En studie i oduglighet

Departementsrådet lyssnade noga när de två cheferna från Totalförsvarets forskningsinstitut FOI redogjorde för planen. Mellan tuggorna av sushi, yakitori och halstrad entrecote förklarade de hur myndigheten kunde kringgå regelverken genom att bilda ett bulvanföretag som i hemlighet skulle hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik.

Precis som regeringen hade lovat saudierna.

Departementsrådet noterade vad de sa men gav dem ingen reaktion. Regeringskansliet återkom heller inte med något besked efter mötet på restaurang Shogun i Gamla stan i juni 2008. FOI tog tystnaden som ett klartecken: Kör på men håll oss utanför.

Scenen är hämtad ur den aktuella boken »Saudivapen«, skriven av reportrarna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman som för två år sedan avslöjade den så kallade Saudiaffären.

Eller Projekt Simoom som de inblandade kallade det.

Först nu börjar det klarna vad skandalen, som fick försvarsminister Sten Tolgfors att avgå, egentligen handlade om. Den verkliga berättelsen är då varken den om en regering som konspirerat med en av världens mest hårdföra diktaturer eller ens om enskilda tjänstemän som brutit mot lagen. I Bodins och Öhmans skildring framstår affären – liksom i fallet Nuon – mest av allt som en uppvisning i regeringsoduglighet.

Först av den socialdemokratiska regeringen som 2005 undertecknade ett sällsynt detaljerat samförståndsavtal med Saudiarabien om militärt samarbete – i praktiken en saudisk önskelista framförhandlad av personer som senare hamnade på försvarskoncernen Saabs lönelista.

Sedan av alliansregeringen som var oförmögen att hantera starka intressen, såväl i det saudiska kungahuset som i svenskt näringsliv, som drev processen framåt. Saudierna som ville ha hjälp att bygga upp en egen vapenindustri för att bryta sitt militära beroende av de västliga stormakterna. Saab och Ericsson som i utbyte hoppades på en stororder på radarsystemet Erieye. Mitt i allt tjänstemän på FOI som inte tvekade att bända på regler för att uppfylla ett omöjligt uppdrag. Allt med regeringens goda minne så länge det inte riskerade att slå tillbaka mot Rosenbad.

När försvarsminister Tolgfors väl fick kalla fötter var det redan för mycket som stod på spel. Trycket att fortsätta var för stort. Efter avslöjandet i »Ekot« i Sveriges Radio 2012 ägnade sig försvarsdepartementet i stället åt att skjuta över ansvaret på enskilda tjänstemän som fick rollen som syndabockar.

Tolgfors själv avgick på egen begäran, skyllde på sina barn och gick till en pr-firma med Saab som kund.

Exakt vilka statsråd som visste vad – eller inte ville veta – är en fråga som kvarstår även efter boken »Saudivapen«. Men man kan åtminstone, precis som med hanteringen av Vattenfalls affärer, konstatera att någon stor statsmannakonst rör det sig inte om.

»Att regera«, konstaterade Carl Bildt i ett tal tolv år efter att han avgick som statsminister, »är mer än att administrera«:

– Den som för första gången tågar in i regerandets korridorer absorberas snabbt av de processer som administrerandet bygger på.

Man kan undra hur många av Bildts nuvarande regeringskolleger som lyssnade på det där föredraget han höll på Bertil Ohlin-institutet. Hur många som var förberedda på att makten kommer med tusen och en intressen. Har man ingen stark egen vilja så har man snart någon annans.

Vilket kan vara direkt farligt i en fråga som involverar både vapenfabriker och diktaturer.

Läs mer:
Ett brev betyder så mycket
Föreställning med förhinder
Pajkastning över blocken