Ett dejligt land

»Ju mer det talas om specifika svenska värden, desto mer börjar Sverige likna andra länder.«

Det är danska Weekendavisens Joakim Jakobsen som ironiserar. Han saknar inte material för sin kolumn. Förra höstens häftiga kast i asylpolitiken, temat »svenska värderingar« på kultur- och debattsidor, kampanjen »Mitt kors« och Socialdemokraternas tal om tiggeriförbud: vårt grannland har noterat allt detta. Inte utan skadeglädje.

I Sverige råder numera »danska förhållanden« sammanfattar Joakim Jakobsen. En normalisering, i danska ögon.

Och visst, något har hänt. Bilden av kristdemokraten Ebba Busch Thor framför den stolt flammande blågula flaggan i Almedalen i somras spreds snabbt, liksom inledningsorden hennes tal:

»Sverige, Sverige älskade land. Jag älskar dig«.

Anna Kinberg Batra talade för moderat räkning om att »Sverige är fantastiskt« och om att kraven på att göra rätt för sig i vårt land måste skärpas när fler söker asyl. »Det ska inte gå att skolka sig in i Sverige«.

Allianskollegan Annie Lööf ägnade ett långt avsnitt åt det kluvna Sverige och oron över »de parallella samhällen som finns« och åt hedersförtryck som godtar könsstympning med »knivar och rakblad som skändar och förstör«.

Statsminister Stefan Löfven spelade på samma rädsla för »segregationen som måste brytas, innan den bryter sönder Sverige«. Därefter gav han en fosterländsk eloge på typiskt socialdemokratiskt vis:

»Sverige behöver en folkrörelse för den svenska modellen«.

Det fanns undantag: Liberalernas Jan Björklund och MP-språkröret Isabella Lövin var måttligt svensksinnade, de uppträdde mer som bekymrade européer och sakpolitiker. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt nämnde knappt Sverige, utan öppnade med ett »Välkomna hit, gotlänningar, fastlänningar, tv-tittare och världsmedborgare!«.

Att Jimmie Åkesson talade i nationalistiska vändningar behöver inte påpekas.

Så visst varierade retoriken i Almedalen, och visst konstaterar statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg i den nya upplagan av »Svenska väljare« att svenskarna i sitt politiska beteende även fortsatt är mer fast i klassiska höger-vänster-mönster och ekonomisk-sociala synsätt än de flesta andra folk i
Europa. Inte minst i jämförelse med danskarna. Men de gamla vanorna får samtidigt allt större konkurrens av »underliggande åsiktsdimensioner«.

Något håller på att hända. Det har att göra med värderingar.

Statsvetarna intresserar sig för nya förklaringsmodeller till väljarnas åsiktsval, vid sidan av dem som har med klass och ekonomisk eller social status att göra. En sådan är att mäta folks attityder enligt motsättningsparet libertarianskt-auktoritärt. Öppenhet mot alternativa kulturer, mot internationalism och tro på individers fria val och skilda livsstilar ställs mot misstro mot avvikande kulturer, konformism, nationalism och auktoritetstro. Tillämpat på dagens Sverige blir då den starkaste nya dimensionen väljarnas inställning till nationalism kontra globalisering och synen på flyktingmottagningen, konstaterar Oscarsson och Holmberg.

De svenska väljaranalyserna bygger på mätningar fram till och med valet 2014. Det är inte en djärv gissning att det har hänt en del i fråga om åsiktsmönstren under de dramatiska två år som gått sedan dess, inom väljarkåren och definitivt bland politiker och i medierna. Flyktingkriser, brexit, terrorattentat, politisk oro i Turkiet, fortsatt krig i Syrien, hotande ekonomikriser i EU, Sverigedemokraternas höga gallupsiffror, dramatiken inför presidentvalet i USA, allt gör intryck. Verkligheten förändras snabbt. Uppfattningarna om den likaså.

Den nya – eller snarare nygamla – dimensionen kan beskrivas med ordet »kulturkamp«. det är ett samlingsbegrepp för otaliga varianter av den motsättning i västerlandet som den tyske sociologen Ferdinand Tönnies 1887 sammanfattade i sin klassiska bok »Gemeinschaft und Gesellschaft« (Gemenskap och samhälle); å ena sidan ett expanderande och storskaligt och intressestyrt och mer byråkratiserat industrisamhälle, å andra sidan de mindre vardagsgemenskaperna människor emellan, deras livsmiljöer och moralbegrepp, som obönhörligt får ge vika för »det moderna«. Friktioner och konflikter uppstår mellan de två. De uppträder som maktkamper, som sociala, religiösa eller politiska mobiliseringar, protester eller uppror, som kulturella klyftor mellan samhällsgrupper, näringar och landsändar, som annorlunda eller avvikande livsstilar och intellektuella bråk.

Enligt samma schema kan vi 2016 iaktta globaliseringen kontra det lokala eller nationella, moderniseringens vinnare och förlorare eller överblivna, insiders mot outsiders,  storstad kontra landsbygd, arbetarkollektiv kontra småföretagare, resvana, utbildade och språkkunniga kosmopoliter kontra hemmasittare, kulturradikaler kontra kulturkonservativa.

I svenska öron låter »kulturkamp« gammaldags. Det luktar lite mögel. Det leder tanken till religiösa trosstrider eller till kampen mellan en nationalistisk, auktoritär och statskyrklig och kunglig överhet och det framväxande sekulära demokratiska folkrörelsesamhället. Den striden upphörde i stort sett 1945, efter andra världskriget. Socialdemokraterna fick makten och härligheten med visionen om folkhemmet som blev den reglerande och blandekonomiska välfärdsstaten. Sedan växte den stolt till Det Starka Samhället. Och på 1990-talet har visionen fått konkurrens av en mer marknads- eller nyliberal borgerlighet, också om det numera händer att de två lägren lånar idéer och slagord av varandra eller – för att använda ett modeuttryck – approprierar varandra.       

Just det är lättare än man kan tro. De två blocken i svensk politik, i synnerhet huvudaktörerna Socialdemokraterna och Moderaterna, har nämligen en viktig övertygelse gemensamt: de tror båda på politik som liktydigt med att servera väljarna rationella lösningar på konkreta och ekonomiska, sociala eller organisatoriska problem. Via social ingenjörskonst, public management, fler marknadslösningar, expert- och forskarnärvaro inom förvaltningen. Båda blocken har fyllt kanslierna med välutbildade, urbaniserade och mediemedvetna tjänstemän som backar upp partiernas förtroendevalda. Båda blocken är beroende av samma slags förnuftstänkande och professionella eliter. De håller sig med samma samhällsteknokratiska retorik, där känslor lätt blir en bristvara.

Förnuft ställs mot känsla. Eller politik riskerar att bli förnuft i stället för känslor.

I det glappet tycker populister om att röra sig.   

De populistiska partierna har varit särskilt duktiga på detta med känslor –att framföra egna och vädja till eller förmedla andras – inte minst i våra nordiska grannländer.   

– Dansk folkepartis framgångar har byggt på Pia Kjærsgaards karisma och känsla för att plocka upp precis det som diskuteras till vardags runt kaffeborden, sa statsvetaren Karina Kosiara-Pedersen efter det senaste Folketingsvalet. Hon forskar om partilivet och demokratin.

Detsamma gäller Carl I Hagen som skapade Fremskrittspartiet i Norge och ledde det i trettio år. »Jag tror att Carl I Hagen har bevarat vildhjärnan i sig. Han har hela sitt politiska liv lyckats utnyttja sin erfarenhetsbaserade medkänsla för hur samhällets underdogs upplever politisk och intellektuell arrogans«, skriver vänsterjournalisten Magnus E. Marsdal i sin ofta åberopade bok »Frp-koden«.

Att vädja till känslor snarare än till förnuft är också en av Timo Soinis talanger. Sannfinländarnas ordförande – i dag Finlands utrikesminister – skriver i en av sina böcker att han, som stolt populist och anti-elitist, vågar »ta ställning i sådana frågor som andra undviker« och att han som talare kan uttrycka »vad folket vet! (kyllä kansa tietää!)«.

Historieprofessorn Jens Ljunggren vid Stockholms universitet har bland annat skrivit boken »Den uppskjutna vreden« (2015) om socialdemokratisk känslopolitik under hundra år.

– Det pågår hela tiden en kamp om begreppen och symbolerna och vilken sorts känslor som är gångbara, vilka som är bra eller vilka som inte ska bekräftas, och hur de ska tas om hand. Populisternas känslor anses till exempel i breda kretsar inte vara en lämplig form av vrede … däremot anser vänstern gärna att dess egen vrede är konstruktiv …

Ljunggren anser att svenskt politiskt liv i högre grad än på många andra håll präglats av att se på politik som något uteslutande förnuftsstyrt. Vänstern har sett staten som det rationella. Borgerligheten ser marknaden på samma vis. Vilket inte hindrade att i synnerhet Socialdemokraterna länge var bra på att ta hand om just folks känslor.

– Det har funnits en stark socialdemokratisk identitet i Sverige och Socialdemokraterna var skickliga på att identifiera problemen som uppstår, men också att gå in och definiera om dem så att det passar deras politiska projekt. Ett exempel är hur Per Albin Hansson förvandlade nationella eller nationalistiska känslor till »folkhemmet« på 1930-talet.

Socialdemokraternas grundtanke har ända sedan dess varit att välfärdspolitiken löser de stora samhällsproblemen. Men gäller det receptet också dagens oro kring asyl- och flyktingpolitiken och det mångkulturella samhället?

– Delvis kan det vara så, men det handlar också om annat än social säkerhet. Här har det kommit något helt annat som inte varit förutsett och man har inga svar.

Det nya som man – såväl socialdemokrater som borgerliga – inte har förutsett är alltså känslorna kring asylpolitiken, flyktingmottagandet och migrationens olika följder. Möjligen kan också besvären kring EU räknas hit.

Ser man det lite djupare kan man använda Jens Ljunggrens beskrivning av 1968-generationen också på dagens läge: här fanns »en längtan efter politiska känsloupplevelser«. Vänsterupproret 68 var i mycket ett känslouppror. Samma längtan bryter fram i dag.

– Man kan inte tänka bort känslor. De finns alltid där, men i Sverige har vi ofta haft den här starka förnuftstron. På 1960-talet ställdes i Sverige väldigt tydligt det rationella mot känslorna. I synnerhet då det gällde de vänsterintellektuella och kulturradikala som kom att inneha hegemonin lång tid därefter, framför allt bland kulturarbetare och i medierna.

Jens Ljunggren anser att svensk borgerlighet, till skillnad från i övriga Europa, inte tog upp den kampen på allvar.

– Borgerligheten har förblivit starkt finansiellt inriktad och ingenjörsinriktad. Den har lämnat walk over när det gäller kultur och det intellektuella området. Också när t ex Timbro och andra tankesmedjor bildades för trettio fyrtio år sedan blev det en väldigt ekonomistisk linje som knappast var konservativ.

Är det ett fördröjt kulturellt och konservativt känslouppror på framför allt den borgerliga kanten vi skymtar denna höst?

Kanske det.

Det råder osäkerhet också på vänsterkanten. Här hörs numera något som liknar avundsjuka över de högerpopulistiska partiernas förmåga att både bära fram och bäras av känslor. En ilsken Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, skrev apropå brexit att »Jonas Sjöstedt och hans kamrater ute i Europa måste sluta ducka, sluta mumla av rädsla för att förknippas med SD och än värre skit.«

Går vi till Danmark hörs liknande maningar till vänstern att inte låta sig tystas av populisterna inom Dansk folkeparti. Deras »frammarsch har skapat en nästan panisk ångest över att bli ´för populistisk´. Vårt största problem är dock inte för mycket populism, utan för lite«, skrev för något år sedan ett antal aktiva i danska fackförbund och vänsterpartier i ett medieupprop där de önskade sig mer populism i de egna rörelserna. 

Visserligen ogillar vänstern det mesta av högerpopulisternas budskap, deras nationalism och asyl- och invandringspolitik. Men, skriver kulturvetar‑västerns nya modefilosof Chalant Mouffe i boken »Om det politiska«, »när dessa partier är de enda tillgängliga kanalerna för att uttrycka politiska passioner« framstår de som trovärdiga alternativ till de ljumma och byråkratiserade liberal-socialdemokratiska-mitten-etablissemang som dominerar i Väst- och Nordeuropa.

I somras drog Chalant Mouffe fulla hus både i Kulturhuset i Stockholm och Litteraturhuset i Oslo. Om sedan publiken begrep den belgiska samhällsvetarens minst sagt abstrakta utläggningar om en »radikaliserad demokrati« är en annan sak. Hon tycks anse att känslor är förbehållna individer – och exploateras alltför lätt i det liberala marknadssamhället – men om de kan stegras till »passioner« blir de i stället till kollektiva krafter i socialistisk riktning; feminism, miljö-, antirasist- eller hbtq-rörelser, välkomna-flykting-mottaganden osv. Dagens populistiska fenomen av vänstersnitt i Portugal, Spanien, Grekland och Italien ses som exempel på sådana nya »passionerade« strömningar i Europa.

Vad sker i detta läge i Sverige med de etablerade eller de »trötta gamla partierna«, för att använda ett av sannfinländaren Timo Soinis favorituttryck? Driver vi faktiskt mot »danska förhållanden«?  Så att de traditionella politikerna till sist plockar upp populisternas ämnen, konkurrerar med dem, med motiveringen att de tar folks känslor på allvar. Liksom i övriga Norden blir populisterna så småningom partner i det parlamentariska spelet. Och mediedebatterna surrar, liksom i Danmark, om det nationella kontra mångkulturalism.        

En närmare jämförelse med Danmark måste starta med de grundläggande historiska skillnaderna, i fråga om kultur och diskussionsklimat.

Kulturkamp och känslopolitik har länge legat mer för dansk mentalitet och offentlig debatt än svensk. Ända sedan »den danska guldåldern« på 1800-talet, när prästen och folkhögskolegrundaren NFS Grundtvig satte sin prägel på den spirande danska demokratin – och en mängd nationellt sinnade kulturyttringar växte fram – har det härskat ett slags frejdig strid mellan radikaler och konservativa på olika nivåer, inom olika åsiktsläger, inom politiken och i kulturen. Det vi numera kallar för kulturradikalism skapades av litteratur- och kulturkritikern Georg Brandes, när han i en rad berömda föreläsningar 1871, gick till storms mot vad han såg som ett sovande, prästerligt och provinsiellt Danmark. Snart blev Brandes banerföraren i hela Skandinavien för »det moderna« fritänkandet och det kosmopolitiska Europa, uppburen fram till sin död 1927.

På ett sätt som vi saknar motsvarighet till i Sverige präglas Danmark än i dag av kampen mellan kulturradikaler och kulturkonservativa. Den sprakade senast till för ett par veckor sedan när Dansk folkepartis förra ordförande Pia Kjærsggard –i dag folketingets talman –  gav en intervju till Köpenhamnstidningen Berlingske:

»Jag är bekymrad över att vi –  inte i morgon, utan idag – blir två skilda folk i detta lilla land som vi trots allt är. Ute i landsortsstäderna sitter de som känner sig underlägsna, och i alla storstäderna de som känner sig i högsta grad överlägsna«.

Rent egoistiskt har kanske Pia Kjærsgaard skäl att oroa sig över det faktum att hennes parti i valet 2015 visserligen blev det största borgerliga med 21,1 procent, men samtidigt splittrades Danmarks politiska geografi. De södra och västra delarna av Jylland är i dag Danish Peoples Party Country mer än någonsin. Metropolerna Köpenhamn och Århus tycks alltmer svårforcerade. Och det är i storstadsmiljöerna det för Kjærsgaard så förhatliga radikala mediefolket trivs bäst, inte minst programmakarna i Danmarks Radio, och de akademiska förståsigpåarna som älskar att mästra alla andra.

Kulturkampen har en hel del med storstad kontra landsort och landsbygd att göra.  Den dimensionen har alltid varit levande i grannländernas politik, framför allt i Norge under folkomröstningarna om EU-medlemskap, men också i Finland. Nu också alltmer i Danmark. I Sverige har däremot »konflikter mellan olika regioner eller mellan stad och landsbygd … inte varit lika centrala«, skriver Oscarsson och Holmberg i »Svenska väljare«. De talar rent av om detta som »den stora gåtan … [att] grundläggande levnadsvillkor mellan människor i städer och på landsbygden inte är mer exploaterad av politiska aktörer«.

Återigen ett annorlunda eller smått unikt drag i svensk politik.

Att Kjærsgaard fick en del mothugg för sitt påhopp på eliterna i storstäderna bör också påpekas.

Liksom att den här sortens kulturkritik i Danmark under senare årtionden inte bara framförts från öppet populistiskt håll. Hemmansägarsonen från Jylland och förre ledaren för liberalkonservativa Venstre Anders Fogh Rasmussen – som blev statsminister 2001 och  samarbetade med Dansk folkeparti om en skärpt utlänningspolitik – kunde uttala sig på liknande vis: »Vi behöver inga experter och smakdomare som bestämmer å våra vägnar«, sa statsministern i ett nyårstal till tv-tittarna.

Liknande kulturstrider har då och då förts också inom dansk socialdemokrati. Eller inom kristenheten, som alltid varit mer närvarande i offentlig debatt i Danmark än i Sverige.   

Hos oss har inte den här sortens attacker mot kultur- och storstadseliterna slagit igenom på samma vis. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson försökte i borgerlig-populistisk skepnad i början av 1990-talet, men deras saga blev kort. Kristdemokraternas Göran Hägglund nystade 2009 i samma tråd och talade om kulturella smakdomare kontra »verklighetens folk«, men vann ingen genklang. Förmodligen ansågs väl Hägglund alltför hygglig och snäll för att de han vände sig emot inom medier och kulturliv skulle känna sig hotade. De log hellre.

Sverigedemokraterna tar gång på gång upp temat, men det vinner ingen anklang utanför de egna partileden eller sympatisörerna. De försöker bland annat framställa sig som förvaltare av arvet efter den numera tämligen okände Teodor Holmberg (1853–1935) – en demokratiskt och reformistiskt sinnad nationalistisk folkbildare och debattör – men får ständigt sitt nynazistiska förflutna stoppat i halsen i stället.

 Vad är orsakerna till att Sverige inte på länge sett någon mer allmänt omfattad och talför kulturkonservativ samhällskritik av den sort övriga Norden lever med, inte minst Danmark? Vi måste gå tillbaka till 1950- eller 60-talens kvinnopräststrider och frikyrkouppror eller möjligen till publicisten Sven Stolpe och opinionsbildare kring Svenska Dagbladet, Svensk Tidskrift och i dåvarande Högerpartiet för att finna den.

Här kommer känslorna in. De har getts mer spelrum i Danmark, där den rabulistiska eller anti-auktoritära traditionen alltid varit starkare. Både inom vänstern och på borgerligt och kristet håll. En storkäftad kvällstidning som Ekstra Bladet får svensk kvällspress att verka korrekt och artigt väluppfostrad.  Den spelade stor roll på 1990-talet för att skapa både stämningarna bakom Dansk Folkeparti och Pia Kjærsgaards framtoning.

Kulturklimatet har genom alla årtionden varit annorlunda i Sverige. Visst har det förekommit ett och annat uppror mot expertvälden, samhällseliter och kulturhegemonier, men den enda känslorevolt som fått verkliga följder var 68-vänsterns. I dess kölvatten tog sig feminismen, miljörörelsen, proggmusiken, den ofta akademiskt skolade kultur- eller samhällsvetarvänstern inom medierna fram.

Jens Ljunggren påpekar i en av sina böcker (»Inget land för intellektuella«. 2009) hur det på 1970-talet också förekom svenskt vänstersvärmeri för det folkliga mot det akademiska. Populistiskt om man så vill. Det höjdes pekpinnar mot snobberi och påstått översitteri och »som intellektuell fick man inte sticka ut eller vara förmer«. Socialdemokratin lyckades också bättre än i Danmark och övriga Norden att delvis suga upp den sortens radikal opposition. Ordet »kulturarbetare« – en svensk uppfinning – passade bättre in i partivokabulären än »intellektuell«. Känslorna bakom 68-revolten kapslades in i eller inordnade sig självmant i det etablerade.

Men viktigast av allt, någon bredare konservativ
eller liberal motkultur till 68-radikalismen uppstod aldrig. Sverige har varit enastående i Europa i sin avsaknad av egentlig intellektuell och politisk kulturkamp. Är det den som nu börjar formera sig?

Om något är på väg att utlösa en danskliknande kulturstrid i Sverige, så är det asyl- och integrationspolitiken och bekymren kring EU.

Frågor om flyktingar och integration berör sociala och ekonomiska ojämlikheter, kulturkrockar, bostadssegregationen, nationalstaten mot Bryssel, öppna gränser eller stängda, fördomar och rasism, rättvisa och orättvisa, massmediernas bevakning, religionernas plats i samhällslivet, skolpolitik och språkfrågor, frivillig biståndsvilja mot njugghet från stat och kommun och myndigheter, storstad mot landsbygd, välfärdssystemens hållbarhet, jämlikheten mellan könen, tolerans kontra intolerans, arbetsmarknadens otillräcklighet, släktgemenskaper som bryts mot individens frihet …

Allt detta och mer därtill kan koncentreras i en enda brännpunkt, nämligen Regeringsformens 1 kap. 2§. Där står att »etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas«.

Sverige har alltså sedan 1975 i sin grundlag förpliktigat sig till »mångkultur«. Det är mer eller mindre unikt. Men vad detta med att »behålla och utveckla« i praktiken ska betyda har det länge rått oklarhet om.

Den största, i varje fall språkliga, minoriteten var sedan 1970-talet de hundratusentals invandrade finnarna. De fick länge kämpa på egen hand, mot ovilliga ministrar och kommuner, socialdemokratiska som borgerliga, för att få bedriva skolundervisning på finska. Staten har släpat fötterna efter sig. Först friskolereformen gav finnarna chansen att »utveckla« den egna kulturen och språket. Och det dröjde in på 00-talet innan staten mer handfast började stödja landets historiska minoritetsspråk: samiska, tornedalsfinska, finska, jiddisch och romani.

En finländare, ett tag diplomat i Stockholm, annars tjänsteman i Helsingfors med insyn i just minoritetspolitiska frågor, sammanfattade en gång den svenska passiviteten:

– Om man inte gör så mycket sker automatiskt en assimilering, folk försvenskas inom en eller två generationer. Det har varit den outtalade tanken bakom svensk integrationspolitik.        

Finnarna assimilerades problemfritt. Också andra arbetskraftsinvandrare och stora flyktinggrupper från till exempel Balkan har assimilerats hyfsat, utan särskilda arrangemang. Integrationen löser sig nog själv om man inte lägger sig i för mycket, blev slutsatsen. Inte  konstigt att nu avgångna partisekreteraren
Carin Jämtin i en tillbakablickande intervju för något år sedan kunde konstatera, apropå Socialdemokraterna och det så kallade påskuppropet 2005 till förmån för de papperslösa, att »hur vi ska se på flyktingpolitiken i Sverige har det varit märkvärdigt tyst om. Det saknades en diskussion [när påskuppropet kom]. Det fanns varken kongressbeslut eller partistyrelsebeslut att luta sig på när frågan dök upp …«.      

Socialdemokraterna har inte varit ensamma om den här passiviteten. De har trott att »välfärdspolitik« i stort löser problemen. Allianspartierna har på motsvarande vis satt sin lit till att »arbetslinjen« fixar dem. Inga andra partier utom möjligen Miljö- och Vänsterpartierna har öppet argumenterat för en mer uttalad och kulturellt aktiv minoritetspolitik.

De svenska politiska eliterna, socialdemokratiska eller borgerliga, har helt enkelt inte tagit regeringsformens första kapitel, andra paragrafen, riktigt på allvar.

Kanske är det dags att göra det i dag. När antalet människor som i dagligt tal använder arabiska blivit fler än de finsktalande, när lärar- och tolkbristen på invandrarspråken är stor, när religiösa trosfrågor blir viktigare än förr, när nyheterna fylls av rapporter om bilbränder och om bristfällig flyktingmottagning, om oro för ökat kvinnoförtryck, etniska motsättningar och rasism, om stadsdelar där tryggheten inte finns längre, om arbetslöshet … ja, då har kanske problemen blivit för stora. Sverige kan inte längre svälja dem med gammal passiv assimilerings- eller integrationstaktik. Det räcker inte med »välfärdspolitik« eller »arbetslinje«.  Varken bidrag eller enkla jobb fixar det hela.

Här fattas något. Något som har med kultur i vidaste mening att göra. Åtminstone en öppen diskussion.

 Av våra nordiska grannländer har det officiella Danmark mest av alla satt starka frågetecken kring begreppet »mångkulturellt« samhälle, ofta genom att särskilt peka ut de muslimska inslagen. Den socialdemokratiska ordföranden Mette Fedriksen har direkt hänvisat till svenska förhållanden och sagt att så vill hon inte se Danmark: »Jag menar att det svenskarna gör är att potentiellt undergräva den svenska välfärdsmodellen«. För henne och andra nordiska socialdemokrater har välfärdssystemens hållbarhet och framtid stått i centrum, vad somliga lite illvilligt kallar »välfärdsnationalism«. Så var det också i Sverige när Margot Wallström hösten 2015 sa att »de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år. I längden kommer våra system att braka ihop«.          

Så sannerligen, det finns känsloladdade ämnen nog för rejäla diskussioner i full bredd. Om hur det moderna och teknologiserade, internationaliserade och europeiserade, men också alltmer amerikaniserade och engelskspråkiga och folkrikare Sverige bör se ut och fungera framöver. Visst handlar det då om kulturkamper.

Eller visioner, som när förre finansministern Anders Borg i Lördagsintervjun i radions P1 2014 på ett indirekt vis jämförde framtidens Sverige med USA och New York: »när man möter människor där i kreativa näringar så är de ifrån praktiskt taget varje kontinent och varje land … så är det på Östkusten i USA och på Västkusten i USA, så är det i London och så är det i Stockholm. Alla riktigt väl fungerande delar av den globala ekonomin präglas av mångfald och mångkulturalism«.

Ska hela Sverige bli ett enda Stockholm? Kanske var detta den djupare övertygelse som fanns där bakom när Anna Kinberg Batra en gång fällde de ryktbara orden om att »stockholmare är smartare än lantisar«.

En sådan kulturkamp eller diskussion blir med säkerhet mer städad än i Danmark. Folk är inte lika grova i mun. En skillnad, förutom debattraditionerna, finns dessutom redan i utgångspunkten. Svenskarna har – trots flyktingkriser och terrordåd – visserligen blivit lite mer skeptiska mot utomeuropeisk invandring, men lika fullt anser 62 procent att den är positiv. I Finland är samma andel 34 och i Danmark 30 procent. Svenskarnas stöd för invandringen är, enligt Eurobarometerns siffror från maj, det högsta i hela EU.

Samtidigt konstaterar statsvetaren Marie Demker i »Sverige åt svenskarna« (2014) att 81 procent av de svarande i SOM-institutets mätningar »tycker att invandrarpolitiken i Sverige bör inriktas på anpassning till vad som kan betecknas som ´svensk kultur´«.

Alltså, gärna invandrare bara de blir någorlunda försvenskade. Detta oavsett vad folk i allmänhet lägger in i orden svensk kultur.

Fast just detta handlade ju delar av Almedalsveckan och efterföljande debatter om. Så kanske ska den gångna sommarens nynationella tonfall uppfattas som ouvertyren till ett kulturellt drama à la Suedoise, mellan och inom politiska block och åsiktsläger, mellan konservativt och radikalt lagda, i de stora allmänmedierna, bland folk runt om i samhället.

Läget i landet har blivit sådant att politiker och opinionsbildare tyckt sig tvingade att försöka ta också i de riktigt brännande frågorna. Känslorna blir tändvätska.

Till sist frågan som har blockerat så många diskussioner i offentligheten: Vinner eller förlorar Sverigedemokraterna på att också andra börjar ägna sig åt lite mer av kulturkamp och blågul retorik?

Vem vet svaret? Ingen.

Kan populisterna fortsatt bojkottas i riksdagen eller dras de in i den parlamentariska värmen, så som skett i olika varianter i Danmark, där de är vågmästare eller stödparti och i Norge och Finland, där de sitter i regering?

På sikt är inget uteslutet.          

Inte heller att det uppstår en typisk och självrättfärdigande svensk modell som förr i vår moderna historia. En ny kohandel, en plötslig och oförutsedd politisk lösning likt den kortlovade decemberöverenskommelsen 2014.

What we in Sweden call the Swedish model you know.

Bengt Lindroth är journalist och författare, tidigare Nordenkorrespondent för Sveriges Radio och politisk redaktör för Expressen. Han kom nyligen ut med boken  »Väljarnas hämnd – populism och nationalism i Norden« (Carlsson).