Det förlorade året

Vid foten av ett berg ute på Östergarnslandet, någon kilometer från havet, ligger ett gammalt skolhus med engelska tinnar och järnröda fönster, ur vilket en man i körsbärslila skjorta och gråmelerad pyjamaskavaj klev ut en eftermiddag i slutet av mars.

Han sköt fram sin hand – senig – i midjehöjd och mötte bondens till tack för besöket. Singelgruset krasade. Sedan smällde dörren igen i länsstyrelsens för ändamålet utskickade svarta Volvo.

På väg mot flygplatsen passerade statssekreteraren får och stängsel. Årsgammalt gult gräs. Lador som inte målats om på många år. Englunds skobarack. Krumma tallar. Gotlandsmjölets kvarn. En stubbåker.

I Kräklingbo blommade blåsipporna.

Han älskade den här ön.

Sommaren efter den första valsegern, det måste varit fem år sedan nu, hade han och hans fru varit över och hälsat på några vänner. Skönheten hade plötsligt slagit honom med full kraft. Hans bror hade hus på ön, men detta – Holmhällar – var något annat. Ljuset! Havet! Det totala lugnet! När de hört om en ledig kåk hade de köpt den osedd. Han brukade utelämna den detaljen när lokaltidningarna frågade, det där att de inte ens kollat innan de kastat upp miljonerna.

Här, inför protestgruppen i den gamla skolan, presenterade han sig som »vinterfastlänning«. De accepterade beskrivningen och lät honom prata om ön som deras gemensamma hem. Han skrattade med bekanta nerifrån Sudret. Det var en fin dag.

Och så plötsligt avbruten.

Du måste hem! Tidigare avgång, ny biljett. In i bilen!

I vänthallen kom han att tänka på Björn Rosengren som, när de stött på varandra ett par dagar tidigare, sagt att det är de tråkiga politikerna som lyckas, aldrig de roliga.

Statssekreteraren hade sett dem komma och gå. Fia och Maria och Christina. Micke som fick den dumma idén att ställa kabinettsfråga.

Nu skulle en till bort.

Sten hade aldrig tillhört den inre kretsen, som Micke, men varit lojal, och det skulle hanteras. Fredrik ville ha det på ett visst sätt. Totto var det ju ingen som hörde av sig till längre – inte ett samtal. Ulrica hade de övergivit. Nicola fick en fin avtackning. För att inte tala om Kristoffer. Kristoffer hade belönats med ett långt tal – gråtmilt och sentimentalt – när han velat gå vidare. Det var så med Fredrik. Han hade ett speciellt sätt att leda, ett speciellt sätt att avverka människor. HG hade bara försvunnit och med honom Niclas. De flesta var borta, både ur den lilla gruppen som följt med från början och de som tillkommit på vägen. Nu skakade det under Sofias fötter också.

Han hamnade på plats 8B. Från stolsryggen framför slet han loss Gotlands Allehanda, bläddrade och skummade artikeln om oljeprisets påverkan på färjeavgiften. Sedan lyfte planet.

Snart skulle det vara hans tur.

 

Det var i juli förra året som Fredrik Reinfeldt skingrade flaggviftande ungdomsförbundare framför scenen i Almedalsparken och började prata om rymden. Är vi, frågade statsministern, verkligen ensamma i universum? Finns det annat liv? 

Han var i form, gjorde sina handsvepningar och allt. Berättade hur man på tjugo-talet trott att världen skulle växa, att den vuxit ännu mer, hur vi snart skulle bli två miljarder människor över sextio år.

– Har vi tagit in vad det betyder? Förstår vi vad det är för värld som finns runt hörnet?

Folk skakade sina huvuden, somnade eller gick. Vad det än var som han ville få sagt, så inte var det för någon kortsiktig opinions skull.

I nästan ett års tid hade han försökt förstå sig på det nya politiska landskapet. Plockat in Per Schlingmann som statssekreterare, gjort Anna Kinberg Batra till gruppledare och Sofia Arkelsten till partisekreterare. Han hade tråcklat med miljöpartister och socialdemokrater, gått på pumpen i voteringar, fått nya språkrör och en färsk Håkan Juholt att förhandla med. Ledarsidor som gnällde om idélöshet. Journalisterna förväntade sig att han skulle säga något om dagspolitiken. Arbetslösheten, infrastrukturen, barnfattigdomen.

Han ville något annat.

– Jag läste en artikel om en man som fyllde hundra år. Jag fastnade vid att han berättade att han efter ett långt liv hade slutat jobba – 1978.  Då var Ola Ullsten statsminister. Det är ett tag sedan.

Förlägna skratt i publiken.

– Det finns en tanke som jag har om en person som slutade jobba 1978. Det är några pensionsutbetalningar och lite andra välfärdssatsningar som ska följa med en person som lever sådär trettio, fyrtio år efter att den slutat arbeta.

Utsträckt högerarm.

– Har vi rustat oss för det?

Han hade uppenbarligen något på hjärtat.

I maj hade han åkt till Berlin för att ta emot en medalj till minne av Ludwig Erhard, de tyska kristdemokraternas ekonomiska hjälte. Det var en bekräftelse på den tysk-svenska axeln som vuxit fram under eurokrisen. Den som lyssnade noggrannare på moderatledarens tal hörde faktiskt hur han kopplade ovädret där ute till demografin här hemma. Han pratade om storleken på staten, fast han inte uttryckte det så, han sa »statsskuld« och han sa »sluta leva över våra tillgångar«. Hundraåringar försvinner inte, de hamnar på minussidan i bokföringen.

– Detta, sa statsministern, är förmodligen Sveriges största utmaning. Kring den vill jag samla hela Sverige och hela vår regering i en Framtidskommission. Det blir en av de viktigaste utredningar som vår regering kommer att göra.

 

I augusti presenterade moderaterna sina prioriteringar inför höstbudgeten. Femte jobbskatteavdraget, den höjda brytpunkten i statsskatten, den sänkta pensionärsskatten. Allt sköts på framtiden.

På morgonen; säkerhetskontrollen genom parfymerna till baren – i pyjamaskavajen och med den mjuka portföljen – där två män väntade. Den grövre hängde mot disken, i skinnpaj, blå 501:or, boots och läderbälte och bockskägg. Han hette Jesper Strömbäck, 41, professor i medievetenskap, huvudsekreterare i Framtidskommissionen.

– Per, vad tror du om Respons? hälsade han statssekreteraren.

– Vad är det?

– En ny kulturtidskrift. Den ska tydligen ha rätt höga ambitioner, långa texter, mest kritik av facklitteratur tror jag, sa Jesper.

– Jag har inte hört talas om den, svarade statssekreteraren.

Den andra mannen trängde sig in i samtalet.

– Är det någon slags konkurrent till Axess eller?

Lars Trägårdh, 58, en exotisk karaktär, professor i historia, karriärskapad i USA, med oxblodsträskor och en scarf i blått med vita stjärnor.

– Nej, sa Jesper, av det jag har hört så ska väl bli mer som en New York Review of Books fast på svenska.

– Det låter ju extremt smalt, sa statssekreteraren, vars funktion i denna trio ändå var chefens.

– Men om det är välskrivna recensioner, sa Jesper, det finns ju ingen annanstans.

Oxblodsträskorna klämde sig in igen.

– Jag håller med. Man läser New York Review för de längre texterna och för skribenterna. Det finns faktiskt inte i Sverige. Axess finns men de delar upp allting, det är så många artiklar.

Jesper nickade.

– Jag tycker Icon är en intressant variant, fast den är ju mer populärt inriktad, sa statssekreteraren.

– Lars! Vad är klockan?

– Vet inte.

– Jag tror planet är inne.

– Helvete! sa Lars. Vi får inte missa det!

Och så kastade sig Jesper och Lars över sina väskor och fick med sig statssekreteraren, och ut genom skjutdörrarna struttade ledningen för Fredrik Reinfeldts Framtidskommission – pyjamaskavajen, skinnpajen och oxblodsträskorna på rad, som ett slags Jönsson-liga – över asfalten till det väntande flygplanet, och upp på trappan och in, ner med huvudena och längre in, längst bak till de tre sista lediga sätena, upp med väskorna, stänga luckorna, rasa ner i sitsarna.

Det raspade från högtalarna:

»God morgon mina damer och herrar, och välkomna till flight DC923 mot Gotland och Visby«.

 

I september kom budgeten. En infrastruktursatsning och en sänkt restaurangmoms. I oktober avslöjade Aftonbladet att Håkan Juholt fått full ersättning från riksdagen för sin lägenhet trots att han delade den med sin kulbo. Fy skråen vilket härj det blev!

 

Laura Hartman skulle bara presentera en förstudie och hon gjorde det också som brukligt, med tabeller och grafer och nationalekonomisk teori. Hon sa att vi nästan inte vet någonting om hur Sverige påverkats av privatiseringsreformerna, att det inte finns några bevis för effektivitetsvinster och att tillsynen är dålig. Peje Emilsson – Kreab-boss och grundare av Kunskapsskolan– klev sedan upp på scenen och deklarerade att hennes rapport var den sämsta som SNS någonsin publicerat. Några dagar senare stämde Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv in. Länge såg allt ändå ut att fastna i akademiska dispyter. Fick landets ledande tankesmedja tysta forskare för att folk i smedjans närhet uppfattade slutsatser som felaktiga, jobbiga eller helt enkelt politiskt och ekonomiskt olämpliga? Gick det att ifrågasätta tjugofem år av privatiseringar i välfärden? Jodå, det gick det, visade Dagens Nyheter och Sveriges Television, som ungefär samtidigt berättade om missförhållanden hos det privata vårdbolaget Carema. Och så var det stora välfärdsbråket i gång.

Denna, den första av de debatter som präglade politiken sedan Fredrik Reinfeldt stod i Almedalen och talade om rymden, stärkte den breda vänstern och fick högern att skälva. Det är delvis glömt nu, men då, förra hösten, fanns det normalt funtade borgerliga personer som på allvar oroade sig för att alla liberaliseringar skulle dras tillbaka och ersättas av något slags sovjetiskt monopolsamhälle. De var livrädda.

Det som särskilt upprörde många var att moderaterna inte stod upp. Ett litet Carema och plötsligt sveptes det man upplevt vara ett nytt och mer borgerligt samhällsklimat bort. Utan att ledningen brydde sig.

Välfärden är ett område som aldrig omfattats av moderaternas förnyelseiver. Det är oklart vad som faktiskt är partilinjen. En sak är ny sedan nittiotalet; att man inte aktivt prioriterar privatiseringar i sin kommunikation. Men i övrigt? Elaka tungor i allianspartierna säger att man måste förstå att Anders Borg är ointresserad av välfärd. Hans intresse är, har varit och kommer alltid att vara: transfereringssystem, arbetsmarknad, budgetbalans. Därav dunkelheten. Ingen förändring utan Anders Borg.

Kvalitet pratade både Borg och Reinfeldt om den här hösten, men vad var det? Det som visades upp i det moderata skyltfönstret i Stockholms stad och län? Där gjorde partiet som det alltid gjort: sålde och snålade – eller effektiviserade och sparade – beroende på hur man nu ser på saken.

Vinster i välfärden blev begreppet i centrum och moderaterna hamnade hopplöst på efterkälken.

I mitten av oktober höll partiet stämma i Örebro. Det var god stämning. Carl Bildt jagades av journalisterna för sitt engagemang i Lundin Oil, mer intensivt och med grövre kaliber än tidigare, och den inre kretsen runt Fredrik Reinfeldt var irriterad över att utrikesministern inte följde påbudet om att hålla klaffen, fast det redde ju ut sig, som vanligt.

Värre var det med Sofia.

Redan när Sofia Arkelsten tillträtt fanns ett internt motstånd. Kommunalråden tyckte att hon var för tunn, för okänd. I moderaterna vädras sällan kritik öppet i medierna. I stället finns en tradition av råa skämt. Man parodierar och hånar företrädare som man tycker gjort bort sig, och av tonen och omfattningen går det att utläsa läget för den aktuella personen. Tomheten i Sofia Arkelstens första lördagsintervju i »Ekot« var redan ett klassiskt skämt när hon i en intervju med Dagens Nyheter skulle förklara varför det partiprogram som stämman antog innehöll en skrivning om att moderaterna historiskt »varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering«.

– Ni var emot fri och lika rösträtt för 90 år sedan? sa reportern.

– Nej nej nej, det där är inte korrekt. Vi var ju med och genomförde det, svarade Arkelsten.

– Ni var ju inte med och genomförde lika rösträtt för 90 år sedan, sa reportern.

– Vänta ett tag så ska vi se här, svarade Arkelsten.

En timme senare ringde hennes pressekreterare till redaktionen och bad att få ta tillbaka uttalandet.

Ridå.

Den inre kretsen ansåg sig emellertid ha en viktigare sak att bry sig om. Europa. Senaste toppmötet om skuldkrisen hade ställts in och den här helgen var det absolut nödvändigt att nå en lösning.

– Det är en karg miljö. Grekland är i fundamental oordning, sa Anders Borg till ombuden på stämman innan han rusade vidare mot ett plan söderut.

Hans tal liknade en partiledares. Han tog avstånd från en låglönemarknad och lovade att skatterna skulle sänkas. Han bjöd in facken och arbetsgivarna till trepartssamtal och mumlade lite om behovet av höjt tak i a-kassan. Allt detta kunde ha spelat roll. Om det inte vore för att han och Reinfeldt redan hade bestämt sig för att ägna sig åt att rädda Europa.

De här månaderna, beskriver källor i regeringskansliet, brydde de sig knappt om något annat. De skrev debattinlägg i Frankfurter Allgemeine Zeitung om risken för ett delat Europa och i Financial Times om hur den svenska modellen från nittiotalet borde kopieras av resten av unionen. De flög körs och tvärs.

– Jag talar med flera finansministerier om dagen, sa Anders Borg till Dagens Industri i början av oktober.

Nu var det väl inget fel i det, skuldkrisen rörde ju Sverige oavsett det faktum att medborgarna gått emot moderaterna och röstat nej till euron. Men bland politiska tjänstemän finns en regel: När din kandidat tillbringar mer tid utomlands än med sina väljare är det dags att fundera på om kandidaten verkligen vill bli omvald. Brydde sig Reinfeldt och Borg om inrikespolitiken? Tänkte de sig att de svenska väljarna skulle belöna dem för alla flygresor?

– Det är en allvarsam tid. Skulder tynger många medlemsländer, speciellt Grekland, men oron gäller hela det europeiska välfärdssamhället, sa Reinfeldt.

Valet 2010 hade de vunnit tack vare kriserna därute och budgetdisciplinen här hemma. Kunde det fungera en andra gång? De motsatte sig skatt på finansiella transaktioner. De ville ha stora räddningsfonder, så stora att de aldrig skulle behövas användas. De utvecklade en besparingslinje, en princip om att budgetsanering går före allt annat. Den svenska moderatregeringen investerade kort sagt i eurokrisen. Man kan säga att de lade många ägg i samma korg.

I december tvingades regeringen backa på den så kallade 180-dagarsregeln i sjukförsäkringen. Arbetsförmedlingen spådde att arbetslösheten skulle stiga till 8,5 procent 2013. Sedan blev det jul.

 

Politik handlar om att bygga koalitioner. Politik är förmågan att tvinna sin vilja tillsammans med andras och formulera något som är större än summan av enheterna. Från torget i Aten till Tahrir; den som blir ensam är svag och förlorar.

Kristoffer Tamsons hade arbetat med Fredrik Reinfeldt i sju år när han slutade sista helgen i december 2011. Han hade kommit in på riksdagskansliet som smal svartklädd lintott på 27 år med mörk tysk synt som fritidsintresse och en kommunalrådspost i Sundbyberg i sikte. Omvärldsanalytiker och talskrivare. Från 2010 planeringschef, spindeln i nätet kring statsministern.

Kristoffer Tamsons gick sida vid sida med statsministern, vars förtroende han bar. Han var på många sätt Fredrik. De delade språk. Tamsons hade varit med när de lanserat nya moderaterna, han hade skrivit debattartikeln första gången de använt ordet »arbetarparti«, han hade stått pall det hemska året efter maktskiftet och han hade utgjort länken till finansdepartementet när världsekonomin rasat ihop.

Och så plötsligt slutade han.

Folk sa att han tröttnat, att han ville ut. Ingen människa är oersättlig. Nej. Men när Kristoffer Tamsons lämnade regeringskansliet var det som om det gick ett sus genom det moderata samlingspartiet, nya moderaterna, eller vad ni nu vill kalla det, hela den där alliansen de styr.

Vad är det som är fel? Något måste ju vara fel.

 

»Eventuellt ska jag till Cannes«, sa statssekreteraren.

– Okej, svarade Jesper.

– Jag tror det kan vara bra.

Han fortsatte.

– Även om vi inte riktigt har formen för det här ännu, det kanske inte blir exakt så här, så tycker jag att vi har temat.

– Ja.

– Sedan tycker jag att Ams-forskningen som vi snackade om är väldigt intressant.

– Ja.

– Det handlar ju i grunden om den ekonomiska politiken. Vi har ju penningpolitiken och finanspolitiken. När reporäntan knappt påverkas av räntan i USA, då blir ju penningpolitiken ganska meningslös, eller hur?

– Mm.

– Alltså, jag satt och funderade på det här med landsbygdsupproret. Vi har ju ungefär samma byggkostnader överallt i Sverige. Om jag bygger ett hus på Gotland eller i Stockholm, det blir samma kostnad, fast det är helt olika marknader.

– Ja.

– Penningpolitiken är jävligt intressant på det sättet.

– Ja.

Flygplanet dånade.

Bakom dem, på plats 12C, satt Lars och läste Dagens Nyheter. En artikel av Malin Ullgren om hur finanseliten skaffat sig socialdemokratiska samveten i krisens spår. Han hade ojämnt applicerad concealer under ögonen.

 

Stefan Löfven utbildades aldrig till partiledare. Han var den enda tillgängliga kandidaten, otippad, och svår att läsa. Det första han gjorde när han blev vald var att prata om sitt eget parti, till sina egna medlemmar. Resten lät han vara.

I det som är politikens katt-råtta-lek – vem lurar vem att säga saker i ett sammanhang där spelplanen redan riggats av motståndaren – ignorerade han alla beten. Han förhöll sig överhuvudtaget inte till moderaterna. Fredrik Reinfeldt försökte, journalisterna försökte; han nappade inte. Den som gick i fällan var Fredrik Reinfeldt.

Till Tidningarnas Telegrambyrå sa den nya socialdemokratiska partiledaren i slutet av januari att han inte kunde förstå varför statsministern och finansministern pratade om Svenskt Näringsliv som ett särintresse.

Det var egentligen allt som behövdes.

– I en tid när moderaterna åtminstone utger sig för att vara det nya arbetarpartiet så vill socialdemokraterna inrikta sig på att se till direktörernas fromma, svarade Fredrik Reinfeldt.

Socialdemokraterna kopplade sedan moderaternas motstånd mot näringslivsorganisationen till nedläggningen av Astra Zeneca i Södertälje. Det fanns inte en liberal ledarsida som inte älskade Stefan Löfven i det ögonblicket. Och i regeringen applåderade allianspartierna i smyg.

Han satte knivspetsen på ett ställe få förväntat sig, i luckan mellan moderaterna och de andra allianspartierna, och så började han vrida och bända, och snart framstod det som om moderaterna tyckte att allt företagande var ett särintresse.

Detta var den andra stora debatten sedan Fredrik Reinfeldt börjat tala om rymden. Den svängde snabbt till socialdemokraternas fördel. Tillräckligt många betraktade redan näringspolitiken som moderaternas blinda fläck, tillräckligt mycket ilska hade dämts upp. Ingen kom till Fredrik Reinfeldts hjälp.

Det Stefan Löfven gjorde tolkades som en gir åt höger, men var mer ett sätt att självständigt definiera vad som var ekonomisk trovärdighet. Plötsligt började moderaterna förhålla sig till socialdemokraterna, i stället för tvärtom.

I början av februari intervjuades Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter. Han drog upp linjerna för ett arbetsliv som sträcker sig fram till 75 års ålder. Folk blev vansinniga. Vad ville han ha? Ett sibiriskt slavläger?

I debatten tolkades det som att statsministern annonserat en ny lag om högre pensionsålder, vilket han inte gjort, men i ljuset av socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons tidigare uttalande om att »vi menar allvar med att vi tänker höja pensionsåldern« var det svårt att landa på exakt rätt nyans.

Folk blev också förvånade. Var kom det här ifrån? Det var väl inte det vi röstade in honom för? Nej, det var det inte. Men det här var det han hade sagt i sitt tal i Almedalen. Och det var det här som han tänkt på när alla andra hållit på med välfärd och näringsliv.

I partiet började det talas om en Tamsons-effekt. Det här skulle aldrig sluppit igenom om Tamsons varit kvar, sa moderater till varandra i telefoner och över eftermiddagsdrinkar. Det är för uselt hanterat.

Fast fanns det så mycket att diskutera egentligen? Fredrik Reinfeldt var på väg att inviga ett toppmöte i Stockholm med David Cameron och baltiska och nordiska statsministrar. Han ville prata om något som han ansåg viktigt. Om det som stod högt upp på dagordningen i den rad av skuldtyngda länder han grubblat över på sina resor ner till Bryssel – Grekland, Italien, Spanien, herregud, nu höll Frankrike på att falla också – det var ju just det här. Länder där skenande pensionskostnader bidragit till underskott i statsfinanserna.

I Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs värld var pensionsålder och eurokris två sidor av samma mynt. De höll sig till budskapet: Vi kan inte leva över våra tillgångar. Fler måste jobba mer. Heja Merkel!

 

Till Alla hjärtans dag lanserade moderaterna kampanjen »Vi älskar människor«. I slutet av februari meddelade Arbetsförmedlingen att bara en tredjedel av alla unga arbetslösa hade a-kassa. PM Nilsson, oberoende liberal, skrev att alliansen inte fungerade i minoritetsregering.

 

På Visby flygplats vallades de till en stortaxi och for iväg. De kom att tala om landskapet.

– När man snackar med bönder, sa statssekreteraren, tror man jämt att det ska handla om EU-stöd. Men det landar alltid i räntan. De är så belånade med sina maskinparker.

Lars tittade ut genom rutan.

– Självbilden stämmer inte längre, den om den fria självägande svenska bonden, sa han.

Sedan ägnade de sig åt frågan om majsen helt tagit över det svenska jordbruket eller inte. Statssekreteraren ansåg att det hade den.

Det här var Framtidskommissions första resa ute i landet. Idén hade väckts direkt efter valsegern. Vad skulle de göra nu? I den inre kretsen hade de pratat om Europa, hur regeringar maldes ner och sköljdes bort, risken att stagnera. Fredrik snackade mycket om demografin. Så statssekreteraren sökte med ljus och lykta, hade någon annan regering haft en riktig framtidsgrupp? Ingvar Carlssons kanske? Han läste biografierna, fick inga svar. Han fikade och lunchade. Vilka kunde bidra? Så småningom utkristalliserade sig formen av en kommission. Fredrik höll sitt Almedals-tal. I oktober presenterades ledamöterna. I januari 2012 hade Jesper tillträtt.

Själva poängen, åtminstone var det så statssekreteraren beskrev det, var att kunna diskutera framtiden utan att direkt hamna i budgetposter. Han upplevde att det ofta blev så. Det här var, kunde man förstå mellan raderna när han berättade, ett projekt som inte skulle fastna på finansdepartementet. Anders och Fredrik hade sin eurokris. Fredrik och Per hade demografin. De hängde på något sätt ihop, men var också separata. Och kommissionens uppdrag begränsades inte till pensionsålder, uppdraget var bredare än så.

Hur håller vi ihop Sverige? Vad innebär det att vara svensk? Sådant intresserade sig statssekreteraren för. Han hade upptäckt Lars fem år gamla bok om statsindividualism och blivit frälst. Formellt var Lars bara en ledamot bland många, men det doftade Trägårdh om nästan varenda artikel statssekreteraren skrev. Det var ett slags ideologiarbete han höll på med, eller en historieskrivning. Som om han på egen hand ville forma ett ramverk runt den policy som Anders en gång sålt in till Fredrik och som lett till nya moderaterna.

De åkte mot en gymnasieskola i utkanten av Visby.

– Lars, frågade statssekreteraren, vad är det du saknar från USA?

– Mångfald som socialt faktum snarare än mångfald som politisk ideologi. Det finns ju tendenser på att det är på väg att hända i Sverige, men det är en helt annan sak i USA med deras historia.

– Och vad var det du saknade med Sverige när du flyttade till USA?

– Ingenting. Jag flydde härifrån.

 

Lars Calmfors tittade på »Agenda« och satte sig sedan att skriva sin kolumn i Dagens Nyheter. Han konstaterade först att socialdemokraterna narrades när de hävdade att lägre a-kassa inte kunde ge fler jobb och sedan att moderaterna gjorde samma sak när de påstod att sysselsättningen har ökat. Professor i internationell ekonomi, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet; när Lars Calmfors ifrågasatte regeringens arbetsmarknadspolitik fick det effekt. Hans poäng var inte så mycket om regeringen lyckats skapa jobb eller inte; han angrep regeringens avvägning mellan inkomstskydd och lägre arbetslöshet. Hans egen värdering var att taket i a-kassan nu hade blivit så lågt att det borde höjas, även om ledde till högre arbetslöshet på sikt.

Sedan blev det fri diskussion.

Socialdemokraterna fortsatte trumma om att jobben regeringen lovat aldrig kommit. Centerpartiet och folkpartiet krävde att lönerna sänktes rejält för unga. I denna den tredje stora debatten sedan rymdtalet i Almedalen upprepades många gamla ståndpunkter, men i ett nytt ljus. Nu hade regeringen haft mer än fem år på sig, nu stod en gammal IF Metall-ordförande på andra sidan. Det kom ny statistik, nya prognoser. Debatten krängde och svängde, men den gjorde det runt ett faktum – att arbetslösheten var hög i Fredrik Reinfeldts Sverige.

Envetet upprepade moderaterna att sysselsättningen hade ökat. Ingen lyssnade. Debatten om arbetslösheten gled dem ur händerna.

 

I början av mars separerade Fredrik och Filippa Reinfeldt. De hade varit ett par sedan ungdomsförbundet. Frivilligt eller inte, i den moderata kommunikationen hade Reinfeldts varit just ett politiskt par. Den aktiva duon, livspusslarna och världsförbättrarna, i samtida tandem. Nu var sagan om superparet slut.

 

Till ett litet fik i Kungsträdgården i Stockholm kallade moderatledaren dessa dagar journalistkåren och meddelade att partiet skulle inrätta nya arbetsgrupper. Allt var alltså som vanligt. Anders Borg skulle ha hand om sysselsättningsgruppen, Filippa Reinfeldt hälsan, Beatrice Ask brottsbekämpningen, Sofia Arkelsten miljögruppen och Margareta Pålsson skolan. Moderaterna skulle förnya sig och det skulle göras brett och allvarligt. Det gamla vanliga. Med den skillnaden att ungefär lika många moderata tjänstemän som journalister närvarade vid presskonferensen i den lilla glaslådan i parken. Intresset för moderaternas snack om förnyelse hade svalnat.

De höll Sverigemöte i Örebro. De kallar det så när kommunpolitikerna åker på konferens för att höra partiledningen lägga ut texten. Sofia Arkelsten stirrade på fusklapparna och hackade sig igenom sitt tal.

Sedan eskalerade Saudiaffären.

Sveriges Radio hade avslöjat att Totalförsvarets forskningsinstitut i hemlighet hjälpt Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. Försvarsminister Sten Tolgfors tog avstånd, skyllde sedan på forskningsinstitutet, förnekade därefter detaljer tidningar grävde fram. Ingenting klarades ut, journalisterna låg ett steg före. Bulvanföretag och portföljer med kontanter. Socialdemokraterna attackerade Fredrik Reinfeldt. Det spreds en känsla av tsunamihantering, och facit är väl inte skrivet ännu, eftersom hösten kommer att fyllas med förhör i konstitutionsutskottet.

Den 29 mars avgick Sten Tolgfors.

Dagen före regnade det i Stockholm. På Gotland var det sol.

 

Hela Jönssonligan satte sig bakom katedern och började snacka med eleverna. 

– Vad tror ni kommer vara stora problem i samhället om tio, tjugo år? frågade Jesper.

– Jobben kanske, svarade ett långt och fluffigt cendréhår.

– Vad är Sverige för er? sa statssekreteraren.

– Köttbullar.

Folk flinade.

– Jag tycker, sa en mörkhårig tjej med höga kindben, att det är bra välfärd och samtidigt stor frihet. Ta USA, som ska vara the land of free, där får folk inget stöd alls.

Hon var, visade det sig sedan, vice ordförande för moderata ungdomsförbundet på ön.

– Hur länge tror ni att ni kommer jobba? fortsatte statssekreteraren.

– Jag tror absolut att jag kommer jobba längre än 65, sa de höga kindbenen.

Det fluffiga cendréhåret räckte upp handen.

– Jag skulle kunna tänka mig att jobba längre om det blev bättre villkor på arbetsmarknaden. Alla kan ju inte jobba länge, rent fysiskt.

– Min generation, avbröt Lars, vi gjorde allt för att slippa jobba. Vi skulle se världen, komma iväg, vi undvek att arbeta så länge vi bara kunde.

Det blev tyst. Sedan tog cendréhåret till orda igen.

– Min pappa blev elektriker, han gick två år på gymnasiet. Sedan ångrade han sig och ville bli ekonom. Då kunde han läsa upp på komvux, då fanns det platser där. Det finns det inte i dag. Ångrar man sig i dag har man ju skitit i det blå skåpet.

– Men, sa en kille i rufsigt hår, man kan välja till all teori på yrkesprogrammen.

Han var ordförande för moderata ungdomsförbundet på ön.

– Hur många 15-åringar tänker så långt, tror du? sa cendrétjejen.

– Jag tycker, inflikade de höga kindbenen, att om du bara vill bli elektriker eller bilmekaniker så har du all rätt att bli det.

– Jag håller med dig. Men det handlar ju om att få flera chanser, sa cendréfluffet.

Efter en timme trippade Framtidskommissionen tillbaka till bilen. Statssekreteraren var hänförd, han tyckte att det sa något om moderaterna att de nu hade ungdomsförbundare som både talade om välfärd och om frihet.

Lars sa följande:

– Jag känner mig beklämd över deras oro för att välja rätt. De tror verkligen inte att de kommer få en second chance.

Den 20 april avgick Sofia Arkelsten. Det blev aldrig riktigt klarlagt varför. Hon hade svårt att hantera medierna. Hon hade fastnat i en soppa om partifinansieringen.

Fredrik Reinfeldt ställde sig i alla fall inte bredvid henne på presskonferensen, som han hade gjort med Tolgfors. Han lämnade henne ensam. När det kommer till personalpolitik – det har de lärt sig, moderaterna – har deras partiledare bestämda åsikter. Sitt sätt. Han måste ha menat något.

De som befann sig i närheten av den inre kretsen beskrev det så här: Arkelsten lånade förtroende av Reinfeldt men misslyckades förvalta det; till slut riskerade det att bli en stor diskussion om hans eget ledarskap. Så han sparkade henne – vilket ju också sa något om hans ledarskap – och ställde sig framför journalisterna med en ny partisekreterare. Kent Persson hette han och kom från Örebro. Han var rätt skoj också, skulle det visa sig.

 

I maj besökte Fredrik Reinfeldt ett bageri i Växjö. Han fick frågor om arbetslösheten och började prata om »etniska svenskar mitt i livet«. En rapport från regeringens socialförsäkringsutredning visade att de svenska socialförsäkringarna på fem år urholkats i jämförelse med andra länders. Sedan kom beskedet att Per Schlingmann slutade.

 

Hur kul är det att regera? Egentligen?

De åkte ut mot Östergarnslandet. Förbi tallarna och ladorna, fram till det gamla skolhus som hade byggts om till företagshotell och restaurang. Statssekreteraren fick knapra lokala lammracks.

– Jag har ju ett Sudret-perspektiv på det här husets utveckling, sa han när mötet drog i gång.

Jesper antecknade. Lars lyssnade.

Landsbygdsupprorets talesperson – bonden i de blå hängslena – läste från en lång lista upp problem och utmaningar de identifierat. Inte räntan. Men posten, sommarläkarna som kostar skjortan, färjepriserna förstås, bristen på marknad österut, hur kommunen lade basal service som vatten och avlopp i knäet på medborgarna, äldreboendet som skulle försvinna, skolan.

– Jag har skrivit upp Björklund som ett hot men det sa de åt mig att stryka.

Statssekreteraren skrattade. Hur ofta hade han det så här i regeringskansliet? Varför var han egentligen statssekreterare?

För att Fredrik ville det förstås.

Han var statsministerns enda kvarvarande nära vän från tiden i ungdomsförbundet. Fredrik hade plockat in en enda person utifrån när de börjat resan mot nya moderaterna – en enda. Fredrik hade inte ens vetat vad Per skulle göra, bara att han skulle vara med.

Det var nio år sedan nu. Hur länge orkar man?

– Vi får fan i mig starta om från noll, som de gjorde när de drog i gång sparbankerna och föreningsbankerna en gång i tiden, sa bonden.

Två månader senare – den 24 maj – beviljade regeringen Per Schlingmanns begäran om att med omedelbar verkan få avsluta sitt uppdrag som statssekreterare åt statsministern. Det presenterades som en mindre omorganisering – han skulle bli chefsstrateg på partiet – och medierna rapporterade det också så.

Men var det verkligen det?

Detta nya uppdrag – som uttryckligen handlade om valrörelsen 2014 – skulle avslutas i februari 2013. Vilket parti låter sin valgeneral försvinna då? Vilken person som vill fortsätta i den bransch han befinner sig i annonserar sin avgång när han tillträder?

Veckorna efter beskedet växte en bild fram. Det hade inte fungerat på statsrådsberedningen. Framtidskommissionen flög inte. Han hade inte trivts. Men mer än så. Människor i hans närhet trodde inte att han skulle göra ytterligare en valrörelse. Flera sa det rakt ut: Per slutar. Han vill ha ett jobb utanför politiken.  Han sitter i karantän på partikansliet men är i praktiken redan ute.

Per Schlingmann sällade sig alltså till raden av före-dettingar som det reinfeldtska ledarskapet hade avverkat. Trion som styrt Sveriges viktigaste parti – Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann – blev i praktiken en duo.

Var det ändå inte något som var fel?

Maktkoncentration är självförstärkande. Själva idén om att det behövs en hierarki leder till att en inre kärna samlar på sig mer och mer befogenheter, hävdade sociologen Robert Michels. Den lilla gruppens styrka är effektivitet. Svagheten är oförmågan att släppa in kritiska – eller ens nya – röster. Den lilla gruppen är känslig för bortfall.

I slutet av maj fanns det bara tre personer kvar från den lilla krets som skapat nya moderaterna. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Hans Lindblad, statssekreteraren på finansdepartementet.

Både Tamsons och Schlingmann hade jobbat på statsrådsberedningen och i det nollsummespel som politik är resulterade denna avlövning av statsministerns kansli i att finansdepartementets inflytande ökade. Ytterligare.

Sedan tidigare hade politikutvecklingen – den som skedde – flyttat dit. Borg hade fått igenom ordningen att finansdepartementet inför en budget gjorde en kort lista på reformer som allianspartierna fick välja ifrån. Alla idéer från de moderata arbetsgrupperna filtrerades av finansdepartementet. Borg hade fem statssekreterare, en planeringschef och fem sakkunniga till sitt förfogande.

Nu hölls Schlingmanns tjänst vakant. Tamsons ersattes av Johan Berggren, en ekonom som inte kom från partiapparaten utan från – just det – finansdepartementet. Det var inte längre statsrådsberedningen som var centrum för regeringens verksamhet. Det roliga hände i Adelcrantzka palatset, där finansdepartementet huserar.

Var det Anders Borg som fick Per Schlingmann att sluta? Nej, sa moderater från alla håll och kanter, någon sådan stor konflikt hade det inte funnits. Fast de sa andra saker också. De beskrev det departement som Anders Borg basade över. De pratade om självgodheten. Det hade ju börjat gå historier om Per Schlingmann. Han var kanske oantastligt älskad av ungdomsförbundet, men inte i partiet. Han kallades »Ballongmannen« eller »Webbmannen«, för det var ju mest sådant han höll på med – politiskt pynt och hemsidor. Särskilt populära var skämten hos människor som tyckte om Anders Borg. Den där briljansen det skrevs om i tidningarna, den såg de inte mycket av på mötena. Schlingmann kom mest in och störde i processer. Källor beskrev hur Borg fick städa upp saker som Schlingmann trasslade till.

Schlingmanns uppskrivna insatser som förnyare av partiet ifrågasattes också. Det var en strid om historieskrivningen. Var det Schlingmanns symboler som förändrat partiet eller Borgs reformer? Efter Sofia Arkelstens avgång gick en story – obekräftad – som sa att det var Schlingmann som fått föreslå sin efterträdare och valt Arkelsten, samtidigt som Borg fått ansvara för den ekonomiska talespersonen och pekat på Anna Kinberg Batra. Vem hade valt bäst?

Så något fanns ju.

En spänning om partiledarens uppmärksamhet och kärlek. Schlingmanns roll var otydlig, hade alltid varit det. Han seglade fritt. Och på finansdepartementet gillar man inte när människor som i deras ögon är klåpare lägger sig i eller försöker göra saker. Ta bara hela grejen med demografin, det var ju viktigt, det tyckte de också i Adelcrantzka palatset. Hur fan kunde man då välja en professor i medietrams som sekreterare? Och inte en ekonom?

Finansdepartementet har en intressant kultur. Vi kan ta Jörgen Eklund, planeringschefen, som exempel. Vid en första anblick tror du att du har att göra med en liten pojke på 44 vårar med blond mittbena och runda skolglasögon. I nästa stund har han dödat dig. Jörgen var journalist och jobbade sedan på Riksbanken. I EMU-valrörelsen upprätthöll han något slags kompisbaserad rådgivning per telefon till Borg, som lämnat Riksbanken för moderaterna. Efter maktskiftet blev Jörgen pitbullterrier på finansdepartementet. När Mikael Odenberg fick för sig att han kunde vinna en strid med Anders Borg ringde Eklund en barnvakt och började sedan gasta åt medarbetarna: Fram med sandsäckarna! Vi barrikaderar oss! Nu jävlar är det krig!

De vann. Borg visade sig ha makten att flytta på ledande moderater.

Nu var det kanske inte Borg som gjorde att Schlingmann slutade, men deras relation gick att beskriva som att Per var intresserad av det som Anders höll på med, medan Anders var ointresserad av det som Per höll på med. Och Reinfeldt lät Borg vinna. Framtidskommissionen fick puttra på lite vid sidan om. Nu gällde det att rädda Europa!

De är elitister, det där gänget från Riksbanken. De tror sig veta bäst. Som en central spelare på departementet ska ha sagt i en diskussion om Sofia Arkelsten: Vem fan ska vi ta då? Det finns ju inga som duger!

Och de är envisa.

Människor som känner Anders Borg beskriver det som ett personlighetsdrag som slår igenom. När han tror på en sak så tror han bara på den saken. Han blir nästan manisk. Den där låsningen har hjälpt moderaterna till makten, men också stjälpt dem. Tittade man närmare på det som hänt i moderaterna sedan rymdtalet i Almedalen så var ju allting konsekvenser av Anders Borg. Nederlagen i välfärden, näringspolitiken och jobbpolitiken orsakades av att finansdepartementet stod kvar på ruta ett när omvärlden förändrades och motståndaren rörde på sig.

Och fortsatte att göra det.

I mitten av maj sa Finanspolitiska rådet att den sänkta restaurangmomsens effekt på sysselsättningen var överskattad. En vecka senare skrev Lars Calmfors att regeringens argument för jobbskatteavdraget inte hängde ihop logiskt.

 

I början av juni gick Anders Borg vidare med idén om att stoppa skatteplanering med räntesnurror. Ett förslag som i princip alla remissinstanser sågat jäms med fotknölarna.

Peter Wolodarski röstade ja till euron. När häggen blommade inledde han en rannsakning i ljuset av krisen. Sju söndagar i rad kritiserade den politiska chefredaktören på Dagens Nyheter regeringen och sig själv. Syrenerna hann slå ut.

Det räcker nu, sa han. Sydeuropa kan inte svälta sig ur problemen. Ni gör samma fel som Hoover och Brüning gjorde på trettiotalet. Valutasamarbetet leder till ökade konflikter och politisk extremism om det fortsätter så här. Det handlar inte om lata greker, det handlar om ekonomier som dopats och bubblor som spräckts. Sverige måste släppa den tyska nedskärningslinjen. Den politik Anders Borg har förespråkat de senaste åren i eurofrågan har ju visat sig inte fungera. Det finns inget vänster i att acceptera budgetunderskott när det råder massarbetslöshet, tvärtom är det ju det som nationalekonomer lärt ut de senaste 75 åren.

75 år, just det, exakt så långt som Fredrik Reinfeldt ville att svenskarna skulle arbeta. För att inte få det som grekerna.

Peter Wolodarski var inte ensam. Han hävdade nästan exakt det som Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida drivit i ett halvår. Finanspolitiska rådet konstaterade att regeringen borde ha agerat mer expansivt i ett tidigare skede. Lars Calmfors – igen – sa att regeringens politik var omoralisk, eftersom Sverige inte använde sina goda finanser för att hjälpa till att få upp tillväxten. Egentligen var det bara socialdemokraterna som höll med moderaterna. Vilket fick Pär Nuder, budgetsanerare från nittiotalet, att lågmält rasa i Dagens Industri och fråga vem som först skulle hitta till gaspedalen – socialdemokraternas Magdalena Andersson eller Anders Borg?

Regeringsduon lyssnade inte. Med den envishet som bara en ideologiskt motiverad kan uppnå höll Anders Borg och Fredrik Reinfeldt fast vid Den Enda Vägens politik. Vi kan inte leva över våra tillgångar. Skulderna måste betalas. Det måste skäras ner.

Ut med sandsäckarna! Håll ställningarna!

Det går att förstå dem; de hade trots allt lagt rätt många ägg i skuldkriskorgen. Vilket straffade sig. Anders Borg vann inte längre väljare, som efter finanskrisen 2008. Sunda statsfinanser ansågs inte vara samma sak som tysk dogmatism. Moderater förlorade debatten om ekonomin.

Ett år. I politiken är det en evighet. Ett år av demografidiskussion och försök att rädda Europa. Det kostar på om man är ett parti som vill regera landet efter 2014. Moderaterna har i dag uppenbara svårigheter att generationsväxla och rekrytera. De ägnar alltmer tid åt att kritisera socialdemokraterna, i stället för att ifrågasätta en del av den egna politiken och ersätta den med ny. De har svårt att läsa samtiden. Det är som före 2003, som före nya moderaterna.

Det mest spännande är att moderaterna är ett parti med så god stämning. Det kommer gå bra, säger alla. De var värre för fyra år sedan. Fredrik och Anders fixar det här. Hur länge Fredrik och Anders sitter kvar? Nej, det vågar de inte ens tänka på. Sådant kan man inte prata om. Nu ska Fredrik tala i Almedalen igen, kanske om rymden, vem vet. Sedan tar vi semester.

 

När statssekreterarens plan landade på Bromma tog han sig snabbt ut, in i korridoren, förbi kiosken i vänthallen. Han fick en fråga där. Hade de tänkt på det där med 75 år innan statsministern gått ut med det, själva siffran alltså?

– Jag kommenterar inte det, sa statssekreteraren.

Då ställdes frågan en gång till.

– Jag kan säga så här, att jag reagerade på reaktionerna. Jag pratade med en naprapat som sa att de senaste femtio kunderna han behandlat hade snackat om detta. Jag trodde inte att det skulle bli så stort. Vi var medvetna om att det var en svår fråga, det var vi, men jag trodde inte att det skulle bli så stort.

Han gick ut genom dörren.

– Det är också så här, sa han, det var kul att det väckte en bred samhällsdebatt.

Han vinkade till sig en taxi och försvann.