En för alla, alla för vem?

Det är nya tider. Eller nygamla, kanske man ska säga.

Ubåtsjakt i Stockholms skärgård, upprepade kränkningar av svenskt luftrum och en riksdag som ska öva krigstillstånd för första gången på 17 år.

Nere på kontinenten pågår återigen strider om var gränsen mellan Öst- och Västeuropa ska gå, efter att ryska trupper annekterat ukrainska Krimhalvön. Båda sidor mobiliserar för fullt.

Tillbaka till kalla kriget, låter det som.

Åtminstone om man lyssnar till den svenska debatten, där Natofrågan hamnat i centrum. Den tidigare skeptiska opinionen har svängt, visar senaste mätningen från Novus, och en knapp majoritet är nu positiva till ett svenskt medlemskap. Ett historiskt skifte som redan satt politiskt avtryck.

Som i SVT:s »Agenda« i söndags. Då försvarsminister Peter Hultqvist hade ovanligt svårt att försvara socialdemokraternas linje att inte gå med i försvarsalliansen. Samtidigt som moderaternas partisekreterare Kent Persson satt framför tv:n och twittrade ut ett budskap som var mer rättframt i frågan än hans parti varit på årtionden:

»Oro i vårt närområde förstärker skälen för Sverige att skyndsamt gå med i Nato, bör ske tillsammans med Finland.«

För att sammanfatta: det är inte längre bara folkpartiet som talar om Nato.

Vad som tidigare var otänkbart är nu uppe för diskussion. Huvudargumentet för en anslutning är egentligen detsamma som Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten framförde redan när försvarsalliansen bildades 1949: Sverige kan på egen hand inte försvara sitt territorium mot det växande ryska militära hotet.

Men även om hotbilden börjar påminna om kalla kriget finns det en väsentlig sak som skiljer – Nato.

Den försvarsmakt som i helgen håller session i Haag är inte vad den en gång varit.

När Nato grundades för 65 år sedan var det för att garantera den kollektiva säkerheten i Europa. Eller som britten Lord Ismay, försvarsalliansens första generalsekreterare, då uttryckte det: »för att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere«.

Under hela efterkrigstiden handlade alliansen om att sätta tyngd bakom Natofördragets artikel 5. Den så kallade musketörparagrafen – en för alla, alla för en – som syftade till att avskräcka Sovjetunionen från att expandera.

Om ett Natoland anfölls skulle det betraktas som en attack på alla.

Alliansen kunde då mobilisera miljontals soldater för vad som förväntades bli ett nytt långvarigt världskrig. Såvida inte atombomben gjorde processen kort.

Väst vann. Men för Nato gav Berlinmurens fall upphov till en existentiell kris. Vad skulle man nu göra när den sovjetiska fienden inte längre fanns?

Svaret: man bytte bransch. Den transatlantiska försvarsalliansen blev en global krishanterare. I två decennier försökte man stoppa etnisk resning på Balkan, bekämpa talibaner i Afghanistan, jaga pirater utanför Afrikas horn och största Libyens diktator Muammar Khadaffi.

Det kulminerade 2011 med sex operationer på tre kontinenter. Ofta hårt -kritiserade. Sedan dess har insatserna avvecklats en -efter en. Och strax innan ryska soldater i slutet av februari i år invaderade Ukraina riskerade Nato på nytt att stå sysslolöst, precis som efter kalla kriget.

Krimkrisen placerade Nato tillbaka på ruta ett.

Nu handlar det återigen om kollektiva säkerhetsgarantier, i enlighet med artikel 5.

Problemet är bara att Nato inte längre har den försvarskapacitet som man tidigare hade.

Under decennierna som försvarsalliansen agerat ambulerande kriskonsult har medlemsländerna ställt om från stora invasionsförsvar till små insatsförsvar. Vilket inneburit att de blivit bra på mycket, men sämre på att försvara sina territorier genom traditionell krigföring.

– Det är inte bara Sverige som har svårt att jaga u-båtar. Det är inte bara Sverige som kraftigt har dragit ner på sin verksamhet. Det har många länder gjort, säger en militär rådgivare vid Nato som vill vara anonym.

Försvarsverksamheten har gått från att tillhöra statens kärnuppgifter, till något som mer kan liknas vid utländskt bistånd, och därmed en budgetpost man kan skära i som alla andra. De senaste årens finanskriser har ytterligare spätt på besparingarna ner till historiska lägstanivåer.

På fem år har Natoländerna minskat sina försvarsanslag med 20 procent. Ryssland har å sin sida fördubblat sina militära utgifter inom loppet av sju år.

I dag är det bara tre av Europas 26 Nato-medlemmar – Storbritannien, Grekland och Estland – som lever upp till Natos mål om att två procent av bnp ska gå till försvaret. Faktum är att USA numera står för tre fjärdedelar av alliansens militära kostnader – för två decennier sedan var siffran drygt hälften.

Från Natos högkvarter vittnar man om att USA har tröttnat på att finansiera Europas säkerhet. Stormakten håller dessutom på att minska sin armé med 150 000 soldater efter två tröttsamma och kostsamma krig i Mellanöstern, parallellt med att man stegvis ombalanserar sitt långsiktiga militära fokus mot Asien och rivalen Kina.  

Allt detta kommer att påverka Europa.

Man kan därför fråga sig om Nato verkligen är den säkerhetsgarant i Europa som man utger sig för att vara.

Ett kanadensiskt stridsplan på  den litauiska flygbasen i Siauliai.

Så här skriver toppdiplomaten Tomas Bertelman i en statlig utredning som tillsattes av alliansregeringen men presenterades för den rödgröna regeringen härom veckan:

»Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet.«

Alltså inte Nato-medlemskapet. Noterbart är att Sverige under kalla kriget i hemlighet hade en säkerhetsgaranti från USA om militärt stöd. Vad som gäller i dag är höljt i dunkel.

För Nato får det inte råda några tvivel.

Försvarsalliansen har sedan det ryska intrånget på ukrainsk mark försökt återförsäkra både Ryssland och deras oroliga Natogrannar att artikel 5 fortfarande gäller. Antalet Natostridsflyg i Baltikum har femfaldigats. Och på Natotoppmötet i Wales i september beslutades att inrätta en snabbinsatsstyrka på en brigads storlek – runt 4 000 soldater – som ska stationeras i Polen och kunna sättas in inom 48 timmar.

Natos nytillträdde generalsekreterare Jens Stoltenberg har talat om »den starkaste ökningen av vårt kollektiva försvar sedan slutet på kalla kriget«.

I sak är det korrekt. Men i relation till Ryssland, som februari genomförde en militärövning med över 150 000 man, är siffrorna ganska modesta. Bakom femfaldigandet av stridsflyg i Baltikum döljer sig en ökning från fyra till 20 plan, att jämföra med Rysslands 1 389.

Det finns dock ett större bekymmer.

När artikel 5 formulerades föreställde man sig konventionella krig mellan stater med bomplan, pansarvagnar och tydliga fronter. Som händelserna i Ukraina har visat ser krigen inte ut så i dag. Skulle artikel 5 gälla om ryska minoriteter – med mer eller mindre stöd från Moskva – tog till vapen mot baltiska stater?

– Om Nato skulle observera infiltration av dess suveräna territorium av utländska styrkor, och om vi kunde bevisa att denna aktivitet genomförs av en specifik angripande nation, då skulle artikel 5 gälla, sa Natos överbefälhavare Philip Breedlove i augusti till tidningen Die Welt.

Men det blir en definitionsfråga.

Nato är en mellanstatlig organisation vars beslut bygger på konsensus. Häri ligger en svaghet. Medan Ryssland i praktiken styrs av en man krävs att 28 Nato-länder enas för att försvarsalliansen ska agera.

Hittills har det rått stora oenigheter mellan medlemsstaterna om hur det ryska hotet ska tolkas. Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – länder med nära handelsförbindelser med Ryssland – har velat spela ner det medan exempelvis Storbritannien och Polen varit hårdare i sin kritik.

Vilket spelar roll.

Artikel 5 är långt ifrån den glasklara musketörparagraf den ofta framställs som. Den är i juridisk mening inte mer bindande än den solidaritetsklausul i EU-fördraget som redan omfattar Sverige, konstaterar folkrättsexperten Ove Bring i en bilaga till Tomas Bertelmans försvarsutredning. Medlemsländerna har »full frihet att leverera solidaritet enligt eget val«.

Det skulle visserligen mycket till för att Nato inte skulle undsätta ett medlemsland som bad om hjälp. Men styrkan i försvarsalliansen har alltid legat i förmågan att avskräcka eventuella angripare från att någonsin sätta artikel 5 på prov. En förmåga som har naggats i kanterna på senare år.

I slutändan handlar allt om trovärdighet. Tror man på Nato eller inte?

En fråga som just nu upptar den politiska debatten i Sverige.