Elitistiskt initiativ

Soraya Post var äldst i rummet. Hon, den 57-åriga kandidaten till Europaparlamentet, satt i ett fönster på andra våningen i Färgfabriken i Stockholm och tittade ut över alla som hade köat för att få fira att feministiskt initiativ släppte en skiva.

De hade assymetriska frisyrer. Färgglada peruker. Sneakers på fötterna. Påfågelmönstrade tajts. En kvinna strax över tjugo gjorde solhälsningen till dem som gick förbi. På en av mattorna som lagts ut på golvet gav en tjej utan skor huvudmassage till en annan, lika barfota.

De rosa strålkastarna tändes och feministerna flockades framför scenen.

– Mina transpersonligheter, damer och icke-patriarktyngda herrar, ropade konferencieren:

– Soraya »The Fabolus« Post!

De applåderade, de bussvisslade. De ropade woho när parlamentskandidaten klev upp i sin svepande gröna kjol och greppade mikrofonen.

Rösten darrade som om hon var på väg att börja gråta.

– När någon frågade mig, började hon, om jag ville komma till festen och säga något så sa jag: Det är klart att jag gör det. Men sen när jag kom hit tänkte jag: Vad sjutton, det är en massa unga människor.

Hennes göteborgska avbröts av skratt.

– Och så är det jag. Men jag älskar alla unga för jag är ung här och här, sa hon och pekade först i bröstet, sedan mot huvudet.

De jublade.

Till vänster i publiken gick Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård omkring och kastade slängkyssar till dem hon kände på andra sidan. Pressekreterarna firade att en fotograf hade dykt upp.

Det var 29 dagar kvar till valet. De var en nyss marginaliserad grupp alternativmänniskor som folk hade skrattat åt. Nu såg de plötsligt ut att kunna ta sig till Bryssel.

– Går vi med huvudet ner så förlorar vi. Vi måste gå med huvudet upp och se segern. Styrkan smittar av sig. För vi har ju en så tung politik.

– Ja, ropade en ensam röst från golvet.

– Den är heltäckande, det finns inget som kan slå den. Vi har svar och lösningar i hela partiprogrammet. Det som är häftigast är faktiskt att alltihopa är problematiserat utifrån vår grundideologi, så den är så säker, den är vattentät, den spricker inte någonstans. Det är häftigt för det är inget annat parti som har det. Och jag kan de andra.

Tolv dagar senare satt Soraya Post och väntade på ett tåg till ännu ett kampanjmöte. Hon var tidig som vanligt. Tog en klunk från pappmuggen med kaffe, fimpade cigaretten med vänstra mockastöveln och läste tidningen vars framsida pryddes av henne själv. Artikeln handlade om polisens registrering av romer och väckte jobbiga minnen.

Historien om myndigheternas övergrepp mot hennes familj hade hon berättat många gånger. Hennes mamma Ingrid och pappa Andreas tillhörde den romska grupp som kallas kringresande. De försörjde sig på att sälja tavlor och bonader, skrot och bilar. I Göteborg föddes deras äldsta dotter 1956 – hon döptes till Soraya efter den iranska shahens fru – och en son ett år och fyra månader senare. När Ingrid Post blev gravid för tredje gången tvingades hon till abort genom kejsarsnitt i sjunde månaden av läkaren på mödravårdscentralen. Hon tvångssteriliserades, som många andra romer. Soraya och hennes bror var för små för att förstå. Men hela livet skulle mamman plågas av tankar på det tredje barnet, hade han verkligen dött eller hade han hamnat någon annanstans?

Hon fick aldrig veta.

När Soraya skulle börja skolan ville kommunen göra en sinnesundersökning på henne för att låta henne få plats. Hon kunde redan läsa och skriva och föräldrarna tyckte att hela processen var förnedrande. Soraya Post gick ut grundskolan med 4,2 i betyg. Hon fick alltid sitta längst bak på lektionerna, fick aldrig svara på frågor, men hon pluggade hårt. Hennes mamma skickade iväg henne även om hon var sjuk, för barnavårdsnämndens skull.

Så blev hon kär och hoppade av gymnasiet. De kom från olika romska grupper, hennes man och hon, och föräldrarna tyckte inte att det var okej. Hon struntade i det, flyttade in med sin mans familj och blev gravid. Soraya Post började hjälpa sin svärfar med hans korvkiosk. Snart tog hon över och öppnade fler kiosker i centrala Göteborg.

Men arbetet med romernas rättigheter tog alltmer tid. Först hade hon engagerat sig för kurdernas sak, i någon slags förträngning av det egna förtrycket. Men på nittiotalet, efter att de fyra barnen var födda, började hon arbeta med romers rättigheter. 2007 startade hon Sveriges första romska folkhögskola och sedan dess har hon fortsatt jobba både för att utbilda romer och för att utbilda resten av samhället om diskriminering och romers situation.

I vintras frågade feministiskt initiativ om hon kunde tänka sig att kandidera till Europaparlamentet. Hon var tveksam. Men sa ja när de ringde för fjärde eller så gången och valberedningen föreslog henne som toppnamn. Det blev rubriker:

»Hon är första romen att toppa EU-lista.«

För medierna var det en tacksam kontrast till högerextrema framgångar i Europa. Soraya Post blev inbjuden överallt. Hon bottnar verkligen i de romska frågorna, som Aktuellts reporter sa i ett inslag när valrörelsen väl var i gång. Värre var det med politiken i övrigt. Vad skulle hon driva i parlamentet? På det kunde hon inte svara ordentligt. Lika oerfaren hade hon verkat när hon i början av valrörelsen inte hade något svar på vilken parlamentsgrupp feministiskt initiativ ville ingå i.

Vid den senaste partiledardebatten i SVT bjöds hon in till försnack i studion. Piratpartiet, som sitter i parlamentet, fanns inte överhuvudtaget i lokalerna, men medvindspartiet feministiskt initiativ fick vara med. Soraya Post fick konkreta frågor om partiets politik.

– Vill ni öka eller minska EU:s makt?

Hon försökte undvika den genom att svara att EU redan har stor makt och att det är viktigt hur den används. Reportern insisterade.

– Lika mycket, svarade kandidaten då.

Varpå intervjuaren räknade upp förslag i EU-valplattformen som skulle innebära en ökad överstatlighet: krav på föräldraledighet och barnomsorg till exempel. Hur kunde de förslagen gå ihop med att feministiskt initiativ inte ville att EU ska ha mer makt? Vi vill minska makten på andra områden, svarade kandidaten. Vilka? undrade reportern.

– Jordbruket, svarade Soraya Post och alla kunde höra att hon drog till med det som först dök upp i huvudet för att komma ur situationen.

Efteråt twittrade hon sarkastiskt:

»Så glad att jag hann räta ut alla akuta feministiska jordbruksrelaterade frågetecken i försnacket till #pldebatt«.

På ett sätt skiljer sig inte feministiskt initiativ från de andra partier som plötsligt slagit igenom i de två senaste parlamentsvalen. Få förväntar sig att de faktiskt ska ha erfarenhet eller en heltäckande politik, eftersom de anses slå underifrån.

I en debatt veckan efter fick Soraya Post en fråga om feministiskt initiativs klimatpolitik. Hon drog till med kärnkraften. Att slopa den var det viktigaste för klimatet. En energiform som andra argumenterar för att behålla just av klimatskäl.

Några timmar senare stod hon på Centralstationen i Stockholm.

– Ingen slår mig på fingrarna i mänskliga rättigheter. Det finns kanske någon som är lika bra, men då blir de mina kompanjoner, inte konkurrenter. Sen finns det annat jag behöver läsa på mer. Som klimatpolitik.

Hon gjorde en grimas.

Det regnade på Gudrun Schyman när hon klev upp för trappan till Uppsala universitetshus. Hon var sen, hade redan hunnit med två homepartyn på förmiddagen. Lunchtimmen skulle gå till att prata framför studenterna. Hon såg mager ut, Schyman, som om hon hade ätit dåligt under de senaste månadernas valturné. Så fort hon kom in genom dörren, gick de tolv trappstegen ner mellan pelarna och vek höger under den gigantiska guldiga ljuskronan strilade journalisterna fram.

– UNT har jag tagit. TV4 tog jag på vägen in. Vem är det nu?

Hon vände sig till Stina Svensson, en av partiets andra två talespersoner, som fick fungera som pressekreterare.

Bara det säger något om makten i det här partiet.

Svensk politik har flera stjärnor, men ingen som Gudrun Schyman. Hon som ständigt blir idol för nya årskullar feminister. Feministiskt initiativ är ju en enmansshow.

Kampanjaren. Soraya Post har tackat nej till att kandidera för vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet och folkpartiet. Nybyggarandan hos feministiskt initiativ fick henne att ställa upp.

I Uppsala talade först Soraya Post. Mycket applåder. Sedan Stina Svensson. Mindre applåder. Sedan kom Gudrun Schyman. Hela aulan reste sig så att feministhalsbanden runt nackarna svängde. De skrek så mycket att talespersonen, som får sägas vara rätt van, såg generad ut. I april hade de vunnit kårvalet här. Feministiskt initiativ fick tolv mandat, flest av alla i Uppsala studentkår. Någonstans runt tolvhundra var de i salen, de hade kommit klockan tolv en torsdag. När statsministern hade talat i samma lokal två månader tidigare hade han bara lyckats fylla den till hälften. På vanliga partiledarbesök på universitet och högskolor brukar publiken bestå av både fans och fiender och frågorna kan vara tuffa. Här skanderade studenterna »Ut med rasisterna, in med feministerna« i kör med talarna.

– Er första uppgift är att bli medlemmar. Hur många av er är det? frågade Gudrun Schyman med sin djupa, uppfordrande röst.

Händer upp här och där i publiken.

– Ja ni ser, det blir tusen till i dag. Det är så man gör. Det är så vi har gjort hittills. Vi har byggt på det sättet. Utan pengar, utan personal och utan resurser. Vi får jobba på det viset att vi tar dem som är närmast, sedan får de ta dem som är närmast, så får de ta dem som är närmast. Och nu är ni närmast.

Succéberättelsen den här vårvintern handlar just om medlemstillströmningen, från 1 500 till 14 000 på några månader. Den började i samband med att Belinda Olsson gjorde programmet »Fittstim – min kamp«. Inom partiet pekar aktiva också på nazistattacken i Kärrtorp och den antirasistiska diskussion som förts av artister, bloggare, poddare och lyfts in på kultur- och ledarsidor, ungefär samtidigt som feministiskt initiativ breddade sig i den frågan. Redan innan tidningarna började uppmärksamma framgången hade feministiskt initiativ en aktivitet på sociala medier som var så tung att den ansvariga brände ut sig. Webbshoppen fick stängas under en period när försäljningen som budgeterats till 6 000 kronor hade sålt för 50 000 och de ideellt arbetande inte hann med att administrera. Och hela tiden, på alla homepartyn som hållits varje dag, har partiets företrädare uppmanat deltagarna att bli medlemmar. Vilket är enkelt, allt som krävs är att skicka ett sms och betala femtio kronor.

Vänstermän som Göran Greider och Daniel Suhonen varnade för bortkastade röster och debatten spred sig i medierna. Varje gång tidningarna sedan skrev, tickade medlemsräknaren upp ytterligare. Sedan kom särredovisningarna i opinionsmätningarna. Först 1,3 i Sifo i mitten av april. Två veckor senare 2,3 hos Ipsos. Förra veckan mätte Sifo 2,9. En osannolik framgång.

Det här är ett parti som var uträknat. Som startade med enorm uppmärksamhet, kraschade under ännu större uppmärksamhet i bråk mellan grundarna Tiina Rosenberg och Ebba Witt-Brattström. Sedan har Gudrun Schyman bränt pengar och åkt runt och talat på torgen och inte lyckats skramla ihop röster av betydelse någon annanstans än i sin hemkommun.

Vill man veta vad feministiskt initiativs politik hittills har åstadkommit är det dit man får vända sig. Till Simrishamn. Där är Gudrun Schyman ett av kommunalråden i opposition. Hennes parti blev tredje störst, 8,9 procent och fyra mandat i kommunfullmäktige. Huvudfrågorna har varit att inrätta ett kommunalråd med jämställdhetsansvar och en jämställdhetsstrateg i kommunen. Inget av detta har partiet fått igenom.

Men de har fått andra partier att börja intressera sig för kvinnors ställning i kommunen.

– Jämställdheten kommer bli en stor fråga i Simrishamn i valrörelsen så vi måste ha ett program för det också, säger Karl-Erik Olsson, socialdemokratiskt oppositionsråd.

Fast, fortsätter han, det har just med Gudrun Schyman att göra. Så länge hon sitter i det rödteglade Rådhuset drivs debatten framåt.

– När hon inte är på sammanträdena är det inte mycket som händer, säger Karl-Erik Olsson.

Schyman är veteranen. De andra nybörjare.

Så ser det också ut på rikslistorna. Många är helt nya i politiken. Sedan feministiskt initiativ startade har det hela tiden varit Gudrun Schyman allt har kretsat kring. Det har aldrig kunnat finnas mer än en huvudperson utan att det blivit konkurrens och bråk. Inte förrän Sorya Post kom in.

Nu har feministiskt initiativ två stjärnor. En proffspolitiker och en nybörjare som kallar Gudrun Schyman för »ett geni«. Soraya Post är perfekt. Hon ser ut att komma underifrån, som ett resultat av partiets arbete att erbjuda olika aktivister platser på listorna. Det där, sa hon själv under en rökpaus i Uppsala, är en av partiets styrkor. Människor vill se nya typer av politiker. Inte det vanliga etablissemanget.

– Man har haft en bild av hur politiker ska vara och jag tror att man är ganska trött på den. Man vill känna igen sig själv i politikerna.

Men, hur mycket nybörjare är Sorya Post, egentligen?

En lördag i mitten av maj skulle tvåtusen feminister samlas på ABF i Stockholm. Alla riksdagspartier utom kristdemokraterna – tackade nej – och sverigedemokraterna – var inte inbjudna – skulle svära sig trogna normkritik och delad föräldraförsäkring. Det var femton dagar kvar till valet.

Soraya Post hade lunchat på en karamellcheesecake och en kopp kaffe. Hon gick längs med  Sveavägen och räknade på om hon skulle hinna med ett torgmöte. Vid övergångstället utanför ABF-huset kom Åsa Romson cyklande. Hon fick syn på Soraya Post och hoppade av och tog av sig hjälmen

– Visst är det roligt med valrörelse, utropade språkröret.

– Ja, svarade Soraya.

Och så pratade de en stund, som om de kände varandra. Vilket de också gör.

Strax efteråt hördes Jonas Sjöstedts röst.

– Nej, men hej Soraya!

Soraya Post har framstått som politikern som kom från ingenstans, som har ett starkt engagemang men inte så mycket kunskap om sakpolitik och processer. Men hon är inte ovan vid att hänga med högdjuren. Hon namedroppar ambassadörer på ett sätt som ingen nybörjare kan göra. Även tunga svenska namn kommer ur hennes mun. Mona Sahlin, Maria Leissner, Jens Orback, Erik Ullenhag, DO, JO, SKL-ordföranden. Hon känner maktens människor. Hon pluggade till folkhögskolelärare ihop med Gustav Fridolin. Hon har suttit i regeringens delegation för mänskliga rättigheter, delegation för romska frågor, kommission mot antiziganism och en kvinnogrupp på justitiedepartementet. Är ledamot i Sveriges Radios styrelse. Hon är van att röra sig i regeringskansliet. Och hon är inte okunnig om Europaparlamentet och de politiska grupper som sitter däri.

Det har varit hennes arbetsplats som lobbyist.

Som grundare och ordförande för den romska kvinnoorganisationen International Roma Women’s Network har hon blivit inbjuden i alla möjliga politiska sammanhang.

– Vi fick, säger hon, två politiker i den gröna gruppen, Els de Groen och Daniel Cohn-Bendit, att ha den romska frågan som sin hösta prioriterade fråga under ett år. Sedan finns det en kvinna i EPP från Ungern som är rom, henne var vi behjälpliga med att skriva en rapport om romska kvinnor, som hon presenterade.

Soraya Post är alltså inte en del av någon diffus klump av vanliga människor. Hon är lobbyist. En erfaren sådan.

– Nu har jag sprungit färdigt i de politiska korridorerna för att lobba och påverka. Nu vill jag vara inne där man fattar besluten och förändra agendan. Min strategi har varit att inte binda mig partipolitiskt just för att jag ska kunna röra mig i alla läger och kunna påverka. Jag ändrade mig bara för att det är nu eller aldrig. Vi lever under en så farlig tid med de högerextrema rörelserna och deras syn på människan.

Varför valde hon inte ett av de stora partierna?

– Det är många som har frågat mig: vänstern, folkpartiet, sossarna, miljöpartiet. Jag har rört mig i de stora partierna i så pass många år. Jag känner ganska många politiker och kan den traditionen. Men jag tycker inte att politik ska handla om att värna gamla traditioner, den ska följa och utveckla samhället.

Soraya Posts övergång från lobbyist till politiker är på ett sätt märklig, som en del av etablissemanget i rättighetsfrågor borde hon ju kunna påverka utan att bli parlamentariker.

Eller har regeringens delegationer ingen makt? Folk sitter kanske mest runt borden och håller med varandra och sedan händer inte så mycket mer.

– Jojo, säger Soraya Post, men när man är rom och har levt i utanförskap är man så glad för varje tillfälle som man får att tillföra någonting, där man överhuvudtaget för göra sin röst hörd, får kommentera något eller komma med förslag. Så är det.

På samma sätt pratar hon om Europaparlamentet. Att få göra sin röst hörd är viktigare än enskilda sakfrågor. På det sättet är hon fortfarande en lobbyist.

– Vi behöver höja värdet på människan och se till att alla människor har lika mycket värde. Det är arbete inom många områden som krävs. Medvetandegörning och kampanjer. Man måste efterleva de konventioner och verktyg som vi har skapat, annars ska man bestraffas.

Bilden av Soraya Post och feministiskt initiativ som antietablissemang är inte oviktig. I valet till Europaparlamentet tycks det finnas en regel att en outsider ska in. Fast det är inte samma väljare som i val efter val väljer det parti som för tillfället verkar slå mest underifrån. Junilistan drog kritiska EU-väljare från alla håll. Piratpartiet tog unga män som inte hade röstat tidigare. För de nya partierna har framgångarna byggt på att de lyckats mobilisera väljare som inte hade röstat annars, vilket har lett till högre valdeltagande.

– Piratpartiet gjorde en stor demokratisk gärning med sin mobilisering, säger Henrik Ekengren Oscarsson, valforskare vid Göteborgs universitet.

Det parti som lyckas mobilisera en grupp sympatisörer blir alltså det som lyckas. Det är tacksamt att vara ett litet parti på uppgång i en valrörelse som är så förutsägbar att politikjournalisterna vill byta jobb. Lyckas man mobilisera ger det medieuppmärksamhet, vilket ger mer mobilisering. I år har det skrivits dubbelt så många artiklar om feministiskt initativ som inför riksdagsvalet 2010 och fyra  gånger så många som inför förra Europaparlamentsvalet.

Partisten. Feministiskt initiativ har fyra förtroendevalda i Simrishamn. Men det är bara Gudrun Schyman som hörs.

I de tidigare valen har feministiskt initativ främst lockat kvinnor från högskolestäder och nu är de på många sätt ett gammalt miljöparti. De återanvänder gamla gröna krav, har mysig men inte så saklig alternativstämning på sina möten och lockar de artister, bloggare och studenter som tidigare har flockats runt miljöpartiet. Som i sin tur har professionaliserats, närmat sig socialdemokraterna och därmed lämnat plats åt ett nytt antietablissemangsparti för den bildade medelklassen. Kraven från väljarna är inte realism och erfarenhet utan känsla och vilja.

Fast, om nu huvudkandidaten till EU-parlamentet inte är särskilt oetablerad utan snarare en person bland andra i tyckareliten, då förändras förutsättningarna. Då är det rimligt att förvänta sig att partiets kandidater ska kunna något mer än mänskliga rättigheter.

Och om det kommit någon backlash på feministiskt initiativs opinionsframgångar har den handlat om just det. Vad vill det här partiet egentligen? Liberala ledarskribenter har gjort till sitt kall att detaljgranska partiprogrammet. Där kan man läsa sådant som att vapenindustrin ska stängas och Sverige ska gå före när värdens försvar läggs ner. Att män ska omskolas för att lära sig leva och konsumera mer hållbart. Att arbetsdagen ska vara sex timmar och vinster i välfärden ska förbjudas. Läxor och betyg bort ur grundskolan. Kollektivtrafiken ska vara gratis. Förskolan också.

Hur refomerna ska finansieras är oklart. Feministiskt initiativ har ingen ekonomisk politik. Men håller på att utarbeta en som ska presenteras under Almedalen. Att skatterna kommer att behöva höjas, det ser Gudrun Schyman som självklart.

– Vi vill se en finansskatt. Annars har vi inte diskuterat i detalj, men sagt att vi är beredda att återställa restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften på unga. Inkomstskatterna kan vi också mycket väl tänka oss att höja i de högre inkomstskikten. Arvsskatten har vi inte diskuterat, fastighetsskatten har vi diskuterat en annan modell. Det finns lite punkter.

Överskottsmålet, som alla hatar att älska, kan Gudrun Schyman inte säga något konkret om. Mer än att hon inte gillar BNP-begreppet och att hela det ekonomiska systemet borde göras om.

Det är alltså det här politiska programmet som Soraya Post för en månad sedan hyllade som det mest kompletta som något svenskt parti har. Kanske tycker hon det, men för en enfrågepolitiker spelar det väl egentligen ingen roll. En enfrågepolitiker är en lobbyist. Och sådana finns det ju plats för i Bryssel.

På centralstationen i Uppsala kom en kvinna i blommig sjal fram till Soraya Post och började prata romani. Hon pekade på sin mage och på barnet bredvid henne. Det var så ont om mat att det inte brukade finnas något över till henne när hon hade gett till alla hungriga barn. De hade träffats förut, politikern och kvinnan som bodde i en bil och försörjde sig på tiggeri, på ett firande av romernas nationaldag tillsammans med ärkebiskopen. I domkyrkan hade kvinnan blivit så rörd att hon frågat Soraya Post om man fick gå fram och sjunga till Gud. När kvinnan sedan började sjunga reste sig romska musiker ur kyrkbänkarna och började kompa. Nu hade någon lagt upp bilder från kyrkan på Facebook, berättade barnet stolt på centralstationen.

I många år, sa Soraya Post när hon gått på tåget, tog hon på sig omvärldens bild av sig själv. Hon såg sig som en andra klassens medborgare, och gjorde därför allt för att plugga hårdare, vara ordentlig och hänsynsfull. Passa in.

– Jag var lucia varje år. Det var jätteviktigt för mig att bli lucia, för det var det svenskaste man kunde bli.

Blev du det varje år?

– Varje år. Jag mutade. Jag fuskade. Men många gånger vann jag utan att behöva göra något fusk. Eller fuskade gjorde jag väl inte, men jag påverkade.

Du lobbade?

– Ja, jag lobbade. Shit, det gjorde jag, ja.

Tåget passerade Märsta.