En sjuk sommar

Var det någon som hörde Fredrik Reinfeldts sommarprat i radion? Alltså, inte det som med upphovsmannens ord gick ut på att »skapa ett eget värde för att försörja mig själv« och handlade om hur man köper fritidskläder.

Utan det från 2004.

Som radion plockat upp från arkivet och torgförde åt dem som till äventyrs inte hade tålamod att vänta tills klockan 13.00 härom torsdagen då den förra statsministern skulle dra igång.

Var det då någon som tänkte på skillnaden?

2004 var Fredrik Reinfeldts röst ännu tunn, lite nasal och ljus, nyfiken som en scoutpojke. 2015 kan han inte prata om glädjen i att hinna gå på fotboll utan att använda korrekt magstöd och placera allvarliga suckar vid dramaturgiskt riktiga tillfällen.

Det händer saker på elva år.

Då inledde Fredrik Reinfeldt med att lova att inte nämna ordet skatt på en och en halv timme och slog sedan på »Revolution« med The Beatles. Allt skulle vara nytt. Åtminstone i moderaterna.

En del annat existerade inte ens. På den tiden fanns Facebook bara på Harvard och sverige-demokrater endast i Skåne. Människor som pratade om klimathot satt på institut. Det hände att någon nämnde migration. Men det lät inte som nu. Då hette de borgerliga ledarsidornas poster boy Peter Wolodarski och han ägnade artikel efter artikel åt att skälla ut Byggnads som satte lettiska arbetare i blockad och Göran Persson som påstod att social turism var ett hot mot fäderneslandet.

Men mest av allt präglades de första åren på det nya seklet av sjukskrivningar. Folk var enormt sjuka. I alla fall i statistiken. Från 1998 till 2003 ökade de långtidssjukskrivna i Sverige dramatiskt. Det kostade pengar. BNP-stapeln såg fin ut, men sjukskrivningarna åt upp budgetutrymmet för den socialdemokratiska regering som lovat låg arbetslöshet och rättvisa åt alla.

Börjar något låta bekant?

Det var det där de nya moderaterna förstod. Och satte ord på. I radion pratade Fredrik Reinfeldt om Människan. Och hennes svagheter. Han berättade om när han och Filippa, så hette hans fru då, hade varit på bio och sett »Flugornas herre«. Om vad som händer med människor när deras moraliska ramar försvinner. Han talade om ansvar. Och om fusk. Fusk var ordet för dagen. För ingen kunde väl på allvar tro att folk i rika Sverige var så sjuka som statistiken – och de statliga utbetalningarna – visade. Något var fel i attityderna, och det delade upp landet.

Fredrik Reinfeldt kallade det utanförskap.

På det byggde moderaterna sin valseger.

Det kan vara värt att tänka på hösten 2015.

Det som har hänt i svensk politik den här sommaren är att Migrationsverket har skrivit ner sin prognos över antalet asylsökande och att Försäkringskassan har skrivit upp sin prognos över sjuktalen.

Det är fakta som inte alldeles återspeglas i den offentliga debatten.

Finns det någon som inte har hunnit få migrationsfeber? Yrsel, paranoia, plötsliga ohämmade vrål, hallucinationer?

Den sprider sig med hög hastighet i skyttegravarna sensommaren 2015.

Kriget? Det är i någon mening det gamla vanliga – Frankrike bråkar med Tyskland – liberaler slåss mot konservativa.

Gäsp.

Fast, något är annorlunda den här gången. Den svenska borgerligheten har ju hållit sams i tio år. Alliansen såg ut att vara för evigt. Det är inte så självklart längre, inte om man tittar på hur stödtrupperna rör sig och vilka invektiv de vräker över varandra. Linjerna är nya. Vilka är ens de konservativa, till exempel? Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten? Dagens Industri? Till och med Expressen? Fronten är inte alldeles enkel att förstå.

Det går nog i alla fall att fastslå ett datum för krigsutbrottet: 6 juli 2012. Då bytte tidningen Neo politisk beteckning.

Ni skrattar? Men blodiga bataljer börjar alltid med bagateller.

Försommaren 2012 hade regeringen sedan länge genomfört alla sina reformer och stod utan politik, sverigedemokraterna hade utplånat alliansens riksdagsmajoritet och de hemliga förhandlingarna mellan moderaterna och miljöpartiet kraschat. Överallt började borgerliga sympatisörer oroa sig för framtiden. Borde man sätta sig ner och förhandla med sverigedemokraterna, som Timbro-chefen Markus Uvell tyckte? Eller sätta stopp för alla borgerliga beskrivningar av invandring som ett problem, som den liberala debattören Johan Norberg krävde?

Man pratade om samma sak, men runt varandra.

Det var då den lilla tidskriften Neo slutade kalla sig »liberal«. Folk blev tokiga. Paulina Neuding, chefredaktören, hade talat om att »erkänna« invandringens baksidor. Och nu gav hon upp l-ordet! För det konservativa begreppet »borgerlig«! Marken skakade. Så folk valde sida och grävde ner sig.

Sedan dess har mycket hänt: volymdebatten, tiggardebatten, DÖ-debatten och så debatten om debatten om sverigedemokraterna. Varje gång har borgerlighetens opinionsbildare splittrats och rekryteringen till skyttegravarna accelererat.

Det vore inte så allvarligt om konflikten inte också tagit sig in i partierna.

I moderata ungdomsförbundet började de gräla om Barbour-kläder och pärlörhängen – och kom ut som identitetspolitiska principliberaler. Centerkidsen drog iväg för att leta rätt på ett libertarianskt paradis de läst skulle finnas gömt i en bergsdal medan Ebba Buch Thors gäng i kristdemokraterna reste till Israel och poserade framför stridsvagnar.

Det är de som ska vara alliansen nu.

I höst har fyra borgerliga partier kongresser. Eller fem om man nu ska räkna in sverigedemokraterna, som Dagens Industris ledarsida önskar. Inom loppet av ett par månader ska moderaterna, centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna ta sig vidare från valförlusten och börja formulera 2018 års politik.

Debatten i tidningarna sätter ramar och påverkar handlingsutrymmet. Därför finns det en poäng i att fundera på exakt vad borgerligheten pratar om i dessa dagar. Inte är det arbetslösheten, inte skolan, inte företagens villkor. Och inte heller sjukskrivningarna, trots att situationen börjar likna den som var 2004, när deras allians formerades.

De senaste fem åren har sjuktalen i Sverige vänt uppåt igen. Mellan 2010 och sommaren 2015 har antalet sjukpenningdagar ökat med runt fyrtio procent. Fler har blivit sjukskrivna och sjukskrivningarna har blivit längre. Sjukfrånvaron ökar i alla grupper av människor men särskilt bland kvinnor och framför allt handlar det om psykiska diagnoser. I juli i år prognosticerade Försäkringskassan att kostnaderna de närmaste åren förväntas stiga ytterligare fram till 2019. Och som om det inte vore nog har Stefan Löfven lovat att ta bort tidsgränsen – stupstocken på socialdemokratiska – vilket kommer pressa upp kostnaderna ännu mer.

Det är, för att uttrycka det milt, inget som en budgetförhandlande rödgrön regering vill bli påmind om.

Kräver kräftor vissa åsikter? Om man är socialdemokratisk finansminister och sitter runt ett bord på Harpsund där man förväntas klinga snapsglas med miljöpartistiska språkrör är det kanske den frågan som gnager i ens huvud.

Tycker vi verkligen lika?

Betraktar man den kommande budgeten lite på avstånd finns det två faktorer som är viktigare än andra. Två kostnadsposter som, om de ökar, riskerar att äta upp mycket av eller till och med hela reformutrymmet. Den ena är migrationen, den andra är sjukskrivningarna.

Av det skälet är det konstigt att migrationsdebatten handlar så mycket om borgerligheten.

Finansdepartementet, alltså socialdemokraterna, har inventerat olika sätt att försöka minska de direkta kostnaderna vid invandring. En lång lista med förslag som sänkt dagersättning och snabbare avvisningar till så kallade säkra länder. Miljöpartiet har stoppat alla de idéerna. Justitiedepartementet, återigen socialdemokraterna, har sänt signaler om att skärpa hanteringen av svenska pass, förbjuda organiserat tiggeri och göra det lättare att avhysa tältläger. Miljöpartiet har gått emot.

Såsom migrationsdebatten skär genom borgerligheten, så delar den också regeringen. Utmaningen är lika stor för de rödgröna, åtminstone så länge sverigedemokraterna äger problemformulerings-initiativet i svensk politik. Och den här hösten är sista tillfället för Stefan Löfven och Magdalena Andersson att genomföra större reformer som ska hinna ge effekt före valet 2018.

Samtidigt finns det skäl att nyansera. Trenden med allt fler asylsökande har brutits. I juli skrev Migrationsverket ner sin prognos en smula. Ensamkommande flyktingbarn – förknippade med särskilda behov – kommer fortsatt i stora tal till Sverige, men i övrigt stannar många flyktingar i Tyskland. Vilket enligt verket beror på Sveriges långa handläggningstider och brist på bostäder och jobb.

Vi är så att säga för kassa för att bli riktigt attraktiva.

Rent budgetmässigt har migrationen också en viss dynamisk natur. På kort sikt är det direkta mottagandet förknippat med kostnader, på längre kan immigrationen – rätt hanterad – vara en potentiell plusaffär för statskassan.

Det kan man inte säga om sjukskrivningarna.

Förra gången sjuktalen ökade, de där åren i början av sekelskiftet, var det nästan som en naturkraft drog fram. Kurvorna steg nästan av sig själva. Att med politiska medel trycka tillbaka utvecklingen visade sig mycket svårt. Socialdemokraterna lyckades i någon mån genom att få läkarna att göra hårdare bedömningar. Alliansen adderade snävare regelverk och en tidsgräns. Gör socialdemokraterna nu verklighet av sitt löfte att ta bort den lär frågan inte bli mindre aktuell. Försäkringskassan spår att det beslutet kostar en miljard om året.

Den som, mot förmodan, lyssnade på Fredrik Reinfeldts sommartal från 2004 kan stillsamt undra: Varför gör borgerligheten så lite av det här? Varför pratar den mer om separata badtider än om socialförsäkringsminister Annika Strandhälls oförmåga att pressa ner sjuktalen? Och vad en slopad tidsgräns riskerar att göra med utvecklingen.

Varför debatterar de hellre SL:s reklampolicy än att fråga Magdalena Andersson om hon tycker att statsfinanserna mår bra av en sådan reform? Varför funderar den på vilket parti som kan ingå i det egna regeringsunderlaget i stället för att sänka det som sitter?

Politik handlar ju inte om att vinna en majoritet, utan att se till att den andra sidan inte gör det.

Det, om inte annat, borde borgerligheten hunnit lära sig av Fredrik Reinfeldts nederlag.