Det handlar om jobben

Klockan 10.45 når flyktingkrisen den gamla byråkratborgens hjärta.

Under tre minuter. Sedan blir det lugnt igen. Stillheten sänker sig när powerpoint följs av powerpoint som följs av en bensträckare med apelsinklyftor, kaffe och artigt sorl.

Vi sitter i ett konferensrum på Östermalm i Stockholm under ledning av seminarieföretaget Magnet Event och kvällen innan har jag sett en man gråta i SVT:s »Agenda«.

Det är inte en miljöminister som gråter, inte ens en migrationsminister. Det är tuffare tårar.

De kommer från en man som sett sin tonårsdotter dödas med två kulor i bröstet och det har skett vid gränsövergången mellan Syrien och Turkiet. Hans gråt är djup och ohämmad, närmast explosiv, av en typ som public service skonsamt brukar klippa bort eller tona ut.

Sannolikt ångrar mannen den risk han tog när han flydde. Men vad skulle han göra?

Vi sitter i ett konferensrum i kvarteret Garnisonen. Vid invigningen 1972 var det norra Europas största kontorshus. Här jobbade 2 600 personer knutna till den offentliga sektorn och Sverige hade underbara dagar framför sig; barnomsorgen skulle byggas ut, homosexualitet skulle avföras som sjukdom, barnaga förbjudas, Öresundsbron projekteras och högskolorna mångfaldigas.

Det var skatteintäkter som byggde denna 347 meter långa koloss. Numera är den fylld av ett myller av privata och ett fåtal igenkännbara, skattefinansierade nyttigheter, som delar av Statistiska centralbyrån.

SCB har kallat till seminariet och Arbetsförmedlingen är här och Arbetsgivarverket och Borgerlig framtid och Centerpartiet och DN och Ekonomistyrningsverket och Handelsanställdas förbund och IF Metall och Skanska och Solna stad och Swedbank och Systembolaget och Tillväxtverket.

Det börjar nedtonat, siffra följer på siffra.

Så följer ett glädjens budskap.

Konjunkturinstitutets chefsekonom, Jesper Hansson, visar en bild med sprittande, uppåtgående kurvor.

Summan av värdet av alla varor och tjänster som produceras och konsumeras i Sverige ökar kraftigt. Bruttonationalprodukten (BNP) var sista kvartalet 2015 hela 4,5 procent högre än året innan. Sverige är på väg in i en högkonjunktur, säger Jesper Hansson, och arbetslösheten sjunker.

Trenden fanns utan den exceptionella flyktinginvandringen under hösten men den eldar på. Asylsökande och deras behov står för 0,4 procentenheter av BNP-ökningen på 4,5 procent.

Flyktinginvandringen gör att staten behöver sängar och boenden, kommunerna behöver skollokaler och lärare och socionomer,  och landstingen behöver tandläkare och annan vårdpersonal. Alla dessa nya jobb och konsumerade varor ger högre BNP och så småningom högre skatteintäkter.

Men BNP kan vara ett tveeggat mått på ett lands välfärd och berättar inte allt om långsiktig balans i ekonomin. Krig kan ge ökad tillväxt, liksom konsumtion av kexchoklad.

Men alla blir ändå glada av ökad tillväxt (utom några få).

Svårare blir det med ett begrepp som BNP per capita.

Där hackar Sverige lite just nu.

Men vad betyder det?

Klockan är 10.45 när Jonas Frycklund, tillförordnad chefsekonom på Svenskt Näringsliv, ett lätt identifierat särintresse, ska störa friden.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, har precis lärt sig hur kaffeautomaten fungerar.

Arbetsplatsen där han nyss har boat in sig har namnet Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet, JMG.

Mitt emot kaffeautomaten, på ett uppspänt snöre, hänger anfrätta men färgglada fotostatkopior med nunorna på alla gästprofessorer som varit här genom åren. En imponerande samling mediepersonligheter och en och annan författare.

Jesper Strömbäck är ingen gäst utan nytillsatt ordinarie professor och 44 år. Han har flyttat från Mittuniversitetet i Sundsvall till Göteborg, staden där han föddes. Hans inriktning är politisk kommunikation.

Han har skrivit sammanlagt runt 200 böcker, kapitel och vetenskapliga artiklar, berättar han. Om några veckor kommer boken »Utan invandring stannar Sverige«.

Den är en genomgång av forskning kring hur invandring påverkar Sverige, men också en plädering för den. Jesper Strömbäck betraktar den som en faktabok, inte en debattbok.

Jesper Strömbäck har en liten son som heter Loran. Jespers fru och Lorans mamma heter Berivan Mohammed. Hon kom som åttaåring från Syrien, 1990. Jesper Strömbäck säger att mötet med henne under Demokrativeckan i Sundsvall i slutet av 90-talet inte spelat någon roll för bokens tillkomst.

I ett efterord tackar han sonen och hustrun: Ni påminner mig varje dag om vad som är viktigast i livet: kärlek, frihet att få växa och att få vara den man är.

I sin bok håller Jesper Strömbäck fram betydelsen av invandring för kreativitet, ett konkurrenskraftigt näringsliv, export och allmän ekonomisk utveckling. Och framför allt påverkan på åldersfördelningen i befolkningen.

Han uppehåller sig bara delvis vid flyktinginvandringen.

Det var när han arbetade i regeringen Reinfeldts Framtidskommission, som kanslichef och huvudsekreterare åren 2011–2013, som han började följa forskningen kring migration. Ett område som annars ligger utanför hans forskningssfär. Kommissionen skulle ta sig an Sveriges framtida utmaningar. Det blev framför allt ämnena demografi, hållbarhet, social sammanhållning, migration och integration.

– Den politiska och mediala debatten om invandring, och många andra ämnen, präglar mycket av det jag kallar närhetens förbannelse, säger Jesper Strömbäck. Fokus ligger på här och nu. Man missar ett mer långsiktigt perspektiv och att invandringen tjänat Sverige väl. Invandringen är inte problemet utan det är integrationen.

Och vilken är lösningen på integrationens problem?

Jesper Strömbäcks svar kommer att ta långa omvägar.

Han säger att han inte skrivit en bok med några recept och att han lämnade politiken vid sekelskiftet för att entydigt satsa på en karriär som forskare, »jag tyckte frågorna var intressantare än svaren«. Han var ombudsman i folkpartiets ungdomsförbund 1990–1993 och ledamot av folkpartiets (nuvarande liberalernas) partistyrelse 1993–1999.

– Ofta handlar debatten om statsfinansiella effekter av invandringen men det är inte allt. Samhällsekonomiska effekter glöms. Man kan jämföra med ett vägbygge. Det är en investering som ger en rad effekter som inte alltid går att mäta. Så är det med invandring. Det som är helt uppenbart är i alla fall att den på ett positivt sätt förändrar åldersstrukturen i Sverige vilket är väldigt viktigt.

Många som skärskådar frågan om invandringens »lönsamhet« utgår just från demografi.

Sveriges befolkning har mot alla tidigare prognoser passerat tiomiljonersgränsen. Orsaken är den kraftigt ökade flyktinginvandringen de senaste åren.

Redan i dag, innan flyktingarna i höstens extrema våg folkbokförts, landar andelen utrikes födda på 17 procent. De infödda svenskar som har två utrikes födda föräldrar utgör 5 procent av befolkningen och de med en utrikesfödd förälder utgör 7 procent. Tillsammans blir det 29 procent som invandrat eller har invandrarbakgrund.

Sverige har blivit ett stort invandrarland.

Invandrarbakgrund är ett så brett begrepp att det blir diffust. Utrikesfödd är däremot ett precist begrepp, men med spretande innehåll. Det kan innebära allt från att personen är en professor från Somalia, en analfabet från Bolivia, en datatekniker från Kina, en metallarbetare från Finland eller en ingenjör från Litauen.

Mellan 2005 och 2013 minskade antalet inrikes födda i åldrarna 16–64 år med 42 000 personer medan antalet utrikes födda ökade med 290 000.

Om Sverige inte hade haft någon invandring sedan 1990 hade invånarantalet varit sjutton procent lägre. Stockholms stad hade haft 190 000 färre invånare.

Eftersom de som invandrar regelmässigt och som grupp under alla tider varit yngre än den infödda befolkningen påverkas åldersstrukturen gynnsamt av invandring.

Det blir fler som kan arbeta och försörja pensionärerna. Invandringen sedan 1990 har medfört att andelen äldre i befolkningen är tre procentenheter lägre än den hade varit utan invandring.

För den som talar sig varm för flyktinginvandring har detta egennyttans argument blivit ett komplement till det som handlar om humanitet och rätten att söka – och om man har skäl – få asyl.

Men det kan finnas en fara i att blanda argumenten.

Hur stark står man om invandring inte är lönsam?

Forskaren Jan Ekberg, professor emeritus vid Linnéuniversitetet i Växjö, har anlitats av både s-och alliansregeringar för att räkna på invandringens intäkter och kostnader. Inte bara flyktinginvandringens.

Kanske har hans resultat inte riktigt fått fäste i den offentliga debatten.

Hans rapporter från 2009 och från 1990-talet visar att invandringen var »lönsam« enbart under 50-, 60-och 70-talen och fram till mitten av 80-talet. Sedan har den blivit en nettokostnad för de offentliga finanserna (den offentliga sektorn, det vill säga allt som är skattefinansierat inom stat, landsting och kommun).

Sysselsättningsgraden sjönk bland invandrare i mitten av 80-talet, när Sverige lämnade tillverkningsindustrin för att bli mer av ett tjänstesamhälle med större krav på språk och goda kunskaper.

Det Jan Ekberg säger är helt enkelt att invandring ur ett statsfinansiellt perspektiv inte har varit »lönsam« på 25–30 år.

Eller tydligare: Arbetskraftsinvandring har varit lönsam, flyktinginvandring har inte varit det.  Och sedan mitten av 1980-talet har det ena inte kompenserat för det andra. Annat än som demografisk livboj. En potentiell livboj.

Men hittills har det inte fungerat.

Potentialen att försörja mäts med något som kallas äldreförsörjningskvoten eller den demografiska försörjningskvoten.

Först tar man summan av antalet individer 0–19 år och över 65 år. Summan divideras med antalet personer i arbetsför ålder, 20–64 år.

Då får man ett mått på förutsättningarna för välstånd i ett land. I dag i Sverige ska hundra personer klara av att försörja sig själva plus 73 personer som inte arbetar.

Fram till 2060 beräknas den siffran öka till 93.

Allt färre kommer att behöva försörja allt fler.

Lösningen kan vara invandring (och höjd pensionsålder).

Men om arbetslösheten bland utrikes födda fortsätter att år efter år vara mycket större än bland inrikes födda, ja då blir det inget positivt bidrag till försörjningen av Sveriges många gamla.

Konferensen ångar på.

Moderatorn presenterar tillförordnade chefekonomen på Svenskt Näringsliv, Jonas Frycklund.

Hans presentationsbilder fokuserar på flyktinginvandringen.

Han visar ett ofta återgivet diagram över hur lång tid det tar innan en utrikes född kommer i arbete.

Grafen baserar sig på en undersökning från SCB, senast uppdaterad 2014, som visar att det tar åtta år innan hälften av de invandrade ett visst år har kommit i arbete.

Åtta år är en lång tid.

Den integrationsansvariga ministern inom regeringen, Ylva Johansson, anser och har som ambition, att det inte ska ta mer än två år. Det är också efter den tidsrymden som den statliga etableringsersättningen är dimensionerad.

Jonas Frycklund blir nu ett särintresse.

Han plockar fram en powerpoint som jämför de svenska siffrorna med Tysklands. Där tar det fem år innan hälften fått jobb. Det går alltså tre år fortare än i Sverige.

Jonas Frycklund menar att orsaken sannolikt är att Tyskland har lägre ingångslöner än Sverige. Och att en sådan ordning skulle skapa fler enkla jobb. När en startlön i Sverige är 20 000–21 000 kronor i månaden är den cirka 14 000 kronor i Tyskland (lagstadgad minimilön).

Nästa bild visar en prognos för BNP per capita i 28 europeiska länder plus USA och Japan. Nästa år pekar siffran för Sverige på 0,8 procents tillväxt per person. Bara Japan och Finland har lägre siffror.

Men det är väl inte konstigt? Hösten 2017 har det gått två år sedan den stora flyktingvågen hösten 2015.

– Integrationens problem kommer att prägla det politiska klimatet i många år framåt, säger Jonas Frycklund. Det kommer att hårdna när de offentliga finanserna pressas. Magdalena Andersson kommer att höja utgiftstaket med betydligt större summor än sina företrädare.

Nästa bild är heller ingen humörhöjare.

Fyrtioåtta procent, nära hälften, av dem som i november 2015 fått uppehållstillstånd och befann sig inom ramen för Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag, hade inte utbildning motsvarande gymnasienivå.

– Sverige behöver en större lönespridning och lägre ingångslöner, avslutar Jonas Frycklund. Man kan inte utesluta effekter på hela lönestrukturen, men något måste göras!

Det blir inga frågor på det.

Någon gör en intervju på engelska. Kvinnorna från seminarieföretaget plockar ihop urdruckna kaffemuggar och avlagda namnskyltar.

Samtidigt som den här texten går i tryck lämnar finansminister Magdalena Andersson sin vårbudget till riksdagen.

Där finns en del kända utgiftsökningar som de inom utgiftsområde nummer 8, Migration, och nummer 13, Etablering och jämställdhet. Där ryms bland annat Migrationsverkets hela verksamhet och kostnader för asylboenden och ersättningar till kommunerna. De kommande fem åren beräknas de sammantaget ligga på mellan 60 och 70 miljarder kronor per år, varav cirka 35 miljarder varje år går till kostnader för ensamkommande barn. År 2013 var kostnaden för utgiftsområde 8 och 13 tillsammans 15,5 miljarder.

Flyktinginvandringen orsakar också en del andra kostnader i vårens eller den kommande höstens budget.

Det finns ingen sammanlagd beräkning.

Jag kontaktar Ekonomistyrningsverket, finans-departementet, Migrationsverket, Konjunkturinstitutet, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt Sida.

Det blir en fragmentarisk bild.

Etableringsersättningarna till de nyanlända inom ramen för Arbetsförmedlingens uppdrag är sex miljarder kronor och finns inom utgiftsområde 13.

Under utgiftsområde 14, Arbetsmarknad, finns 1,5 miljard för administration av etableringsprocessen inom Arbetsförmedlingen.

Under de senaste sju åren har regeringarna satsat sammanlagt 70 miljarder kronor på att göra det billigare att anställa arbetslösa, enligt en sammanställning i Dagens Nyheter. En stor del har gått till att sätta nyanlända i subventionerat arbete.

Åren 2017–2019 behöver Arbetsförmedlingen ett extra tillskott för att klara etableringsprocessen. Enligt Dagens Nyheter cirka 25 miljarder.

Under rättsväsende, utgiftsområde nummer 4, krävs det en del nya pengar. Rikspolischefen har redan innan vårbudgeten läggs deklarerat att han ska anställa 700 nya medarbetare, helst vill han ha 3 300, huvudsakligen med hänvisning till flyktinginvandringen. Bland annat krävs en förstärkning av den gränspolis som ska sköta avvisningar av ett antal av de cirka 70 000 personer som väntas få avslag på sin asylansökan. I pengar rör det sig om 3,9 miljarder under tre år. I så fall åren 2017–2019.

Liknande krav, men i mindre skala, kan väntas från andra delar av rättsväsendet.

Statens institutionsstyrelse vill till exempel ha 285 miljoner extra för åren 2016–2019.

I samband med ändringsbudgeten i november i höstas fick kommunerna tio extra miljarder. Just när jag pratar med biträdande chefsekonomen Annika Wallenskog på Sveriges Kommuner och Landsting kommer beskedet att regeringen och vänsterpartiet beslutat att permanenta dessa »välfärdsmiljarder«.

Annika Wallenskog har precis beskrivit behovet av ett tillskott.

– För varje nyanländ kommunen tar emot betalas ett engångsbelopp på 125 000 kronor som ska räcka i två år men som ofta är slut efter drygt ett, säger Annika Wallenskog. En annan svårighet är kommunens ansvar för försörjningen av dem som inte kommer i arbete. Den nyanländes ersättning, med statliga pengar via Försäkringskassan, betalas bara ut de två första åren i kommunen.

På presskonferensen säger Magdalena Andersson att de tio nya miljarderna till en början ska viktas så att de kommuner och landsting som tagit emot flest asylsökande och nyanlända får mest.

Regeringen räknar med att de tio miljarderna ger 10 000 nya jobb åt till exempel lärare, undersköterskor och socialsekreterare.

Sammantaget kan man säga att minst åtta, nio sannolikt cirka tio procent av statens direkta utgifter under några år kommer att gå till kostnader som hänger ihop med flyktinginvandringen.

Kostnadsökningen mildras dock en del av att en större summa än tidigare år tas från det internationella biståndets budget. Närmare 10 miljarder kronor, nästan en tredjedel av anslaget till Sida. Det blir mindre pengar till hjälp långt bort och mer till flyktingboenden i Sverige.

Tillbaka till kaffeautomaten i Göteborg och professor Jesper Strömbäck.

Jag frågar hur flyktingströmmen under hösten påverkat hans skrivande.

– Jag lämnade första manus i september-oktober och det sista i januari. Situationen hann förändras och politiken bytte inriktning. Det kommer att bli tillfälliga uppehållstillstånd och små möjligheter till familjeåterförening. Det är olyckligt, inte minst då det minskar möjligheterna till en bra integration.

Behövdes inte ett andrum?

– Självklart uppstår det kortsiktigt problem om det kommer 162 000 och vi har system byggda för 50 000. Men det måste sättas i relation till den flyktingkris som finns i vår omvärld.

Finns det ingen gräns?

– Gränser finns alltid, för allting och stora och snabba förändringar kan vara svåra att hantera både för det mänskliga psyket och samhället. Samtidigt fortsätter den humanitära katastrofen även om vi sätter en gräns. Men jag har inte tagit ställning för eller emot fri invandring.

Hur ska integrationen bli bättre?

– Vi måste pragmatiskt pröva olika lösningar för att få fler i arbete. Det är slöseri att inte ta till vara människors talanger. Sysselsättningsgraden skulle helst öka tio procentenheter.

Men gapet till inrikes födda har sett ungefär likadant ut i decennier. Hur skulle det gå till?

– Det finns ingen universallösning. Vi behöver pröva olika sätt att minska kostnaderna för att anställa. Särskilt för grupper från Mellanöstern och Afrika som ofta har svårt att få jobb. Man kan tänka sig både lägre ingångslöner och subventioner. Jag har inte låst mig.

Är inte subventioner prövat?

– Jo, men det har kanske varit för krångligt. Subventionerna har varit stora, uppåt 80 procent, men ändå inte blivit någon succé. Den anställde har fått ett bättre cv men sällan fast anställning, åtminstone på kort sikt. Samtidigt har Rut utvärderats och de flesta är ense om att den reformen gjorde en del svarta jobb vita och att det gav jobb åt fler utrikes födda kvinnor.

– Det är kontroversiellt att säga, men jag tror att parterna på arbetsmarknaden måste hitta en väg framåt som upphäver låsningarna. Det är viktigt att integrationen de närmaste åren fungerar bättre och inte sämre. En förändrad verklighet kommer att tvinga parterna.

Menar du lägre ingångslöner?

– Ja.

Joakim Ruists 8-årige son har nyss haft fyrtio graders feber.

Så Sveriges mest kända migrationsforskare måste vabba och vi ses i hans hem i Stenungsund i stället för på Handelshögskolan i Göteborg.

Det där med att vara i ropet tonar han ner.

Joakim Ruist, 35 år, är doktor i nationalekonomi, men inte fast anställd och att forska om flyktinginvandring och dessutom uttala en del bestämda uppfattningar tror han inte kommer att gynna hans karriär, »men det är en bra princip att de som kan mest om ett område deltar i debatten med väl underbyggda argument«.

I november förra året levererade han tillsammans med professor Lennart Flood en bilaga till den statliga Långtidsutredningen som gav mycket uppmärksamhet och kanske är han på väg att få en auktoritet lik den pensionerade Jan Ekbergs.

Vi sätter oss för en intervju på glasverandan i den utbyggda och vinterbonade sommarstugan.

Joakim Ruists väg till forskningen är inte spikrak.

Han jobbade med biståndsarbete för nykterhetsorganisationen IOGT/NTO. Han hade läst u-landskunskap och sett mycket fattigdom och såg att det fanns stora luckor i kunskapen om migrationen. Han ville bli den forskare som kunde fylla dem. Bland annat konstaterade han att arbetskraftsinvandringen från Östeuropa gav tillskott till statskassan.

När Ruist och Flood fick sitt uppdrag från finansdepartementet 2013 var uppgiften att i olika simuleringsmodeller beskriva invandringens intäkter och kostnader.

Och resultatet?

– Effekten på de offentliga finanserna är negativ men inte så kraftig. Den ligger en bit under en procent. Över tid är det så att invandring, som till stor del är flyktinginvandring, inte är något halleluja för vår befolkningspyramid eller vår ekonomi, men inte heller något Armageddon, ingen katastrof.

Joakim Ruists resultat överensstämmer i sak med Jan Ekbergs, föregångarens, även om han räknade på ett annat sätt.

»Migration, en åldrande befolkning och offentliga finanser«, heter Långtidsutredningens studie.

Joakim Ruist räknar på intäkter i form av skatt på arbete, företag och konsumtion. Kostnader är utgifter för offentlig konsumtion och transfereringar, det vill säga bidrag av olika slag.

År 2013 omfördelade den offentliga sektorn 26 miljarder kronor från inrikes födda till utrikes födda, vilket motsvarar 0,7 procent av BNP. Av detta tog utomeuropeiska invandrare emot 21 miljarder kronor. Orsaken till den höga nettokostnaden är att en låg sysselsättningsgrad medför låga skatteintäkter.

Fram till mitten av 2040-talet, alltså under 30 år, innebär detta ett underskott i de offentliga finanserna om inget görs.

Botemedlet är att sysselsättningsgraden bland utrikes födda ökar med tio procentenheter och att alla invånare skjuter fram sin pensionering två år.

Om detta skulle ske kan ett överskott uppstå.

Alla kalkyler är förstås beroende av hur stor flyktinginvandringen blir de kommande åren. Och av om det fortsatt kommer att vara en hög sysselsättningsnivå för inrikes födda.

Joakim Ruist har senare uppdaterat sin studie med utgångpunkt i ett inflöde av 120 000 flyktinginvandrare under 2015 (antalet asylsökande blev 162 000).

Ett inflöde av flyktinginvandrare på 120 000 ger en ökning av kostnaderna för socialbidrag på 20 procent eller två miljarder kronor. För skola och barnomsorg cirka tre miljarder. Detta kompenseras av att kostnader per capita för äldreomsorgen minskar.

Utbildningsnivån är låg bland de senaste årens flyktinginvandrare.

Andelen utan gymnasieutbildning i åldrarna 16–74 år för personer från Syrien de tre åren 2012–2014 var 40 procent, från Eritrea och Afghanistan 60 procent och från Somalia 80 procent. Motsvarande siffra för flyktingar från forna Jugoslavien åren 1993–1994 var 20 procent. För totalbefolkningen i Sverige är den tio procent.

Det stora inflödet innebär att kön blir längre till de förhållandevis få jobb i Sverige som inte kräver högre utbildning.

En nettokostnad per år på femton, tjugo miljarder eller tjugofem miljarder är en stor summa. Mycket mer än en statlig kulturbudget, men något mindre än till exempel det statliga studiestödet.   

– Det är inte så att flyktinginvandring påverkar vår åldersstruktur eller vår ekonomi särskilt positivt ens på lång sikt, säger Joakim Ruist. Det blir en nettokostnad. Å andra sidan är den inte så stor att den hotar det svenska välfärdssystemet.

I utredningen förs ett resonemang om att demografin och ekonomin kan påverkas positivt om vi alla arbetar två år längre och flyktinginvandrarnas sysselsättningsgrad ökar med tio procentenheter.

– Det vore ett mirakel, säger Joakim Ruist, men jag är pessimist. Gapet kommer att bestå eller öka.

Joakim Ruist tycker att den stora anledningen att hetsa upp sig är den sociala krisen, inte den ekonomiska.

– I Sverige gillar vi inte för stora klyftor mellan människor. Nu får vi en till stor del etniskt definierad underklass som följer härkomst och hudfärg. Den sociala sammanhållningen är en av Sveriges stora styrkor. Den kan påverkas negativt, men det är ingen domedag.

Joakim Ruist menar att det finns faror. Om den sociala sammanhållningen minskar så gör också stödet det för en omfördelande välfärdsstat.

Hur ska integrationen bli bättre?

– Allt det lätta är gjort. Många projekt, många satsningar, många subventionerade jobb. Vi har varit duktiga på att visa att vi vill vara inkluderande. Men det räcker inte när man haft västvärldens högsta flyktinginvandring i 30 år.

Vad göra?

– Att ge gymnasieutbildning till alla med låg utbildning som kommer nu skulle ta väldigt många år och kosta väldigt mycket pengar. Det går tyvärr inte att uppnå några stora förbättringar i sysselsättningsgraden för flyktinginvandrare utan att röra lönestrukturen.

Lägre ingångslöner?

– Ja. Rut visade vägen. Det är inte konstigt att efterfrågan ökar när priset sänks. Det blev nya jobb.

Men Joakim Ruist tror inte att lägre ingångslöner blir verklighet.

– Det finns goda skäl att vara pessimist. LO är benhård. Det finns ännu inga tecken på förändring. LO:s hållning är också att lönestrukturen inte påverkar antalet jobb. Inget kommer att hända förrän vi har en så stor svart sektor och social kris att de höga vita ingångslönerna kommer att framstå som absurda.

Det är dags att lämna seminariesalen. Några övergivna frukostmackor ligger kvar på en bricka. De lockar inte.

I stället går jag till Garnisonens stora restaurang som numera drivs av några kända mat-och dryckesprofiler.

Jag lägger för mig alldeles för mycket av den sotade purjolöken, den rostade vitkålen med svartbrännaost och sirap och den vita torskliknande fisken som heter bleka och så lite sötpotatis.

Maten vägs och den kostar 132 kronor, en bra bit över vad jag brukar tycka att en bricklunch ska kosta.

– Du lär dig snart, säger kassörskan tröstande.

Att rätta mun efter matsäcken, hette det när jag var barn.

Pengar är en begränsad tillgång. Det finns ingen fri lunch. Men ibland har det känts som om Sverige drabbats av en kollektiv diskalkyli.

Det har inte sjunkit in att det sannolikt finns en motsättning mellan en välfärdsstat av svensk typ och en mycket stor invandring av lågutbildade flyktingar.

Någonstans går gränsen. Det är de materiella tingens tunga ok.

Dagen före SCB-seminariet hade det kommit som statsministerord.

Stefan Löfven hade stått inför femhundra partikamrater på kommunkonferens i Örebro och slagit fast:

»Vi står upp för en reglerad invandring och ett mottagande som gör att välfärden fungerar för alla.«

Och vad menar han med alla?

Kanske inte i första hand mannen från Syrien, han med dottern som skjutits i bröstet med två kulor?

Nej, han menar det som egentligen alltid varit svensk socialdemokratisk och borgerlig regeringspolitik. Välfärden är till för dem som bor i Sverige och för dem som efter noggrann prövning av myndigheter fått rätt att bo i Sverige.

Dags att gå. Vid entrén står en stor man med yvigt skägg à la Karl Marx eller en hipster. Skulpturen har titeln, »Arbetets ära och glädje«.

Där landar alltihop:

Jobben, jobben, jobben!

Lasse Granestrand har under decennier skrivit om migration och migrationspolitik, bland annat i Dagens Nyheter. Hans bok »I Sveriges väntrum« (Norstedts 2007) belönades med Röda Korsets journalistpris.