Det inre kabinettet

På eftermiddagen den sista maj kom bud från kanslihusets högre nivåer ner till källaren där varudistributionsutredningen sammanträdde. Herr Erlander ville genast träffa utredningens ordförande, fru Lindström. Så hon avslutade och tog trapporna upp.

– Jag vill be om ett råd, inledde han.

Problemet, visade det sig, var språkligt. Ett statsråd behövdes för de internationella valutafrågorna, vilka blivit lediga, och varken Sköld eller Kinna-Ericsson dög. De kunde bara svenska.

– Vem tycker du jag ska ta? undrade Tage Erlander.

– Statssekreterare Lange, svarade Ulla Lindström.

– Men skulle du inte själv kunna?

– Jag kan för lite om penningpolitik.

– Konsument- och prisfrågorna kan du väl ändå bättre än de flesta? sa Erlander.

Han såg då att hon inte nekade, och ryckte därför fram. Hon kunde få u-hjälpen också, och barnavårdsfrågorna, och medborgarskapsärendena.

– Det ligger väl till för en kvinna, påpekade Tage, varpå Ulla svalde irritationen över gubben och bad att få återkomma.

Dagen efter fortfor förhandlingen, oklart vem som vann. Hon fick till slut en diversehandel spridd över fyra departement. Lite justitie, lite utrikes, lite social och så valutafrågorna. Allt det som ingen annan ville ha.

På det sättet tog sig Ulla Lindström in i regeringen.

Det var 1954, men inget tyder egentligen på att det är annorlunda i dag. Den stora svårigheten för en regeringsbildare är inte om någon av de tilltänkta ministrarna har varit med i ett tv-program baserat på tecknade karaktärer, snackat med andar eller rökt gräs.

Utmaningen är att få en helhet som fungerar.

 Två saker går att slå fast om den regering som nu försökt styra Sverige i en vecka.

Det första är att den är ovanligt grön. Fast inte på det sätt Åsa Romson vill.

Bara 4 av Stefan Löfvens 24 statsråd har tidigare ministererfarenhet. Det är en historiskt låg kvot, jämförbar endast med borgerliga regeringar. När Olof Palme återtog regeringsmakten 1982 var 9 av 20 i regeringen tidigare statsråd. För Ingvar Carlsson – 1994 – gällde förhållandet 7 av 22. I en dubbelt så svår situation mönstrar Stefan Löfven hälften så mycket erfarenhet.

Huruvida bristen på rutin ligger bakom veckans händelser är svårare att bedöma. Stefan Löfven behövde i alla fall inte mycket tid på sig för att reta gallfeber på folk. Ett erkännande av Palestina, en skattereform, en uppgörelse med vänsterpartiet om välfärdsföretagen. Boom! Hela debatten om samarbetsmöjligheter över blockgränsen tvärvände. Och så toppade han det hela med att som enda partiledare ägna sitt avtackningstal till Fredrik Reinfeldt i riksdagen i onsdags åt samma gamla retorik som han kört till leda i valdebatterna. Så mycket för pratet om att valrörelsen skulle vara över.

Det andra man kan säga är att Stefan Löfven har fördelat makten mycket ojämnt mellan sina 24 ministrar. En liten grupp har fått tunga portföljer. Vissa frågor har hamnat på oväntade departement. Vilket kommer att få konsekvenser. Ta vinsterna i välfärden, till exempel.

Det går ju att förstå Svenskt Näringslivs frustande utbrott i veckan. Stefan Löfven hade sagt att han skulle söka samarbete över blockgränsen, men det första han gjorde var att gå Jonas Sjöstedt till mötes. Direktiven till den utredning om välfärden som de rödgröna gjort upp om var skarpare än vad socialdemokraterna sagt, och innefattade möjliga inskränkningar i själva bolagsformerna för välfärdsföretagen. Å andra sidan skulle kanske hela utredningen snarast ses som ett förhandlingsutspel över blockgränsen. Här är de rödgrönas bud, välkomna att diskutera!

Vilket väcker frågan om var utredningen ska handläggas. Vem ska näringslivets alla lobbyister vända sig till? Gabriel Wikström, den nya sjukvårdsministern? Eller utbildningsminister Gustav Fridolin?

Nej, vinsterna i välfärden ska hanteras från finansdepartementet. Hos civilminister Ardalan Shekarabi.

Där ska en välfärdssektor utan vinstjakt – som det heter – mejslas fram. Shekarabi, den 36-årige före detta SSU-ordföranden som doktorerar i juridik, ska ansvara för all förvaltningspolitik och allt som rör kommuner, landsting och regioner. Hans forskning handlar om offentlig upphandling, om styrmodeller och vilka krav det går att ställa på privata aktörer som verkar på gemensamt finansierade marknader.

Just det som är själva debatten om vinsterna. Shekarabi har fått en skräddarsydd ministerpost.

Valet av Ardalan Shekarabi säger något om hur utredningen och kompromisserna faktiskt kan landa. För två år sedan skrev Shekarabi en rapport för tankesmedjan Arena om vinsterna och den offentliga tjänstemarknaden. Efter att ha gått igenom rättsläget och möjliga metoder för att förändra dagens situation landade han då i en lösning som var en bra bit mindre radikal än direktiven till utredning som presenterades i veckan.

Men det är inte bara ur ett policyperspektiv ansvarsfördelningen är viktig, utan också maktmässigt. Läser man regeringsförklaringen parallellt med listan över statsråd förstärks intrycket av en tung civilministerpost ytterligare. Shekarabi ska sitta på finansen, det traditionella maktcentrumet i regeringskvarteren. Det är inte nytt att civilministerfrågorna sorterar där, det gjorde de också under Mats Odell. Men då fanns inte särskilda stycken i regeringsförklaringen som handlade om att hela förvaltningspolitiken skulle prioriteras. Det gör det nu.

Man kan också jämföra Ardalan Shekarabis uppdrag med det som Per Bolund har. Miljöpartisterna har slagits hårt för att få in Bolund på finansdepartementet, och vann den striden till slut, men till priset av en ytterligt tunn portfölj. Bolund ska egentligen bara hantera bankerna. Därmed tycks han bli en av de många ministrarna som kanske inte får så mycket att säga till om i regeringen.

Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk utbildningsminister, kallade dem i en artikel i veckan för åtgärdsministrarna. De som fått en tunn portfölj med uppgiften att reda ut ett konkret problem, snarare än att utveckla ett helt område. Ibrahim Baylan, till exempel, går att placera i den kategorin. Han ska sy ihop en energiöverenskommelse. Eller Aida Hadzialic, som ska genomföra ett nytt kunskapslyft. Till ministrarna med mindre makt kan man förstås sortera de traditionellt svaga områdena– kultur, landsbygd, bistånd – till exempel. Men Stefan Löfven har också komponerat en del ovanliga portföljer som snarare indikerar mindre inflytande än mer. Åsa Regnérs blandning av barn-, äldre- och jämställdhetsfrågor, till exempel. Eller Anders Ygemans inrikesministerpost, som mest tycks bestå av att hantera polisen. Ur ett grönt perspektiv är Åsa Romsons miljöministerportfölj också tunn.

Betraktar man regeringen som en helhet är det mest anmärkningsvärda hur mycket makt som har samlats hos några få statsråd.

Ylva Johansson ska ensam ansvara för all arbetsmarknadspolitik, inklusive reformering av såväl a-kassa som Arbetsförmedling. Frånvaron av en integrationsminister lär nog leda till att hennes uppdrag blir ännu tyngre, både i form av inflytande och problem.

Mikael Damberg har en så lång lista av uppgifter att den knappt är tryckbar. Förutom den traditionella näringspolitiken också innovationer och de statliga bolagen. Plus det som förr var handelsministerjobbet.

Om man till dessa två adderar Magdalena Andersson och Stefan Löfven själv kan man nog skönja konturerna av ett inre kabinett redan nu. Det är de här fyra som ser ut att bli de centrala personerna i den här regeringen. Karaktären av en inre och yttre krets förstärks ytterligare av valen av statssekreterare. Det är hos de här statsråden som de tunga tjänstemännen från partikanslierna har hamnat. En Emma Lennartsson och en Max Elger.

Det finns förstås en poäng med att hålla centrala frågor och tungt inflytande i en mindre krets av statsråd. Stefan Löfvens regering står och faller i hög grad med förmågan att balansera mellan kompromissande och agiterande. Ska han lyckas få till någon blocköverskridande uppgörelse är det begripligt att han samlar de tunga frågorna nära sig. Paradoxen med att riksdagen fått tyngre inflytande är dock att en utskottsordförande kan ha mer makt än ett statsråd. Är statsrådet ytterligare vingklippt av sin statsminister ökar risken för inre svekdebatt. Och är det något som Stefan Löfven inte har råd med på den skakiga färd han nu inlett är det ministrar som surar och krånglar och ställer till problem.

Ulla Lindström höll ut länge med sin omöjliga portfölj, men till slut rann det över. I november 1966 satt hon återigen uppe hos Tage Erlander. Hon ville ha mer pengar till biståndet och antydde, vagt, att hon kunde tänka sig att gå om hon inte fick det.

– Jag förhandlar inte under hot, sa Erlander kort.

Och därmed var regeringsombildningen ett faktum.