Dubbel kamp för att räknas

» De senaste femton åren har de romska elevernas närvaro och skolintresse ökat enormt«.
Börje Ehrstrand är rektor för tre skolor i Rinkeby – bland annat Rinkebyskolan som har ett tjugotal romska elever. Han beskriver hur  romer och den svenska skolan nu möts på allvar tack vare en intensiv satsning. Förr var romska elever ofta frånvarande – i dag har attityderna svängt.

– Jag hade precis en romsk familj på besök med sin flicka och vi diskuterade regler och normer, till exempel vad man ska och inte ska säga till sin lärare. Allt fler romska föräldrar vill att deras barn ska gå i skolan, säger Börje Ehrstrand.

Det är en av de äldsta och största etniska minoriteterna i Sverige, men uppmärksammas sällan. Bara en generation tidigare var många romer analfabeter, även i Sverige. Och den som inte kan läsa eller skriva har svårt att förmedla vikten av att gå i skolan till sina egna barn. Skepsisen ibland romer grundar sig också på att romer i praktiken utestängdes från det svenska skolväsendet fram till för bara en generation sedan. De senaste åren har förbättringar skett på vissa håll, Rinkeby är ett exempel. Men traditionens makt är stor, och det är fortfarande många romska barn som ofta är borta från undervisningen.

– Det är vanligt att romska barn inte vill gå i skolan, de vill hellre vara hemma. Ofta kräver föräldrarna att de hjälper till väldigt mycket och många ifrågasätter varför barnen ska gå dit överhuvudtaget, säger Madelene Müller.

Hon är själv en ung rom som har haft det tufft med skolan. Madelene är dyslektiker, liksom sin mamma och flera andra i släkten, och hon berättar om hur svårt det var att ta sig igenom skolan när det inte fanns någon hjälp att få hemifrån. Trots att fler och fler romer har fått upp ögonen för vikten av utbildning finns det fortfarande många ungdomar som följer den traditionella vägen, vilket innebär att i synnerhet flickorna gifter sig tidigt. Madelene har en 14-årig kusin som snart ska gifta sig enligt romsk sed, eftersom hon är för ung för att vigas lagligt i Sverige.
– Många ungdomar är väldigt traditionella, tjejerna ska inte ha pojkvänner innan de gifter sig och ska sedan vara hemmafruar resten av livet. Männen vill att kvinnan tar hand om barn och hem, berättar hon.

Madelene bjuder på pulverkaffe och chokladmuffins vid köksbordet i Stockholmsförorten. Den lilla ettan är välfylld med möbler och väggprydnader, och hon visar fotografier hon tagit. Mest är det vyer över Stockholm och bilder på henne själv tillsammans med ögonstenen, hunden Daisy. Intresset för fotografering väcktes när hon gick en kurs som det romska kulturcentret i Gubbängen anordnade.

Berättelser om romer tenderar att bli väldigt dystra. Deras historia är fylld av diskriminering, förföljelse och utanförskap. Och visst är det så att alla romer man möter vittnar om hur de mött fördomar, som att alla zigenare skulle vara kriminella och arbetsskygga. Madelenes berättelse är inget undantag.

Men hon berättar också om det utanförskap hon kan känna i den zigenska gemenskapen. Om allt prat bakom ryggen. Att flytta hemifrån som ung, ogift tjej är inte acceptabelt. Snart började ryktena. Att hon skulle ha träffat en svensk kille som hon flyttat ihop med, vilket skulle vara mycket värre än om hon förälskat sig i en rom. En rom ska gifta sig med en annan rom, är det många som tycker.

– Blickarna sitter kvar. När jag fick egen lägenhet blev skitsnacket värre, men jag har alltid mött fördomar från släktingar och andra romer eftersom jag bara är till hälften zigenare. Om inte båda ens föräldrar är romer så är man ingenting värd i mångas ögon.

Madelene har vuxit upp tillsammans med mamma och mormor, hon har inga syskon, men många kusiner. Hon flyttade hemifrån för ett par månader sedan, men hennes mamma bor bara några hus bort, och hon är där nästan varje dag. Hennes pappa är ursprungligen från Turkiet, och mamman är rom, eller zigenare, som Madelene föredrar att säga. När mamman var ung bytte hon efternamn eftersom det zigensk-klingande namnet gjorde det omöjligt att få jobb.

– Jag berättar aldrig att jag är rom när jag träffar nya människor eller söker jobb. Jag brukar säga att jag är tysk om de frågar.

Madelene är 21 år och har precis avslutat en arbetspraktik i ett restaurangkök som sista delen i utbildningen till köksbiträde. Nu är praktiken slut och hon vet ännu inte vad som händer sen. Hon vill gärna gå flera utbildningar och kanske bli kallskänka. Det är praktiska yrken som lockar, på grund av hennes dyslexi.

– Jag hoppas få ett fast jobb som jag trivs med. Jag vill kunna försörja mig själv innan jag skaffar man och barn, säger hon bestämt.

Hon umgås inte med så många romer, utöver hennes kusiner, utan har fler svenska vänner. Även om Madelene kan prata romanes så svarar hon oftast sin mamma och mormor på svenska. Men hon talar längtansfullt om sin mormors matlagning och det zigenska köket.