Inrikes

Desperat dupering

Publicerad 2013-09-27

Bild: Sutanta Aditya/scanpix

När FN:s klimatpanel IPCC på fredagen presenterar den första delen i sin femte rapport är det inte bara olika scenarier för jordens temperaturökning som står i fokus. I den omfattande vetenskapliga sammanställningen, vars slutresultat väntas om ett år, kommer det att för första gången ingå en utvärdering av så kallad geoingenjörskonst.

Geoingenjörskonst, på engelska geoengineering eller »planet hacking«, är storskalig och medveten manipulering av jordens klimat med syfte att motverka en skenande global uppvärming. Under paraplybegreppet ryms alltifrån mindre spektakulära tekniker som att plantera träd för att absorbera upp mer koldioxid och måla hustak vita för att reflektera bort solljus, till mer science fiction-artade förslag om att skicka upp gigantiska speglar långt ut i rymden eller producera moln över polerna.

Tidigare har klimatpanelen avfärdat forskningsfältet som orimligt och riskfyllt, och förespråkarna drogs länge med en »galen professor«-stämpel inom den akademiska världen. Men i och med att den ansedda meteorologen och nobelpristagaren Paul Crutzen 2006 lyfte fram teknisk manipulering av klimatet som ett potentiellt nödvändigt sätt att kyla ned planeten hävdes stigmat, och allt fler seriösa studier har sedan dess belyst området.

I en situation där världens ledare inte lyckas få kontroll över utsläppen och där kedjereaktioner i ekosystemet triggar i gång en okontrollerbar uppvärmning har världen inte råd att inte utreda alla möjligheter att mildra utvecklingen, lyder ett av argumenten för fortsatt forskning.

Den metod som Paul Crutzen förespråkade, och som i dagsläget framhålls som mest verkningsfull och genomförbar inom en överskådlig framtid, är att sprida ut svavelpartiklar i atmosfären för att efterlikna den naturligt nedkylande effekten av ett vulkanutbrott.

– Det är en frestande teknik eftersom man kan använda vanliga flygplan och få en omedelbar temperatureffekt men den kräver mycket mer forskning, berättar Anders Hansson som är forskare vid avdelningen för teknik och social förändring på Linköpings universitet och ingår i ett forskarteam som studerar klimatmanipulation.

Ett land som frestas av att hacka planeten är Ryssland, som har stora intressen av att bevara användningen av fossila bränslen. Enligt brittiska The Guardian ska regeringen inför IPCC-överläggningarna ha önskat en formulering i den femte rapporten om att »en möjlig lösning på klimatproblemet kan hittas i användningen av geoingenjörskonstens metoder för att stabilisera klimatet«.

Men trots en ökad acceptans för teorierna är klimatmanipulation fortsatt häftigt omstritt. Kritiker menar att det är de rika, industrialiserade ländernas sätt att skjuta problemet framför sig och smita undan krav på utsläppsminskningar. Dessutom finns en överhängande risk för oväntade och katastrofala konsekvenser, såväl miljömässiga som politiska. I teorin räcker det med att ett land i desperation bestämmer sig för att släppa ut stora mängder svavel för att sätta i gång en oöverblickbar process som kan leda till stora mängder nederbörd på ett håll och extrem torka på ett annat – ett scenario som väcker en mängd etiska frågor om vem som ska få bestämma vad som är ett gynnsamt klimat och för vilka.

– En annan viktig invändning är att det blir en evig förpliktelse för ett samhälle som årligen pumpar ut ett par miljoner ton svavelpartiklar. Slutar man kan det leda till en kraftig uppvärmning långt värre än en skenande växthuseffekt, säger Anders Hansson.