Erdogans diaboliska plan

Kvarteret Basmane i den turkiska kuststaden Izmir är en ökänd mötesplats för flyktingar och smugglare. I gathörnen kring Izmirs tågstation står unga män i läderjackor och röker i morgondiset. De är smugglarnätverkens gatuförsäljare, flyktingarnas första kontakt för den dyra och farliga resan till grekiska öar i gummibåtar.

Det är dessa figurer som står i centrum för avtalsförslaget mellan Turkiet och EU som arbetades fram på måndagens toppmöte i Bryssel. Förslaget var resultatet av ett närmast kuppartat utspel från de turkiska förhandlarna och tog EU:s ledare på sängen. Samtidigt blev många av dem glada, då avtalet tillfälligt begränsar flyktingströmmen till deras länder.

EU:s medlemsstater har till och med toppmötet nästa vecka, den 17–18 mars, på sig att ta ställning till detaljerna i avtalet. Däribland Turkiets krav på ytterligare 3 miljarder euro i utbyte mot att stoppa flyktingströmmen till Europa.

En nyckelfråga i den preliminära överenskommelsen är principen flykting mot flykting, där EU lovar att ta emot en syrisk flykting från Turkiet för varje person som skickas tillbaka till Turkiet från de grekiska öarna.

För flyktingarna som sökt sig till smugglarkvarteren i Izmir innebär det nya avtalet att båtresan kommer att bli meningslös. Hoppet om att gummibåtarna ska leda till en framtid i ett EU-land, som det gjort för tiotusentals flyktingar det senaste året, krossas i och med att de kan skickas tillbaka direkt till Turkiet.

Om flyktingsmugglarna är förlorarna på avtalet är den stora vinnaren Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Genom att pressa EU att släppa visumkraven för turkiska medborgare redan i juni framstår han som en segrare inför hemmapubliken.

Det är en prestation som ingen turkisk regering varit i närheten av tidigare. Det säger Howard Eissenstat, Turkietexpert vid St. Lawrence-universitetet i New York.

– Inrikespolitiskt fungerar det som en segerpokal, ett intyg om att Erdogans auktoritära metoder tjänar folket i Turkiet.

Det preliminära avtalet mellan Turkiet och EU har redan mötts av skarp kritik av människorättsorganisationer som anklagar överenskommelsen för att bryta mot internationell rätt och att åsidosätta asylrätten.

– EU:s politiker håller för näsan medan de förhandlar med Turkiet. Det är tveksamt om vad som föreslås ens är lagligt, men EU:s behov av en politisk lösning på flyktingkrisen är för stark för att motstå, säger Howard Eissenstat.

I Turkiets regeringstrogna medier är det EU:s eftergifter för Turkiets krav som står i centrum. Segerrika rubriker beskriver hur Turkiet nu domderar villkoren i Bryssel efter åratal av strandade förhandlingar om EU-medlemskap.

Även om det var premiärminister Ahmet Davutoglu som officiellt förde Turkiets talan under EU-toppmötet, sägs de verkliga huvudpersonerna i förhandlingarna vara Tysklands förbundskansler Angela Merkel och president Erdogan.

Idén om att EU skulle ta emot flyktingar från Turkiet under ordnade former i utbyte mot att strypa flyktingströmmen via de grekiska öarna presenterades redan förra året i den så kallade Merkel-planen.

För Erdogans del innebär avtalet en upprättelse gentemot EU, i en tid då hans position underminerats av kritik för brist på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

Förra veckan övertogs tidningen Zaman av statliga förvaltare, i det senaste tillslaget mot kritiska medier i Turkiet. I sydöstra Turkiet fortsätter den blodiga konflikten mellan turkiska säkerhetsstyrkor och den kurdiska gerillan PKK, utan någon nedtrappning av våldet i sikte.

Trots den dystra utvecklingen är det turkiska inflytandet internationellt nu starkare än på många år, menar Howard Eissenstat.

– Att kliva upp som en internationell storspelare är en mycket viktig del av regeringspartiet AKP:s varumärke. Det tilltalar hemmapubliken med ett budskap om upprättelse i omvärldens ögon.

Howard Eissenstat tror att varken Turkiet eller EU egentligen har några illusioner om att medlemsförhandlingarna kommer leda någon vart de närmsta åren.

– Att hålla förhandlingarna vid liv fyller en funktion för båda parter. Turkiet vinner politisk legitimitet och EU har ett instrument för att utöva påtryckningar.

Den viktigaste frågan för Erdogan är ambitionen om att förändra grundlagen och formellt skaffa sig underlag för den rollen som superpresident som han redan intagit. Trots att den nuvarande konstitutionen inte ger presidenten verkställande maktutrymme.

Regeringspartiets mandat räcker inte hela vägen fram för att driva igenom en ny grundlag. Det fattas tretton platser i parlamentet för att AKP-regeringen ska kunna ta frågan till folkomröstning.

Ett tänkbart scenario är att det ultranationalistiska partiet MHP går med på en folkomröstning, som tillåter Erdogan att driva igenom sin agenda.

Ett annat alternativ är nyval, säger Howard Eissenstat.

– AKP har en mycket stark position nu och skulle förmodligen ha allt att vinna på ett nyval. Både det pro-kurdiska HDP och ultranationalistiska MHP riskerar att hamna under tioprocentsspärren.

Den senaste veckan har en process påbörjats för att häva parlamentarisk immunitet för pro-kurdiska politiker. Om processen fullföljs kan flera tongivande politiker från partiet åtalas, däribland den populära ledaren Selahattin Demirtas.

För Turkiets framtid är den avgörande frågan hur Erdogans ledarskap kommer att utvecklas, efter de senaste åren av tilltagande auktoritära tendenser. Flyktingavtalet har skänkt honom internationell legitimitet att luta sig emot.

– Det finns mycket litet som tyder på att Erdogan kommer att upphöra med sina korståg mot dem som han uppfattar som motståndare, säger Howard Eissenstat vid St Lawrence-universitetet.