Diskad ombudsman

»En pigg flicka«, minns Tord Sars, borgmästare i Västerås, och Katri Linnas chef under notarietiden vid tingsrätten. Många vittnar om Katri Linnas energi, flit och kanske allra mest: hennes raka stil. Tuff, rak och tydlig är omdömen som återkommer i samtal med gamla arbetskollegor och uppdragsgivare under årens lopp.

Frågan är varför det slutade så illa på posten som diskrimineringsombudsman.

I tisdags meddelade integrationsminister Erik Ullenhag att Katri Linna, chef för den hårt kritiserade myndigheten diskrimineringsombudsmannen, flyttas från sin tjänst. Vid presskonferensen deltog inte huvudpersonen själv utan lät meddela att hon velat fortsätta sitt jobb, men att regeringen gjort en annan bedömning.

Kritiken har kommit från olika håll. Den har varit skarp och riktat sig mot alla möjliga aspekter av myndighetens verksamhet.

Presentationen av myndighetens förs-ta årliga resultatredovisning sågades av Riksrevisionen som ansåg att redovisningen var så dålig att det inte gick att bedöma myndighetens verksamhet, insatser eller resursåtgång.

En arbetsmiljöundersökning var lika deprimerande läsning när den kom i december i fjol; många anställda kände sig nedstämda på grund av arbetet, hade litet förtroende för arbetsledningen och till råga på allt förekom diskriminering. Nio av åttiofem anställda svarade ja på frågan om de blivit utsatta för trakasserier på grund av kön eller någon annan diskrimineringsgrund på jobbet, fyra personer att de blivit utsatta för trakasserier av sin chef.

Två chefer på myndigheten är dessutom föremål för rättsprocesser. En enhetschef misstänks ha pressat en anställd med frågor om hon läckt uppgifter till media om situationen på myndigheten, en annan har stämts av en kvinnlig anställd för diskriminering på grund av kön och etnicitet.

I vilken grad har problemen varit orsakade av Katri Linna och i vilken grad handlar det om ett systemfel – att myndigheten som sådan inte har ett klart uppdrag? Bland det som talar för det senare finns kritiken mot att fyra ombudsmannaorganisationer överhuvudtaget slogs ihop.

Då ökade för det första arbetsbelastningen. Under myndighetens första år, 2009, växte antalet ärenden med över 20 procent. Samtidigt minskade andelen ärenden som kunde sorteras bort snabbt, alltså ärenden som inte omfattas av diskrimineringslagstiftningen, och fler ärenden behövde prövas i sak. När så myndigheten gick in på sitt andra år hade antalet ärenden som inte avgjorts mer än fördubblats från 728 till 1 630 ärenden.

Dessutom skulle fyra myndigheters arbetskulturer giftas ihop – med oförändrade resurser.

Hur svårt kunde det vara att få 90 personer som brinner för mänskliga rättigheter och jämlikhet att fungera tillsammans? Ganska svårt visade det sig.

Problemen med arbetsmiljön kan delvis bero på att det fanns en utbredd motvilja, åtminstone från tidigare myndigheten JämO, att slå ihop myndigheterna. Redan under Jens Orbacks tid som minister var den saken tydlig.

– Det fanns en sorts tävlan mellan myndigheterna. Och redan då var det tydligt att vissa av dem var för en sammanslagning, som HomO, medan JämO var emot, säger han.

Från JämO befarade man att jämställdhetsarbetet skulle drunkna bland de andra frågorna. Förre JämO Claes Borgström har också anklagat DO för att »förskingra 30 års jämställdhetsarbete«. Hans företrädare som JämO, Lena Svenaeus, som dessutom sitter i DO:s stödjande råd, har uttryckt missnöje över att myndigheten försummat tillsynen över hur arbetsgivarna bedriver ett aktivt jämställdhetsarbete.

En annan invändning leder också tanken till att det är själva myndigheten som det är fel på. Myndigheten har ett inbyggt systemfel i sitt dubbla uppdrag, anser flera kritiker.

Samtidigt som myndigheten har en ombudsmannafunktion ska den även bedriva tillsyn och opinionsarbete. Tillsyn ska ske genom granskning av hur arbetsgivare, högskolor och skolor lever upp till diskrimineringslagens krav på att förebygga diskriminering. Samtidigt som DO ska driva processer i domstol ska man skapa debatt och driva opinion.

– I DO:s fall har det handlat mindre om att få genomslag för lagstiftningen, mer om att få genomslag för Katri Linnas personliga uppfattning, säger Gunnar Strömmer, på organisationen Centrum för rättvisa.

Som alltså inte utesluter att systemfelet hänger ihop med chefskapet.

En anställd vid myndigheten talar om att en annan person kanske hade klarat sammanslagningen bättre – någon som varit mer inriktad på att få myndighetens inre verksamhet att fungera innan den flyttade ambitionerna till opinionsbildning.

– Hon fick dra ett väldigt stort lass eftersom hon inte fick personalen med sig. Hon borde ha låtit andra komma till tals och ta plats – då hade hon haft personalen i ryggen på ett annat sätt, säger personen.

Systemets påfrestningar i form av organisationsproblem, hög arbetsbelastning och sprickor inom myndigheten hade kanske kunnat avhjälpas med ett förtroendeingivande och tydligt ledarskap. Men Katri Linna lyckades inte vinna den samlade personalstyrkans förtroende. Många anställda har vittnat om strömavhopp och utbrett missnöje bland chefer och anställda. En anställd säger:

– Kompetensflykten från DO är jätteallvarlig. I ledningsgruppen försvann till exempel tre av fyra – och den som var kvar var alltså Katri Linna själv.

Turerna kring myndigheten lär fortsätta trots statsrådet Ullenhags ingripande i veckan. Nu har regeringen utlovat »en ordentlig genomlysning« av myndigheten. Och redan före Katri Linnas avgång hade Riksrevisionen med anledning av både sin egen och andras allvarliga kritik inlett en egen undersökning av hela myndighetens verksamhet.

Detta har hänt

•1 januari 2009 startade nya diskrimineringsombudsmannen, en sammanslagning av de fyra myndigheterna JämO, HomO, handikappombudsmannen och DO. Myndigheten har runt 90 anställda och ett årligt anslag på runt 93 miljoner.

•Katri Linna utsågs till generaldirektör för nya DO. Hon har tidigare varit »förra DO«, chefsjurist Sif-HTF, och förbundsjurist på TCO.

•RRV har kritiserat DO för stora brister i revisionsberättelsen år 2009 med slutsatsen att »redovisningen av verksamhetens resultat inte blivit överskådlig och rättvisande«.

•JO har i ett flertal fall kritiserat DO för långa handläggningstider.

•Kritik har också riktats mot DO i den allmänna debatten från exempelvis förre JämO Claes Borgström och hans företrädare Lena Svenaeus.

•En arbetsmiljöundersökning från i höstas visade problem med trakasserier, hög arbetsbelastning och dålig arbetsledning. Anställda vittnar om utbredd sjukskrivning och tjänstledighet.

•Två rättsprocesser pågår mot DO-anställda. I det ena fallet handlar det om en chef som misstänks ha brutit mot efterforskningsförbudet, i det andra har en chef åtalats för diskriminering av en anställd.