Det döende Sverige
– Det finns alltid en kritisk gräns när man blir för få invånare i en kommun. Vi börjar närma oss den gränsen, det råder det ingen tvekan om, säger MatsErik Westerlund, kommunalråd i Dorotea.
Att Sveriges kommuner står inför en kris talas det mycket om. Lågkonjunktur innebär minskade skatteintäkter och, på samma gång, ökade kostnader för försörjningsstöd. I takt med att arbetslösheten stiger förvärras situationen. Finansminister [[Anders Borg]] har deklarerat sju miljarder kronor extra till kommunsektorn nästa år. För lite och för sent, säger oppositionen.
Konjunkturen är emellertid ett övergående problem. Den verkligt strukturella kris som ett antal kommuner står inför räknas inte i miljarder, utan i individer. Som i Dorotea. Där bor det 2 900 människor, på en yta stor som Blekinge.
– Och vi minskar med 30–40 personer per år. Det fungerar i några år till, men frågan är hur länge till. Det är klart vi är oroliga, säger Westerlund.
Dorotea är långt ifrån den enda glesbefolkade kommun som brottas med avfolkning. Grankommunen Åsele har samma problem. Likadant är det för flera av kommunerna i Norrlands inland. Men det är inte bara där befolkningarna börjar bli för små. Så ser det även ut på flera ställen i Mellansverige, även om kommunerna där är mindre till ytan.
Om befolkningsutvecklingen fortsätter i samma fart det kommande decenniet som den gjort de senaste tio åren, så kommer det 2 018 finnas 19 kommuner med färre än 5 000 invånare. Sex kommuner med en befolkning på under 3 000 personer. Bjurholm, som redan i dag är Sveriges minsta kommun till antalet, kommer att bestå av knappt 2 300 individer.
Vad händer då, när den kritiska gränsen passeras? En kommun kan ju inte gå i konkurs.
Det blir en fråga om en ekonomisk nödsituation. Varje kommun måste ge sina invånare en viss service – som innefattar allt från skola och omsorg till räddningstjänst och bibliotek. Kraven på kommunerna är ytterst höga i en internationell jämförelse, och har bara blivit fler med tiden. Under en viss befolkningsgräns – som varierar beroende på kommunens yta och åldersstruktur – blir detta en omöjlig uppgift.
Problemen motverkas till viss del av det kommunala utjämningssystemet, som ger pengar från rika till fattiga kommuner. Avfolkningens mest djupgående konsekvenser ser därför ut att i stället drabba den lokala demokratin. Minimigränsen för antalet ledamöter i en kommunfullmäktige är satt till 31. Att hitta 31 personer, plus ersättare, som är beredda att offra sin fritid för politiska möten, bland en befolkning på några tusen, är en allt annat än lätt uppgift. Ska det dessutom vara rätt personer blir det riktigt svårt.
– Än har vi inte mött de problemen, säger Doroteas kommunalråd MatsErik Westerlund.
– Men det råder ingen tvekan om att det kommer att bli ett problem framöver att tillsätta både politiska tjänster och tjänster i övrigt. Redan nu kan det vara svårt att upprätthålla en kompetens.
Sorsele, med 2 700 invånare, tvingades i höstas låta några stolar stå tomma. Och fler kommuner är på väg dit. Mot sin egen undergång.
Det mest intressanta är kanske inte utvecklingen i sig, utan att så få är beredda att göra något åt den.
– En sammanslagning är inte en lösning. Det blir ju enorma ytor, säger Westerlund.
Faktum är att sedan 1971 års kommunreform inleddes – då en mängd landskommuner, köpingar och städer fogades samman till 277 kommuner – har inga kommuner slagits samman. Däremot har ett antal kommuner, som redan då var emot reformen, delat på sig. Ironiskt nog är det framför allt hos dem som brutit sig loss som avfolkningen nu är akut.
Ändå hörs inga röster där som propagerar för sammanslagningar. Och det har sina förklaringar. Att föreslå sådana är lika med politiskt självmord. Varken de lokala politikerna eller tjänstemännen har något intresse av att mista sina egna jobb, när två eller tre förvaltningar ska bli en. Men hårdast är alltid motståndet bland kommuninvånarna.
Kommunalrådet MatsErik Westerlund, om någon, borde veta. Kommunen han styr har en lång historia av strider kring sammanslagningar.
När riksdagen i och med kommunreformen beslutade att Dorotea, Åsele och Fredrika skulle slås samman senast den 1 januari 1974 utbröt massdemonstrationer och hungerstrejker. Kommunledningen i Dorotea försökte in i det längsta få till ett undantag, men beslöt till sist att ge upp sitt motstånd. En folkhop på 200 personer vägrade dock att låta kommunalrådet Hans G:son Spejare och hans delegation ta tåget till Stockholm för att delge beslutet. Mobben hotade att stena dem. En folkpartistisk kommunpolitiker talade till och med om att sätta in ortens 300 hemvärnsmän – mot kommunledningen!
Hans G:son Spejare fick vända hem, under beskydd.
Även om det inte går lika vilt till längre är kommunsammanslagningar fortfarande impopulära.
Senast för två veckor sedan röstade ölänningarna om huruvida Ölands två kommuner – Borgholm och Mörbylånga – skulle slås samman. Det blev ett nej.
Trots det har både regeringen och oppositionen ingen lösning, annat än utökat samarbete mellan småkommunerna.
– Jag tror inte på någon ny stor kommunreform. Ska man få till större enheter så måste det växa fram underifrån, säger Dan Ericsson som är statssekreterare under kommunminister [[Mats Odell]].
Att minska lägsta antalet ledamöter i kommunfullmäktige – som Doroteas kommunalråd MatsErik Westerlund föreslår – tror han inte heller på.
– Vi kan inte lösa problemet med att minska antalet förtroendevalda. Det måste alltid finnas en demokratisk legitimitet för den verksamhet som bedrivs i en kommun. Att ta bort politikerna är ingen lösning, då har vi ju ingen demokrati, säger Dan Ericsson.
Utvecklingen fortsätter således utan lösning. Småkommunerna hoppas på staten. Staten hoppas på ett folkligt tryck underifrån som kräver sammanslagningar. Båda väntar de förgäves. En dag passeras så den kritiska befolkningsgräns som måste upprätthållas för att en kommun ska kunna överleva.
– Blir det en sådan situation, att en kommun inte vill ta ansvar för sin verksamhet, så måste staten kunna ta ansvar även för detta. Tvångsförvaltning är inte riktigt aktuellt än. Men vi inventerar för att se vad som är möjligt, så att vi har en beredskap, säger statssekreterare Dan Ericsson.
