E-nummer i stora lass

»GB:s eviga klassiker sandwich kan man alltid lita på. Tiderna förändras, men inte den rena vaniljglassen mellan de goda chokladkexen.« Så lyder glassbolagets egna beskrivning av glassen. Tittar man på innehållsförteckningen kan man dock se att den »rena« vaniljglassen närmare bestämt består av 18 ingredienser.

GB:s sandwichglass ligger emellertid inte i topp. Sia Glass dito innehåller 19 ingredienser, Triumfglass sandwich 23. Ganska långt ifrån de fyra standardkomponenterna i vaniljglass – grädde, äggula, socker och vaniljstång.

– Man går längre och längre ifrån originalet. Många har vaniljstänger på förpackningen, och har lagt svarta prickar i glassen som inte smakar någonting. I stället kommer vaniljsmaken från arom. Det är lurendrejeri, säger Björn Bernardsson, ordförande för konsumentföreningen Äkta vara.

Man får inte kalla vad som helst för glass. Det finns gemensamma bestämmelser i Europa vad glass ska innehålla för att få kallas just glass. Gräddglass måste exempelvis innehålla fem procent mjölkfett – det vill säga smör eller grädde. Sorbet måste i sin tur bestå av minst 25 procent av frukt – juice, koncentrat eller torkad. Det finns alltså stora möjligheter att stoppa i även andra ingredienser.

– Det beror troligen på att man vill få ner priset. Glass har gått från att vara en lyxprodukt till att bli något barn vill äta jämt och ständigt. Då pressas priserna.

Glassen har visserligen funnits i Sverige i århundraden men det dröjde innan den fick sitt folkliga genomslag. 1934 åkte Mjölkcentralens vd:s son Eric Hanner på studieresa till USA. Där upptäckte han att glass såldes som smör i solsken även i landets kallare delstater. När han kom tillbaka till Sverige förslog han att Mjölkcentralen – som då var Sveriges största mejeri – skulle satsa på att massproducera glass. Gubbarna kring styrelsebordet var tveksamma, men de gav Eric Hanner tillåtelse att försöka. För trots allt så hade Mjölkcentralen ett stort överskott på mjölkfetter – ett smörberg helt enkelt – som kunde komma till användning vid glasstillverkningen. Vd-sonen fick fem år på sig att göra vinst på glasstillverkningen, annars skulle verksamheten läggas ner.

Det tog fyra år innan Mjölkcentralens glassavdelning gjorde en blygsam vinst men det var först under den ovanligt varma sommaren 1955 som glassen fick sitt riktiga genombrott. Glasstillverkningen ökade med 50 procent men man lyckades ändå inte täcka upp behovet. Till slut fick två miljoner glassar importeras från Danmark.

Glassätandet i Sverige fortsatte ticka uppåt fram till millennieskiftet. Sedan dess har glasskonsumtionen dock stannat av och på senare år även minskat.

Per Stenström är ordförande för Föreningen svenska glasstillverkare, där de elva största glasstillverkarna i Sverige finns med.

– Framför allt är det pinnglassförsäljningen som har gått ner. Förr var bensinstationer en stor återförsäljare av glass. Går man tillbaka tjugo år i tiden såldes det vindrutetorkare, spolvätska och glasspinnar. I dag är utbudet så mycket större, bensinmackarna är som livsmedelsbutiker.

Glassen har helt enkelt fått konkurrens från andra varor, man väljer att köpa en läsk eller en bulle i stället för en glass. Samtidigt har allt fler fått upp ögonen för att industriglass sällan innehåller vare sig grädde eller ägg. På senare år har därför flera små företag poppat upp som gör glass enligt originalreceptet. Men den glassen är betydligt dyrare än industriglassen och försäljningen utgör inte ens en procent av Sveriges totala glasskonsumtion.

– Det är tufft att vända uppfattning om att glass ska vara billigt. Man kan inte jämföra industriglass med riktig glass. Det som många gör i dag borde i stället kallas för glassimitation, säger Björn Bernardsson.