En vinglig vals

»Nu kommer Gudrun! Guuud, va läckert, åh!« utbrister Ann-Sofie Sandberg när [[Gudrun Schyman]] kliver in i lila, lång chiffong.

Applåder och visslingar. Ann-Sofie Sandberg har kommit till Stockholm hela vägen från Luleå för att se »Let’s Dance« och tycker att »Gudrun är skitbra«.

– Feminism handlar inte bara om krig över disk och blöjor. Hon slår hål på myten om att feministen skulle vara en militant lesbian – det kan vara glitter och kvinnlighet också, säger hon.

Så valsar feministiskt initiativs ledare runt golvet till »Don’t Leave Me This Way« i maklig tretakt. Inte helt överraskande avslutas dansen med att Gudrun lämnar danspartnern Björn och inte tvärtom. När Gudrun Schyman dessutom river av kjolen och blottar ett par lila trosor med kvinnosymbolen i strass tjuter publiken lyckligt.

Varenda svensk vet vem Gudrun Schyman är och alla har en åsikt om henne. Och en del är beredda att gå i strid för henne. På en tunnelbana i huvudstaden utspelade sig nyligen följande scen: några grabbar står och talar om Schymans gamla fula ben som de inte orkar se mer av. Då attackeras de fysiskt och verbalt av en okänd, rasande ung kvinna som spottar och fräser åt dem att hålla käft. Schyman är en politiker som väcker känslor.

I samma stund som deltagarna tillkännagavs inför säsongstarten inleddes en debatt om lämpligheten i att TV4 under ett valår ger en politiker en plattform varje fredag inför minst 1,5 miljoner tittare. TV4:s programchef Fredrik Arefalk försäkrade att »vi väljer vad vi sänder och det kommer inte finnas någon politisk agenda bakom det som kommer att vara redaktionellt innehåll«.

Trodde han ja. Gudrun Schyman har använt varje framträdande till att utmana könsroller och lyfta feministiska frågor.

– Det är en win-win-situation. Jag vet att TV4 är en kommersiell kanal som vinner på det här, men det gör ju jag och feministiskt initiativ också eftersom jag får tillfälle att bemöta frågor om vad feminism är, säger hon.

Förr höll politiker tal vid stora torget och drog masspublik. Numera är det multifrontskrig som gäller för att bilda opinion. Riksdagsdebatter, debattartiklar, Facebook, Twitter, tv-soffor. Med sin medverkan i »Let’s Dance« kan Gudrun Schyman kombinera det mesta. I sändning passar hon på att skaka loss lite politiska budskap, i pauserna är det små torgmöten på dansgolvet, där publiken får en dos feministisk retorik. På bloggen och Twitter blandar hon träning med politisk dagordning och däremellan hinner hon med ordinarie partiarbete.

För Gudrun Schyman innebär medverkan i »Let’s Dance« en chans att stärka sitt varumärke. Politikern som nära nog försvunnit från den stora scenen har gjort bejublad comeback i ett underhållningsprogram där hon syns och hörs mer än på länge. Risken att göra bort sig fanns, men Gudrun Schyman hade inte så mycket att förlora.

– Hon har inte märkts så mycket i medierna, så synlighetsfaktorn är naturligtvis viktig, säger professorn i statsvetenskap Maud Eduards.

Att politiker medverkar i oväntade mediesammanhang för att vitalisera sin image är relativt nytt. Tage Erlander drog visserligen en vits i Hylands hörna, men det var Lars Leijonborgs penis-prat i tv-programmet »Silikon« som stakade ut vägen. Numera ägnar sig många politiker åt att visa upp nya sidor av sig själva i allt ifrån »Bollibompa« till »Antikrundan«.

Men Gudrun Schyman har tagit exponeringen ett steg längre. Hon medverkar i tv med det uttalade politiska målet att bryta med föreställningen om att feminister är »trista manshatande typer som inte fått ett skjut på länge«.

– Det här är helt nytt, ingen svensk politiker har varit i närheten av detta tidigare, säger professorn i statsvetenskap Sören Holmberg.

Gudrun Schyman har alltid utmärkt sig och det finns ingen riktig motsvarighet till henne inom svensk politik. Hennes karriär har gått från etablissemang till uppstickarparti, från bred politisk agenda till spjutspets inom svensk feminism.

Hennes fokus på kvinnofrågor, feminism och jämställdhet har gjort att hon på senare år uppfattats som en enfrågepolitiker, även om hon själv skulle invända att feminismen är ett verktyg, inte en enskild politisk fråga. På samma sätt skulle hon argumentera för att feministiskt initiativ har en bred politisk agenda utformad med »feministiska glasögon«. Ambitionen är att, på liknande sätt som miljöpartiet, komma ifrån enfrågestämpeln och bli ett etablerat parti som driver politiska frågor över hela sakregistret. Men det lär inte ske med hjälp av »Let’s Dance«.

– Det är tveksamt om det påverkar feministiskt initiativ. Mycket marginellt i så fall, säger genusvetaren och professorn i statsvetenskap Maud Eduards.

En politiker som med stor framgång gjort en resa som liknar Gudrun Schymans är Al Gore. Han gick från att vara vice president i USA till att hårdsatsa på en enskild fråga när han blev hela världens klimat­ambassadör. Men Gudrun Schymans hjärte­frågor har sedan storhetstiden, då hon hade tolv procent av väljarnas stöd, snarare blivit allmängods. Den utvecklingen är på gott och ont för henne själv.

– Gudrun Schyman hade störst betydelse som ledare för vänsterpartiet där hon drev de feministiska frågorna hårt. Hon gjorde vänsterpartiet populärt och sedan tog de andra partierna efter, säger forskaren Stefan Dahlberg vid Göteborgs universitet.

Priset för Gudrun Schymans framgångar är att hon blivit så mycket större än sitt parti. Hon får genomgående höga siffror när SOM-institutet mäter politikernas popularitet, fullt jämförbart med ledarna för de stora partierna. När hon lämnade vänsterpartiet krympte det snabbt och i dag har hon varken riksdagsplats eller chans att bilda regering, och feministiskt initiativ skulle sannolikt upplösas utan henne. Samtidigt är det ett ömsesidigt beroende eftersom hon behöver partiet som plattform för att nå ut.

Stefan Dahlberg tycker att Gudrun Schyman i viss mån kan jämföras med ledare för populistiska partier, i den meningen att ledarna är mer populära än partiet som helhet. Så var det till exempel med Ny demokrati där partiledarna Bert Karlsson och Ian Wchtmeister betraktades som en frisk fläkt och attraherade röster, men förlorade stöd så snart sakpolitiken sattes på prov.

Gudrun Schymans gästspel i »Let’s Dance« har satt feminismen på dagordningen. Samtidigt är det kanske enklare att utmana könsrollerna och tydliggöra könsmaktsordningen från dansgolvet där gamla försyndelser och talibantal är långt borta.

I pausen på »Let’s Dance« flockas publiken kring Gudrun Schyman. Hon har fått på sig kjolen igen och stämningen är hög. Folk pratar mer politik än dans. Två män från Varberg som kallar sig Svensson och Johansson tar en idolbild med armen runt Gudrun Schyman. De säger att hon bär upp hela programmet och att hon är en duktig politiker.

Men på frågan om de skulle kunna tänka sig att rösta på henne brister de ut i gapskratt.

– Nä, för fan – aldrig!