En svensk Florida­skandal

Man kan åka till månen. Men få en mandatfördelning som speglar röstetalet, det går inte.

Minns ni presidentvalet i USA 2000? När Al Gore fick 543 000 röster mer än George W Bush och ändå förlorade? Då var det självbelåtet i mellanmjölkens land. Ett sånt kapitalt demokratiskt sammanbrott skulle aldrig kunna inträffa med vårt svenska, millimeterrättvisa valsystem, minsann!

Jojo. Ännu flera dygn efter valdagen 2010 var majoritetsläget i Sveriges riksdag fortfarande en soppa.

Om de fyra väljare som röstade på det obefintliga partiet »Filosofiskt initiativ« hade bott i Göteborg och röstat på folkpartiet i stället hade vi troligen sluppit oroa oss för sverigedemokraterna i fyra år. För att ta bara ett exempel i den absurda högen.

Modellen med 310 fasta mandat och 39 utjämningsmandat för att utjämna felmarginaler var helt enkelt inte gjord för en riksdag med åtta partier.

– Vallagen måste göras om. Vi matematiker har varnat för det här tidigare, säger Svante Linusson, professor i matematik på Kungliga Tekniska högskolan, KTH.

Som vanligt när katastrofer inträffar har det funnits gott om människor som varnat innan.

2007 stod matematikern Jesper Carlström i spetsen för en grupp forskare som skickade en inlaga till grundlagsutredningen för att göra mandatfördelningen »enklare, mer genomskådlig och i våra ögon förnuftigare«. Med hjälp av en hovrättsassessor hade de till och med formulerat nya paragrafer, klara att lyfta in i lagen.

Inget hände. Då.

Under den gångna veckan var matematikerna nerringda av journalister som insåg att det finns fler slags experter än statsvetare. Om även politikerna hade fattat det vid alla de tillfällen då de haft chansen att påverka grundlagen kanske vi inte hade suttit där vi gör nu.

Redan på 70-talet var valsystemet uträknat – bokstavligen – av en matematiker i Uppsala som förutsåg krispotentialen i landets då pinfärska politiska räknesnurra.

Ett av problemen blev synligt 1973 när valet slutade oavgjort. Under de följande tre åren tvingades riksdagen avgöra 79 beslut med lottning, därav namnet lotteririksdagen. I ytterligare 1 071 ärenden tvingade partierna sig själva till mer eller mindre lyckade kompromisser. Slutligen kunde ett mandat tas bort. Men fler förändringar än så blev det inte.

I dag hade vi behövt minst 60 utjämningsmandat till för att få en god matchning mellan partiernas röstetal och mandat. Det är nämligen det som är poängen med ett proportionellt valsystem. Matchningen.

Den legendariske grundlagsexperten Magnus Isberg var doktorand i statskunskap vid tiden för enkammarreformen 1969, när utjämningsmandaten infördes.

– Man gjorde förstås en del beräkningar och simuleringar. Men man förutsåg inte att det verkligen kunde bli en situation som den vi har i dag med många småpartier, säger han och delar Svante Linussons slutsats.

– Fler utjämningsmandat är det enda som skulle vara riktigt verkningsfullt. Politikerna har ju bestämt sig för ett proportionellt valsystem, då får man göra de förändringar som krävs.

Problemet har flera lager. I botten för mandatfördelningen i vårt system finns den så kallade uddatalsmetoden. En i grund och botten bra modell för att skapa proportionerlig fördelning, menar matematikerna. I Sverige jämkades dock det första delningstalet till 1,4.

»Talet 1,4 är, så vitt jag förstår, valt utan något stöd av matematisk teori«, skrev matematikern Jerker Carlström 1998.

I bakgrunden fanns ett avancerat politiskt dribblande. Talet 1,4 var optimerat för att vara mest rättvist mot halvstora och stora partier. Det passade konstruktören fint. Han var statistiker och bondeförbundare, hans namn var Sten Wahlund och året var 1952. Bondeförbundet var då i koalition med socialdemokraterna, som också tyckte att lösningen var elegant.

Vid den tidpunkten bestod partisystemet i riksdagen av ett jättelikt socialdemokratiskt parti (46,1% i valet 1952), tre mellanstora (högerpartiet, bondeförbundet och folkpartiet) och pyttepartiet VPK.

Man kan leka med tanken att den borgerliga oppositionen hade bestått av nio-tio 5-procentspartier i stället. En sådan uppställning hade för evigt varit matematiskt chanslös mot 45-procentiga socialdemokrater och 4-5-procentiga VPK/vänsterpartiet, med den mandatfördelningsmodell vi har.

– Ja, så hade det varit, bekräftar Magnus Isberg.

Av detta inser man de borgerligas behov av att ha minst ett stort parti. Att de lyckats erövra makten några gånger beror bland annat på att de klarat just det. Så den berömda borgerliga kannibalismen har inte varit enbart dålig.

Med ett alltmer pluralistiskt samhälle blir det dock mer sannolikt att många partier är små, vilket försvagar det block som det lilla partiet »hör« till. Det är just detta som alliansen nu blivit plågsamt varse.

– Jag vet att matematiker har tryckt på om just det som nu har inträffat i mandatfördelningen, vilket i grunden beror på att vi har en valkretsindelning med många relativt små valkretsar och att utjämningsmandaten är för få, säger Jörgen Hermansson, professor i statsvetenskap.

Att dra om gränserna för valkretsarna är en annan väg mot bättre matchning. Det är många som nu höjer rösterna för färre och större. Problemet är att trenden snarast har gått åt motsatt håll.

– Man har snarare velat göra dem mind­re för att personvalet ska få större genomslag, säger Magnus Isberg.

Det säger något om mandatfördelningens problematik. Man kan inte ha kakan och äta den. Politikerna måste välja.

Allra enklast vore att göra hela landet till en enda valkrets. Så har man gjort i Nederländerna, där överensstämmelsen mellan röster och mandat var högst i de proportionella valsystemens universum med 1,0 i Gallaghers index som matchningen mäts i (2006).

Siffran 0 i Gallaghers index betyder exakt överensstämmelse. Sveriges siffra var 2,04 samma år vilket i internationell jämförelse är ganska bra. Kanske var det därför som den senaste svenska grundlagsutredningen, avslutad 2008, var enig om att inte pilla på valkretsindelningen.

Eller också var det helt enkelt en helig ko man skyddade. Den urgamla principen om att alla landsändar i Sverige ska representeras.

Kanske tvingas man trimma kon nu. Henrik Oscarsson, professor i statskunskap i Göteborg, menar att man förbättrar överensstämmelsen mellan röster och mandat väsentligt om man drar ner antalet valkretsar från 29 till 12.

Men oavsett vilken metod man väljer, valkretsjustering eller ökning av antalet utjämningsmandat, så krävs det grundlagsändring. Tidigast i valet 2018 kan vi vara säkra på att slippa tumultet vi upplevt under veckan som gått.