Ebba Busch Thor har lyft KD ur fyraprocenträsket. Så, vad händer nu?

Tisdag kväll och höstmörkret omsluter Markaryds kommunhus. Tavlan på fasaden, den som dagtid skryter om hur mycket solenergi som just då samlades in från ovan, visar noll. Det är bara i ett rum som lamporna fortfarande brinner. Där tolv kristdemokrater plötsligt fnissar igenkännande.

Precis som de andra runt det långa konferensbordet har Carl-Eric Svensäter sett Ebba i partiledardebatten kvällen före. Jodå, han såg hur hon läxade upp Stefan Löfven om vårdköerna. Hur hon stirrade ner Jonas Sjöstedt när han som vanligt lyfte det där rasistkortet.

Hon var verkligen på G, konstaterar Svensäter. Och tittar med skälmsk blick på sina partivänner:

– Och sedan är hon så tjusig också!

Tre platser längre ner sitter Bengt Germundsson. Han talar med lugn stämma, bär diskreta glasögon och välstruken vit skjorta under den mörka kavajen. Sitter i KD:s partistyrelse och efter rikstinget nästa vecka jämte Busch Thor i partiets prestigefyllda presidium. Han är enligt sin egen beskrivning både »väldigt« konservativ, liberal och stundtals progressiv.

Men framför allt kommunstyrelseordförande i Markaryd, med allt vad det innebär.

I kommunvalet fick Bengt Germundsson 39,3 procent av rösterna. Det betyder respekt i ett prestationsstyrt parti som är vant vid att slåss för sin överlevnad.

Varför det går så bra för honom?

Han lyssnar på folk. Sitt folk.

– »Cykelställsfrågor« är underskattade i politiken. Men det får inte bara bli munväder, det gäller att genomföra det man har lovat. Då får man förtroende och tillit, säger han.

I våningen under det frejdiga mötet i kommunhuset hänger en vävd tavla över ortens historia. Bengt Germundsson tänder upp i lokalen. Han kan varje tråd i den jättelika historieskrivningen. Från att samhället först nämndes vid namn på 1300-talet tills att bygdens knallare sålde den sista vävskeden.

Markaryd placerar sig på 26:e plats i Svenskt Näringslivs rankning av kommuner med bäst företagsklimat. Störst i företagsfloran är värmepumptillverkaren Nibe med fler än 700 anställda. Markaryd har sedan Germundsson kom in i politiken på 90-talet tagit emot en del invandrare. Mellan åren 2012 och 2016 kom 536 personer, vilket kanske inte är så mycket rent procentuellt men märkbart i en ort med färre än 10 000 invånare. Inte minst om man tittar i en annan lista där Markaryd finns med: över de 20 kommuner där den relativa fattigdomen ökar mest.

– I Markaryd hade vi på 90-talet en kommunal flyktingförläggning och lyckades ganska väl med integrationen. Vi slapp prioritera mot andra verksamheter och det var lättare att få ut folk i sysselsättning. De som kom från vissa delar av Balkan hade lättare än andra, säger han och berättar att många av kommunens nya invånare kommer från Syrien, Afghanistan och Somalia.

Bengt Germundsson har en del att säga när det gäller flyktingmottagandet. En sak är ebo-lagen som möjliggjort att många flyttat till Markaryd. Den är »katastrofal«, tycker han. Sedan har vi detta med Arbetsförmedlingen. Myndigheten kontrollerar inte att de som får etableringsstöd läser SFI som de ska. I praktiken innebär det att de går sysslolösa flera timmar i veckan – med full ersättning.

– Svensson, Pettersson och Johansson, som går till jobbet klockan sju och kommer hem klockan fyra, tycker att det här sticker i ögonen. Det är inte konstigt att partier, som hänger ut grupper och andra, vinner på det.

Germundsson fortsätter:

– Det är i grunden inte primärt de här människornas fel. Systemfelet är att vi har statliga myndigheter som struntar i att följa upp. Så jag överväger nu att anmäla Arbetsförmedlingen till Riksrevisionen.

När Ebba Busch Thor talade vid KD:s partifullmäktige i oktober presenterade hon en rad förslag på integrationsområdet. Svenskutbildning vid SFI ska alltid kombineras med yrkesutbildning. Dessutom vill partiledningen bland annat se krav på språktest och tvingande prov i samhällsorientering för den som vill ha permanent uppehållstillstånd.

”Det är ett hyfsat antal som upplever att det är ett vägval, om man går på den hårdare linje”

Bengt Germundsson nickar gillande.

– Pratar jag med företagen här så är det inte kompetensen – om du råkar vara programmerare eller hantverkare – utan vad är det som behövs? Du måste göra dig förstådd, det är A och O.

[caption id="attachment_594257" align="alignnone" width="991"] Gräsrötterna: Bengt Germundsson, kristdemokratisk styrelseordförande i Markaryd, medverkar vid ett partimöte. FOTO: Petronelle Halvorsen [/caption]

Med en vecka kvar till rikstinget skvallras det i partiet. Om en motion på migrationsområdet som undertecknats av 40 namnkunniga kristdemokrater. Det snackas också om integrationspolitiken. Om hur partistyrelsen vill minska asylinvandringen och höja försörjningsansvaret för de som vill ta hit en anhörig. Kritikerna suckar. Flera tillhör det som brukar kallas KD:s »kristna vänster«, alltså en grupp som visserligen inte har mycket till övers för vare sig socialdemokrati eller vänsterpolitik, men som gärna talar om människors lika värde. Och är flitiga kyrkbesökare.

De drömmer sig tillbaka till när KD var det enda parti som sköt miljardbelopp till familjeåterföreningen, i stället för som nu skjuta till mer krav. Många gräsrötter, flera engagerade i landets frikyrkor, vänder sig desillusionerat bort från kristdemokratin.

– Det är ett hyfsat antal som upplever att det är ett vägval, om man går på den hårdare linjen. De känner att då tar jag mitt engagemang och går någon annanstans, säger en kristdemokrat.

Det alla tycks vara överens om är att en fram till nu ganska tyst konflikt kommer att bli högljudd. Kanske avgörande för vilket partiet ska vara i framtiden.

Men finns det en gräns för hur stram partiets politik kan bli, utan att kärnväljarna försvinner? För Bengt Germundsson är gränsen ständigt flytande över tid beroende på hur det politiska omvärldsperspektivet ser ut.

Han sippar på sitt nybryggda kaffe.

– För att vara politiskt relevanta och intressanta kan vi inte hitta alla svar på samhällsproblemen genom att göra det bättre i frågor som äldreomsorg och vård- och hälsofrågor. Vi måste också prata om hårda frågor som polis, kriminalitet och invandring.

***

Det fanns inte på kartan att KD skulle åka ur riksdagen. I en DN-intervju förra våren framstod Ebba Busch Thor som självförtroendet själv. Men, konstaterade hon skämtsamt, antagligen skulle hon kickas om hon misslyckades.

Det var precis så tongångarna i partiet gick.

I början av sin partiledarkarriär hade Ebba Busch Thor haft svårt att få ordning i partitoppen. Falangkonflikterna fanns inbyggda i presidiet, hette det, med en partiledare som placerade partiet mer till höger än riksdagens andra partier, och så två av den mer socialliberala sorten: Jakob Forssmed och Emma Henriksson. I partistyrelsen hade folk »svårt att finna sig i sina roller«, sa man.

– Då var det jättetrista möten bitvis, där de som inte stödde henne markerade detta väldigt tydligt, säger Bengt Germundsson.

När Busch Thor haltade runt under riksdagsspärren var det många som önskade att partiets frälsare skulle återuppstå i ny skepnad. Helst i form av en tidigare journalist i Bryssel.

Lars Adaktusson tillhörde den kristet värdekonservativa delen. Den som står till höger, hissar första bokstaven i partinamnet men slåss precis som partikamraterna i »vänstern« för asylrätten. Han gick hem i de flesta läger och var så populär att han i EU-valet 2014 lyckades skrapa ihop fler kryss i KD-klassiska Jönköping än Alf Svensson gjorde på sin tid.

Men förutsättningen var att Ebba skulle misslyckas. Då, och först då, skulle frälsaren komma.

Kanske hade tvivlarna glömt det partiets grundare Lewi Pethrus, Guds Per Albin som PO Enquist kallade honom, sjöng:

Tro när det mörknar på färden,

solen ej slocknat har.

Blott några timmar och sedan

strålar en morgon klar.

När valdagen kom överraskade Ebba Busch Thor dem alla. För dem på insidan fick ett tal i Bohuslän betydelse. Hon citerade, precis som Alf Svensson drygt 15 år tidigare, barnläkaren Hugo Lagercrantz om den stressiga dagismiljön. Drämde till »radikalfeminister« och »genusflummare« i förskolan. Det var en cocktail bestående av en del populism, en del livsstil och en rejäl dos klassisk kristdemokrati.

– Det var en läkande kraft i partiet när hon stod på scenen i Hönö/Öckerö – ett av de starkaste fästena sedan 1964 – och citerade Lagercrantz, säger en kristdemokrat med bakgrund i Regeringskansliet.

En annan nyckelhändelse var när Ebba Busch Thor utmanade Stefan Löfven i en debatt om sjukvården. Och vann.

Valresultatet – 6,3 procent – var en succé. Januaridiskussionerna därefter spädde på trenden ytterligare. Nya medlemmar rusade till partiet. Yngre partigängare fäste blickarna vid Instagram och såg partiledaren dra lajks i tusental från sin sexsiffriga följarskara. I Stockholm och Uppsala krängde unga kvinnor sig ner i fodralklänningar. De började låta som brådmogna versioner av sin partiledare. Och efter att Busch Thor sträckt ut handen till SD fick KD 13 procent i SCB.

Frälsaren var kommen, fast i annan form än skeptikerna hoppats.

Så kom våren och EU-valet. Oväntat hamnade Lars Adaktussons abortröstande i parlamentet på förstasidorna. Adaktusson gömde sig först från medierna men försökte sedan rentvå sig, och fick av bara farten partiledningen mot sig.

Ebbas »mini-me:s« vred på sig.

Förtroendet för Adaktusson fanns, hävdade Busch Thor, men poängterade att partistyrelsens sammansättning inte var en partiledarfråga.

– Vi har inga förslag om att ändra svensk abortlagstiftning, tvingades hon upprepa i intervjuer.

Kristdemokraterna slogs plötsligt mot samma demoner som Alf Svensson, och för all del Göran Hägglund, kämpat mot i decennier. KD föll i opinionen och det var inte minst kvinnor som flydde.

Två dagar före EU-valet kom nästa smäll. KD hade röstat för en förlängning av den tillfälliga flyktinglagen. I den ingick en förändring som underlättade anhöriginvandring. Det fick den flyktingkritiska högern att kraftsamla. Jimmie Åkesson uppmanade i en Face­bookvideo KD-väljare att gå tillbaka till vallokalen, lägga om sin röst. På Twitter gick en annan politisk influenser till angrepp mot kristdemokratin.

»Jag hade hopp till det sista. Så grymt besviken«, skrev Hanif Bali (M).

***

Drygt fyra timmar med bil norr om Markaryd ligger Örebro. Här bor en annan kristdemokrat många i partiet lyssnar till: Lennart Bondeson. Han har varit kommunalråd i 13 år och är den typen som gärna talar om människans unika och okränkbara värde. Eller »människovärdet före penningvärdet«, som Alf Svensson skulle ha sagt. Bondeson tillhör denna »kristna vänster« i partiet. Som i flertal undertecknat motion 04:22, som bland annat vill se permanenta uppehållstillstånd som norm.

– Jag vill inte gå så långt som partistyrelsen gör med tillfälliga uppehållstillstånd och förändringen med familjeåterföreningen. Den senare är kärnan i kristdemokratin och en vattendelare, säger han.

Partistyresens integrationsförslag ses som ett inspel till riksdagens parlamentariska migrationskommitté. När Ebba Busch Thor var ny och drev partiet högerut, och inte förankrade det nedåt, sågs det som ett kardinalsbrott i delar av folkrörelsen. När nu partistyrelsen landar i andra slutsatser än vid förra rikstinget – och använder det i förhandling med andra partier – är kritiken tystare.

Med vissa undantag.

– Det är rikstinget som ska avgöra frågan och den bör vara öppen till dess. Men partistyrelsen har i ett majoritetsbeslut valt en linje som är en förändring utifrån vad som har varit partiets hållning, säger Lennart Bondeson, som har svårt att dölja sin irritation:

– När partistyrelsen går före så man banar väg för något så här, måste jag och andra kritiker försvara den hållning som partistyrelsen egentligen har haft förut.

Att ställningstaganden som rör invandring väcker känslor i partiet är inget nytt. På rikstinget för två år sedan skrev cirka 50 politiker på en liknande motion som den med uppehållstillstånden. Motståndet utgjordes av Sara Skyttedal och ungdomsförbundet KDU:s förslag om ett utökat kvotflyktingsystem. Den gången slutade det i en kompromisslösning. Den här hösten får gänget bakom motionen se sig besegrade. Det vet de. Tillfälliga uppehållstillstånd ska gälla fortsatt. Partistyrelsen håller däremot med om att de tillfälliga ska vara tre år med chans till permanent status därefter, och inte drygt ett år som det ofta är i dag. Det innebär att frågan i praktiken är avgjord på förhand.

Stökigare lär det bli om integrationspolitiken. En del distrikt kommer att yrka på återremittering av integrationsprogrammet. Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson från Uddevalla, en av Bondesons medförfattare, pekar även på ett svar partistyrelsen lämnat till en motion om familjeåterförening. »Kärnan i kristdemokratin«. Det leder till märkliga konsekvenser om barn tar sig till landet före sina föräldrar. Och lär leda till strider på rikstinget.

– Man öppnar för en tolkning att barn kan bli ansvariga för föräldrar vid familjeåterförening, det har en del av oss väldigt svårt för.

Han saknar i övrigt bostadspolitiska idéer. Jacobsson poängterar att det bara finns tre vägar till en fungerande integration: utbildning, arbete, bostad.

– Den enda bostadspunkten i integrationsprogrammet är att avskaffa ebo. Hemma i Uddevalla kan vi också konstatera att ebo inte har fungerat bra, problemet är att vi inte berättar vad vi vill göra: hur vill vi skapa bostäder?

För Magnus Jacobsson måste kristdemokraternas politik bygga på två ben. Detsamma gäller för ett annat av integrationsförslagen, det om språkkrav för permanenta uppehållstillstånd:

– Det räcker inte att ställa krav på test på svenska, utan behövs konkreta förslag om hur SFI blir bättre. Incitament fungerar, men det ska vara rätt incitament, säger han.

[caption id="attachment_594259" align="alignnone" width="991"] Vem tar vem? Partiets förhållningssätt gentemot Sverigedemokraterna är en stor konfliktyta inom kristdemokratin.[/caption]

***

De flesta av KD:s väljare definierar sig själv som höger på den politiska skalan, konstaterade partiets val­utvärdering. De föredrar, precis som de potentiella väljarna, en mer restriktiv flyktingpolitik.

Det har partiet känt till länge.

Redan efter förra valet kom KD fram till att de hade kopplats för nära socialdepartementet, de mjuka frågorna. Alltmedan väljarna ville se en tuffare politik. Men att vässa retoriken, för att inte tala om politiken, är riskfyllt. Samtidigt som partiets potentiella väljare jublade åt Ebbas tuffare retorik, noterade valutvärderarna att kärnväljarna tog ett steg längre ifrån partiet.

Andelen kyrkobesökare har minskat i KD:s väljarkår. De utgör i dag bara en femtedel. Skulle partiet lyssna på dem i varje fråga hade man inte haft mer än 4 procent, som bäst, hävdar folk nära partiledningen. Samtidigt är det de i frikyrkan »som delar ut flygbladen«, som en partimedlem utanför kretsen uttrycker det: Det är kyrkobesökarna som regnruskiga vardagskvällar bullar upp när flyktingkvinnor kommer för att lära sig svenska. De är partiets ryggrad, det där civilsamhället som de talar så varmt om.

Men förstår KD:s nya medlemmar och väljare det, de som i drivor försvann efter riksdagsbeslutet om den tillfälliga flyktinglagen?

– Där ligger ett stort arbete och utmaning att också de ska förstå den andra sidan. Att inte bara vara tuffa och hårda utan också mjuka. Vi är fortfarande partiet som ska stå upp för de mjuka värdena, vara rösten för de som inte kan tala själv, säger Markaryds starke man.

En social profil står inte i kontrast till en »tydligare« politik, poängterar Bengt Germundsson. Han lutar sig tillbaka i sin bekväma kontorsstol och exemplifierar med sin egen kommun. Markaryd ligger på femteplats över listan av kommuner som samlat in mest till Världens barn.

– Men det funkar inte om Sverige ska vara alla goda gåvors givare. Sedan kanske det är så, att om man har en stark tradition inom frikyrkorörelse och missionärsverksamhet, att man tycker det.

Det är som till och med Lennart Bondeson medger mellan berättelserna om allt partistyrelsen gör fel: Det finns en humanitet även i att migrationspolitiken är stram.

Germundsson fortsätter:

– För att koppla det till familjen som den minsta byggstenen, så handlar det om att uppmuntra och underlätta för dina barn att komma vidare, men samtidigt ställa krav.

Frågan är om de båda sidorna i partiet är lika samstämmiga i frågan om Sverigedemokraterna. Valutvärderarna skriver:

»Även om få KD-väljare önskar att SD ingår i en regering finns siffror som tyder på att många av partiets väljare gärna ser ett närmande till SD, även om många också uttrycker motsatsen.«

När Busch Thor gick ut och sa att det var dags att prata med alla partier i riksdagen, såväl V som SD, var det en skarp gir. Tidigare hade hon inte velat ta i partiet med tång. Landets kristdemokrater lystrade till hur beskedet skulle tas emot av partivänstern. I en intervju med Sveriges Radio dröjde Alf Svensson sig kvar vid partiledarens ordval. Det är en sak att samtala och en annan att samarbeta, påpekade KD-veteranen, och sa:

– Jag tycker det är en väldig skillnad. Det är ett samtal som äger rum, inte en förhandling.

Det var ett viktigt godkännande för partiledningen. Som spred lugn på partiets vänsterkant.

Men hur vore det om hon sa att M och KD skulle ingå i regering med SD? Eller kanske mer realistiskt på kort sikt: använda Jimmie Åkesson som Stefan Löfven använder Vänsterpartiet?

En del kristdemokrater bleknar när frågan kommer på tal. I så fall innebär det stora väljarförflyttningar från såväl Moderaterna som KD. Kanske till S och C, kanske rent av till Miljöpartiet.

Andra tar fram historieböckerna. Titta på Österrike och FPÖ, eller för den delen Norge och Fremskrittspartiet, påpekar de. Där finns exempel på hur populisterna vid olika tillfällen har tagits in i den politiska värmen, avkrävts ansvar, och fallit under trycket.

– Jag tror politiken skulle må väldigt bra av att testa SD:s kort: är man beredd på att vara konstruktiv, ingå överenskommelser och stå upp även om man inte får 100 procent som man vill? säger Bengt Germundsson.

Kan man bjuda in dem i en regering?

– Då måste de visa större pålitlighet och större vilja att kompromissa. Stå upp för även en överenskommelse och där har man inte testat dem än. Så svaret på den frågan i nuläget är nej.

Men du är inte principiellt emot det?

– Jo, i dagsläget.

***

Bengt Germundsson är sinnebilden av en kristdemokrat. Med sin propra stil och sitt milda uttryckssätt. Magnus Jacobsson skulle kunna förväxlas med en sosse: tweedkavaj och paisleyskjorta tillsammans med en neongul undertröja. Bullrigare.

Men egentligen är de inte så olika.

Jacobsson kom in i riksdagen efter att KD-ledamoten Penilla Gunther lämnade till följd av Aftonbladets kvittogranskning. Han är i grunden kommunpolitiker, precis som de flesta tongivande kristdemokrater. Och var tidig med att kräva språktester, fast för medborgarskap, inte permanent uppehållstillstånd som Busch Thor och hennes partistyrelse föreslår. Han var också tidigt ute med att tycka att partierna borde prata med Åkessons parti.

Precis som Bengt Germundsson.

– Jag tror att de flesta kristdemokrater anser att vi ska prata med alla partier. Så även SD, säger Magnus Jacobsson.

Han tillhör partiets flyktingvänliga skara men är också en av de som tycker att en borgerlig regering kan ta stöd av Sverigedemokraterna, om de hålls utanför regeringen. Han återkommer till detta med partiets två ben. Moderater och sverigedemokrater är duktiga på att svinga batong, säger han, men förstår de civilsamhällets betydelse för att förebygga brott?

Magnus Jacobsson tror att det för KD finns ytor att växa på, där få andra partier i dag befinner sig. Närmare mitten av gal–tan-skalan.

– Fredrik Reinfeldt får väldigt mycket kritik men det han de facto lyckades med var att få människor på den vänstra sidan att rösta på den borgerliga. Vi som kristdemokrater skulle mycket väl kunna profilera oss så att vi fångar upp väljare som själva betraktar sig som liberaler, konservativa eller röda.

– Ju duktigare vi är på att betona både och, desto fler av de grupper som finns i partiet i dag skulle känna sig hemma.

De i partiet som fnyser åt Jacobsson hävdar att han är en mjukis. Men tycker man så ser man inte hela bilden, menar han. Precis som att man inte ska stirra sig blind på Busch Thors tuffa retorik. När hon i samma mening talar om vården, de äldre och den för partiet så viktiga familjen.

– Buset ska buras in så att vanliga människor kan vara trygga. Men det räcker inte. Vi måste jobba förebyggande, och då är vi tillbaka till klassiska frågor som familj, skola, civilsamhället.

”Många förknippar hennes person med valresultatet. Man säger att man gillar henne, även om man inte gillar henne.”

***

Lewi Pethrus sjöng vidare:

Himmel och jord må brinna,

Höjder och berg försvinna,

Men den som tror skall finna,

Löftena de stå kvar.

När Kristdemokraterna samlades till riksting 2017 var det kris. Striden kring migrationsfrågorna var en indikation på hur splittrat partiet var. Ebba Busch Thor behövde ena sitt folk. Och det i den enda fråga som inte drog dem isär ytterligare: vård och omsorg. De visste alla att det dåvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson konstaterat var sant: i valet handlade det om att vinna eller försvinna.

Sjukvården var kittet som höll partiet samman.

I dag poängterar de som var med att valet minsann hade betecknats som »vårdvalet« om det inte vore för att regeringsfrågan överskuggade allt. De betonar också att det är vårdköerna som fortfarande plågar statsministern mest i debatterna med Busch Thor.

Kristdemokraterna är ett parti som i dag står rakt.

Efter Adaktussons abortröstande och riksdagsbeslutet om familjeåterföreningen, rasade KD tillbaka ner till valnattens nivåer. Partiet har fortfarande inte repat sig, även om opinionen tycks ha stabiliserats. Det är tre år till nästa val och KD skulle kunna tappa lite till utan att det skapar oro i partiet, menar folk nära partiledningen.

Trots kritiken kring integrationen är Kristdemokraterna hösten 2019 en förhållandevis enad kyrka. Kritiker har vänts till bundsförvanter. De i partitoppen som stod för en annan linje är färre. Ebba Busch Thor är rörelsens ledare.

Frågan är hur länge. Statsvetaren Marie Demker jämför med Fredrik Reinfeldt som flyttade Moderaterna mot mitten för att utgöra navet i alliansen. Det var okej, så länge som opinionen var på hans sida. Men vad händer med Busch Thor om 7–8 procent blir 4–5?

– Många förknippar hennes person med valresultatet. Man säger att man gillar henne, även om man inte gillar henne. Det går bra så länge som det är medvind, det är bara ett problem när det börjar bli nedåt 4 procent, säger en kristdemokrat.

Avgörande sägs vara att utveckla en politik som ser till att KD behåller sin plats i opinionen, samtidigt som partiet håller ihop.

En person nära partiledningen beskriver visionen för KD som ett sunt förnuft-borgerligt parti där den sociala drivkraften sätts i centrum. Ett parti som inte tvunget är mer oenigt med SD än med S. Uppdraget är, enligt flera källor, att bredda partiet. Vässa de områden där KD är starkast. Samtidigt som man blir relevant i sådana frågor som Bengt Germundsson lyfter : polis och brott och straff. Men också integration och landsbygdspolitik.

– Sedan är det viktigt att inte göra allt på en gång, utan område efter område så att det blir begripligt för väljarna varför vi tycker som vi gör, säger en kristdemokrat.

Kritikerna Fnyser. Från från den allt tystare oppositionen finns en skepsis mot partiledningen som, flankerad av strateger som Martin Kits och Johan Ingerö, hellre jagar frågor där partiet får genomslag, än frågor i behov av kristdemokratiska lösningar.

– Det är skillnad mot utgångspunkten där man hittar samhällsproblem utifrån sin ideologiska grund att lösa, och sedan hittar smarta sätt att kommunicera det, säger en av dem.

Än så länge har mycket av Ebba Busch Thors tuffa retorik varit just prat. Rikstinget blir ett test om partiet är berett att sätta handling bakom de hårda orden. Det beror till stor del på om de nya medlemmarna har hunnit göras till kongressombud, vilket inte är troligt. Så räkna med att den fram tills nu ganska tysta konflikten, som sagt, blir högljudd.

Men i Markaryds kommunhus märks ingen oro.

– Jag tycker i från min horisont att vi kan ha olika åsikter i mångt och mycket, men man kan ändå mötas och hitta en linje. Om man accepterar en linje. Det viktiga är att när man har haft debatten och bestämt sig för en hållning i en viss fråga, så accepterar man den, säger Bengt Germundsson.

När Göran Hägglunds partiledaskap utmanades av Mats Odell var Germundsson på utmanarens sida. Precis som Ebba Busch Thor.

– Jag har fått frågan hur det blev sedan. Partiet hanterade detta på ett bra sätt, man accepterade utfallet som blev och slöt leden och bestämde sig för att gå framåt.

Ebba Busch Thor är inte ensam att som partiledare beskyllas för att leda sitt parti fel. Fråga liberalen Annie Lööf. Hon anklagades för att svika partiets kärnvärden när hon drog C högerut. Hon har hållit stram kurs och har än så länge inte straffats av väljarna. Möjligen skulle Magnus Jacobsson påpeka att hon, till skillnad från Ebba Busch Thor, valt en yta där snart ingen annan är.

Frågan är hur många som lyssnar på honom i dessa dagar.