Det gröna fälttåget

Samma dag som denna tidning utkommer rullar en lastbil in på Nytorget, Södermalm, och ställer av två ton ekologiskt kött.

Det är sorterat i mindre lådor och avhämtas av södermalmare som vill veta exakt var maten kommer ifrån.

Om de har tid – vi talar om upptagna storstadsmänniskor – tar de ett steg in i butiken som är mellanhand och kompletterar med tillbehör från småproducenter. Ljuset från en enorm kristallkrona i betongtaket kastar reflexer i det grönstrimmiga kaklet och de buktande glasburkarna med etiketter som liknar handskrift.

Juice av syrade morötter och palsternackor, kråkbärssaft, öländskt lantvete och till och med stora, runda, gula gryn av pollen (användning oklar), yoghurt från antroposofernas Järna och så skogshonung »från Astrid Lindgrens hembygd«. Sånt som är mums för nollåttor, två generationer från landet.

I detta valdistrikt, Katarina 18 Nytorget, fick miljöpartiet över 18 procent i valet och blev större än socialdemokraterna. Men miljöpartisuccén i Stockholm sträcker sig en bra bit utanför SoFo – kvarteret »South of Folkungagatan«. Stora delar av Stockholm – särskilt söderut – är statt i förgröning och stockholmarna röstar dubbelt så ofta på mp som svensken i gemen. Tendensen är likartad i Göteborg.

Inget ältades mer vid förra veckans s-kongress än s-krisen i storstäderna, särskilt Stockholm. Till slut exploderade bloggare och twittrare. »Fixering vid rut«, sa många om journalisternas vinklar. Faktum är att rut-avdraget var en stor fråga för de stockholmsväljare som bytte från rödgrönt till alliansen i höstas, men den detaljen överskuggas egentligen av den stora trenden – röda väljares rörelse mot grönt.

Förra helgen blev den gröna vågen i Europa särskilt tydlig, när Die Grüne vann en historisk seger i den tyska delstaten Baden-Württemberg. I vissa delar av staden Freiburg, ungefär dubbelt så stor som Uppsala, var den gröna röstandelen över 70 procent.

Storstädernas gröna trend växer, och det svenska miljöpartiet gör för sin del allt för att förvalta den. Om sina väljare vet de redan mycket, eftersom de har kartlagt dem med verktyget Mosaic Livsstil.

Många har påpekat betydelsen av att miljöpartiet släppte sitt EU-motstånd. Plötsligt blev det ett möjligt alternativ för fler väljare.

Och justeringarna av kursen fortsätter, nu med sikte på borgerliga väljare. I februari sa miljöpartiet upp det rödgröna samarbetet i Stockholm för att säkra sitt handlingsutrymme – och vidga sin målgrupp. När Åsa Romson i veckan föreslogs som nytt kvinnligt språkrör och parhäst till Gustav Fridolin var det främst för att hon är miljöpolitiker, men samtidigt slog valberedningen fast att hon »är en person som många av våra medlemmar och våra kärnväljare kan identifiera sig med«. Och det stämmer bokstavligen. Akademiker och söderortstjej ut i fingerspetsarna. Uppvuxen i Salem, bosatt i Hägersten.

– Stockholm är en fantastisk stad för att den är så öppen och accepterande, säger Åsa Romson.

Ungefär samma sak säger Per Bolund, miljöpartiets nya oppositionsborgarråd i Stockholm, som har vuxit upp i Solna, varit ung i Vasastan och på Söder och nu landat i en villa i Älvsjö, söder om stan. Han brukar då och då leda sin cykel till platser som miljöpartiet räknar som »sina« framgångar, exempelvis gångstråken vid Bastugatan och Götgatsbacken.

Men inget slår trängselskatten som miljöpartistisk storstadsseger.

Trängselskatten är intressant, eftersom den i dag huvudsakligen ses som klimatpolitik. Men trängselskattens »pappa«, den tidigare riksdagsledamoten Lars Ångström (mp), hade främst tröttnat på att själv sitta i bilköer genom finkvarteren i Bromma.

Åsa Romson är trängselskattens »mamma« och vill än i dag inte acceptera den underjordiska motorvägen Förbifart Stockholm, trots att den är beslutad sedan ett och ett halvt år och ska börja byggas 2012.

På frågan om den fortfarande kan stoppas svarar hon »Ja«. Eftersom det är långt till nästa val kan man undra hur Åsa Romson menar. Kanske tror hon att stockholmarna ska byta åsikt, som de gjorde om trängselskatten.

Om man kan doktorera i mittfältstaktik och dölja det, så har miljöpartiet gjort precis det. Sedan de fick chansen till politiska huvudroller i 2002 års val har de utvecklat taktiken till ren konst. Med miljöfrågorna högt på medborgarnas dagordning har mp blivit hippt – och gjorts hippt. Maria Wetterstrands bok »Den nya gröna vågen« som utkom i höstas är en katalogaria för grön livsstil, där konsumentvalen  – inte politiken – är ledmotivet.

Just betoningen av konsumentmakt och valfrihet gör troligen miljöpartiet attraktivt specifikt för storstadsväljarna, eftersom socialdemokraterna plågas av just de frågorna, just där.

Rut eller inte Rut? Friskolorna, som Stockholm kryllar av, liksom privata utförare i den offentliga vården, hur ska det bli med dem? Det rödgröna samarbetet sa en sak, den nya mp-politiken något annat. Låt oss titta på Stockholms högsta mp-företrädare, Per Bolund, tidigare näringspolitiker i riksdagen.

SvT:s databas Valpejl, gjord i höstas, placerar Per Bolund sammantaget till vänster på den politiska skalan, trots att han varken vill kalla sig höger eller vänster.

Men när man närmare granskar hans inställning i storstadsfrågorna blir bilden annorlunda. Befriad från det rödgröna samarbetet gör Per Bolund dessutom en del positionsförflyttningar. Rut tyckte han var dåligt i höstas, i dag säger han till Fokus:

– Jag är inte emot det systemet.

Förmögenhetsskatt var han emot redan i höstas. Då tyckte han däremot, enligt Valpejl, att höjd fastighetsskatt var ett »ganska bra förslag«.

I dag låter det helt annorlunda:

– Stockholm har ett speciellt förhållande i och med att vi har väldigt höga boendekostnader. Höga priser om man ska köpa sina fastigheter vilket gör att man lätt kommer upp i de höga nivåer där fastighetsskatten verkligen börjar ta fart. Och det är ju ett problem ur den synvinkeln att man då måste tjäna mycket mer pengar. Om boendekostnaderna blir så höga så blir det ju inte helt rättvist om man dessutom ska ha en fastighetsskatt på den fastighet man äger.

Att privata utförare i den offentliga vården kan göra vinst tycker han är »ganska bra«, enligt Valpejl, medan begränsning av antalet friskolor vore »mycket dåligt«. Så öppnar han famnen för stockholmare som går till privatdrivna vårdcentraler med blessyrer och barnmorskemottagningen Mama Mia med graviditeter och ställer barnen i kö till Kunskapsskolan när de väl är födda.

Till exempel.

Vem miljöpartiet ska liera sig med i Stockholm inför nästa val är en helt öppen fråga, enligt Per Bolund – och kanske river han här ner staketen för ytterligare några borgerliga väljare.

En ny rödgrön allians är inte alls utesluten – även om socialdemokraterna kan sura över att miljöpartisterna har trängt ut dem ur tre ståtliga arbetsrum i fil i Stockholms stadshus på grund av valresultatet i höstas.

Men blågrönt är inte heller uteslutet, inför och efter 2014. Per Bolund tar inte ställning.

Och likadant låter det på riksnivå. Avgående partisekreteraren Agneta Börjesson säger pass. Partistyrelsen har slagit fast att inget ska bestämmas om valsamarbete före 2013.

– Håkan Juholt har gjort ett misstag när han så tydligt går ut och kritiserar det rödgröna samarbetet, säger Agneta Börjesson och låter arg, uppenbarligen mest för att det inskränker miljöpartiets manöverutrymme. Hon anser att ett samarbete måste preciseras ett år i förväg för att utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ.

Samtidigt konstaterar hon att mp mycket noga observerar utvecklingen för alliansen. Om de borgerliga småpartierna blir ännu mindre framöver så är alliansen »as we know it« i röstmatematisk mening inte ett trovärdigt regeringsalternativ 2014. Och då – ja, då får man se.

Men att känna för det gröna i största allmänhet räcker förstås inte. En väljare måste ju faktiskt förstå och acceptera vad politiken innebär också.

Åsa Gadestam som driver butiken invid Nytorget där ekoköttet levereras hoppas att svenskarnas miljöengagemang ska gå från livsstil till handling. Där är vi inte än, säger hon luttrat.

– Många människor vill se det ekologiska som en snygg inramning bara. Litegrann mamelucker, systrarna Voltaire, folk vill förknippas med det. Men de vill inte betala för det.

Och vill folk inte betala måste politikerna antingen tvinga dem att ändra beteende, tvinga dem att betala, eller göra beteendet billigare, vilket är betydligt svårare än vad det låter.

– Varför ska det vara så fruktansvärt administrativt krångligt att bli Krav-producent? Varför inte se till att det blir standard för företag och hushåll att ha avfallskvarnar? Sånt undrar jag verkligen, säger Åsa Gadestam.

Det enda som är helt säkert är att miljöpartisterna tar allt större portioner av storstadsväljarna – och är långt ifrån mätta.

***

Fakta

Miljöpartiets starka fästen:
Stockholm 13,8 %
(distrikt Södermalm-Enskede 16,8%)
Lund 12,9 %
Uppsala 12 %
Göteborg 10,7
(distrikt Majorna 13,1%)
Kalix 16,6%
(Peter Erikssons hemkommun).