annorlunda blodvärden än vanligt, kan man dra slutsatsen att någon form av bloddopning har förekommit.

– Idrottare har fällts på avvikande blodprofiler, säger Peder Mathiasson, informationsansvarig på antidopninggruppen, Riksidrottsförbundet.

Och jakten på fuskarna har gett resultat. På elitnivå minskar dopningen successivt. 2010 fälldes visserligen 40 svenskar för dopning – betydligt fler än för 30 år sedan då endast ett par stycken åkte fast varje år. Å andra sidan gör man betydligt fler och hårdare kontroller numera.

– I dag är man mer medveten om de negativa effekterna med dopning, både de rent medicinska och risken att åka fast.  I Sverige är det oerhört svårt att komma undan med dopning, säger Peder Mathiasson.

Fakta | Dopning inom sportvärlden

Sporterna med flest dopningfällda 1981–2011.

Tyngdlyftning 374

Styrkelyft 89

Friidrott 52

Amerikansk fotboll 17

Boxning 16

Brottning 14

Korpen 13

Ishockey 12

Cykel 11

Budo & kampsport 10