Ett läsår av magiskt tänkande

Skolverkets generaldirektör Anna Ekström var blek när hon återvände efter lunchen med Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh. Det var den 18 november 2015 och Ekström befann sig i Malmö på en riksomfattande konferensturné för att informera bland annat om ny lagstiftning som skulle stärka rättigheterna för nyanlända elever.

Lagen hade förberetts länge men landat i precis rätt ögonblick. Eller fel. För hur skulle landets skolor kunna tillgodose de nya, skarpare kraven, mitt i kaoset?

Samma dag trängdes 700 polisbevakade nyanlända i Malmömässan och tre dagar senare började Myndigheten för samhällskydd och beredskap slå upp tält i Revinge. Lunchen kallnade på tallriken medan Stjernfeldt Jammeh berättade.

– Det är förfärligt, sa Anna Ekström när hon kom tillbaka till medarbetarna.

I oktober, när antalet flyktingar hade fördubblats jämfört med september, hade paniken slagit till i Sveriges skolor. Den 15 oktober öppnade Skolverket ett journummer dit skolpersonal i olika stadier av chock kunde ringa och få hjälp. »Hur snabbt måste vi ordna skolgång för flyktingbarnen?« var en vanlig fråga, liksom hur i herrans namn man skulle ordna alla skollokaler som inte fanns.

När läsåret nu är till ända har 51 677 barn och ungdomar i skolåldern anlänt till Sverige från andra länder, främst Mellanöstern – räknat från läsårsstarten i augusti och fram till och med den 19 maj i år. Det motsvarar en halv svensk årskull. Fyra av fem var pojkar och nästan 30 000 ensamkommande. Exakt hur många som har hunnit komma in i skolsystemet är oklart, någon samlad statistik finns nämligen inte. Men låt oss säga såhär: det var väldigt många.

Den skola som nu avslutar läsåret är alltså en annan än den som inledde det.

En resa genom denna nya värld är en färd genom en segregerad skolmiljö med överfulla klassrum och enorma utmaningar, ekonomiskt, socialt och pedagogiskt. Men också en tillvaro full av oväntade insikter och fördomar som har kommit på skam. Och en statsmakt som har harklat sig och tagit ett kliv framåt.

—

Om betongen kunde tala skulle den låta som Stefan Löfven på ett EU-toppmöte:

»Tio procent av skolorna har tagit emot femtio procent av barnen. Det är inte rimligt!«

Till stadsdelen Östra Göteborg kom exempelvis 352 asylsökande elever under läsåret, vilket motsvarar en genomsnittlig högstadieskola. De togs emot på stadsdelens introduktionsenhet, en sorts skolsluss, där läraren Therese Ivarsson berättar om höstterminen.

– Det kom bara fler och fler elever. Till slut blev stämningen irriterad, vi började fråga varandra »varför tar inte de andra stadsdelarna i stan emot?«.

– Det var brist överallt. På platser, på personal. Vi var tvungna att skolplacera barnen eftersom de bodde i vår stadsdel, så de skrevs in formellt på någon av våra egna elva skolor medan vi jagade platser någon annanstans, säger Medzit Selmani, områdeschef inom utbildning i Östra Göteborg.

Läget var lika svårt på andra håll i landet dit många asylsökande kom på en gång.

I västmanländska Norberg planerade kommunstyrelsen till exempel för undervisning utomhus – i oktober.

– Vi har ingen kontroll, sa Ann Kristin Lehto vid Centralskolan i Norberg till P4 Västmanland. Nya elever knackade på skolans dörr nästan varje dag. Över hundra bara under höstterminens första två månader.

I Östra Göteborg vände man på alla stenar. Introduktionsenhetens folk i Bergsjön ringde, frågade, lirkade, tjatade.

Nära till hands låg den »fina« stadsdelen Örgryte-Härlanda som Östra Göteborg hade ett stadfäst samarbete med. Men under 2015 hade Örgryte-Härlanda bara tagit emot sex (6) av Östra Göteborgs nyanlända elever. Medan Bergsjöskolan, introduktionsenhetens fysiskt närmsta granne i betongen som redan bestod av invandrade elever till över 90 procent, pressade in fler i redan överfulla klasser.

För barnen kunde ju inte stanna på introduktionsenheten hur länge som helst. Dit kom det ju ständigt nya.

– Bergsjöskolan ställde verkligen upp, säger Therese Ivarsson med eftertryck.

I mars fick hon nog av snedfördelningen och röt till i en debattartikel i Göteborgsposten. Den utlösande faktorn var att skolkommunalrådet Karin Pleijel och Göteborgs ledning hade sagt att integrationen i staden »fungerade bra«. Då hade Therese chefer redan i månader skickat signaler till politiken om situationen, och politikerna hade antagit nya riktlinjer. Men på marken gick förändringen i snigelfart.

– Det var en bra artikel som Therese skrev, den kom i rätt tid och jag tror att den gjorde skillnad, säger  Medzit Selmani och får medhåll av introduktionsenhetens rektor Eva Andersson Berglund.

Stadsledningskontoret understryker den politiska viljan till bättre fördelning som har funnits länge, att nya handlingslinjer alltså beslutades redan i december och att de andra stadsdelarna i Göteborg verkligen, verkligen inte har haft plats eller resurser tidigare för att ta emot nyanlända elever.

Det är säkert sant. För precis som de EU-länder Stefan Löfven kritiserar hade stadsdelarna dimensionerat sitt ansvar enbart för sina egna invånare.

Kommunledningskontorets Helene Svelid låter som ett eko av Stefan Löfven och EU-kommissionen när hon tar till en övertalningsdefinition.

– Det handlar inte om att andra stadsdelar ska »hjälpa till«. Det här är hela kommunens ansvar.

Berättelserna om segregation går igen i kommun efter kommun, runtom i Sverige. Detsamma gäller den större frågan om de ekonomiska och rent infrastrukturella utmaningarna. I november sköt staten till 9,8 miljarder extra till kommunerna för att hantera flyktingkrisen. Den stora mottagarkommunen Malmö fick exempelvis 380 miljoner varav 115 miljoner tilldelades stadens grundskolor - som hade behövt 45 miljoner kronor till. Och detta enbart för att täcka behoven 2015 och 2016.

Malmö måste nu anställa 3 000 lärare och bygga 26 helt nya skolor.

Överallt kämpar man med de resurser man har.

I Göteborg gick omfördelningen av elever så småningom något bättre. Centralt belägna stadsdelen Majorna-Linné hade vid mitten av vårterminen tagit emot sammanlagt 40 nyanlända elever till två skolor. Och Therese Ivarsson, som har överlämnat några elever till Örgryte-Härlanda samma dag som Fokus träffar henne, säger:

– Det känns jättefint och positivt. De har anställt bra personer och tar det på allvar.

—

Ali Buwaider från Syrien har fyllt 16, så nu försöker han hindra sin mor Manar Yousef från att ta över intervjun.

Hon är en tigermamma.

– Jag förstår inte varför skolan i Sverige måste vara så lätt. Läraren sa att de måste anpassa sig till den lägsta nivån. Jag vet inte vad det beror på, om det är samhället, kulturen … Eleverna visar inte respekt för läraren. Och varför finns det inte läxor för de mindre barnen?

Vi sitter i en annan skola i Göteborg. Vårterminen är snart slut, utanför fönstret susar björkarna och samtidigt, i Stockholm, lägger Skolkommissionen fram ett delbetänkande.

– Skolans utmaningar är många. Vi har en bild av en långvarig och väldigt tydlig kunskapsförsämring under många år, säger kommissionens ordförande Anna Ekström vid en pressträff på Rosenbad.

Skolminister Gustav Fridolin nickar allvarligt.

I Göteborg har reportern fått tyst på mamma Manar och frågar Ali om introduktionsklassen han hamnade i när familjen kom till Sverige för ett år sedan. Hur var den?

Han skakar på huvudet.

– Jag förstod direkt att det inte skulle gå. Matten …jag fick gå från algebra till plus och minus. Jag läste ut boken på några dagar. Min känsla var: Jag måste härifrån. Förstår inte svenskarna att syrier som kommer hit har gått i bra skolor?

Nu vill mamma Manar komma in igen, så reportern lägger huvudet på sned och plockar ner några klyschor från tycka-synd-om-hyllan. Är hon ledsen, frustrerad, förtvivlad över den svenska skolnivån? Nejdå, hon är bara arg. Hon sitter helt rak och säger, utan omsvep, utan ursäkter, att vi borde ändra oss.

– Vissa saker i den svenska skolan är bra och vi föräldrar lär oss mycket av det. Omsorgen, att eleverna inte behöver vara rädda för läraren. Men det akademiska är för dåligt!

I en annan del av landet har ett västgötskt kommunalråd anförtrott reportern hur bra det är med är med de syriska eleverna. »De är lite mera på i skolan än våra egna barn«, konstaterade hon.

För Alis del har det löst sig. Han fick en plats på Internationella Engelska Skolan när den öppnade en ny enhet i Göteborg i fjol och säger att han nog får det bästa som är möjligt att få av svensk skola. Ali tänker bli läkare.

R

ätt ofta krockar översikter med insikter. Sett från de centrala och kommunala kassaapparaterna är situationen med alla nya elever dramatisk. Det är den även i periferin förstås, ute på skolorna, men där finns också insikten att de elever som har kommit många gånger är svaret på skolans drömmar, eller åtminstone Jan Björklunds.  Ambitiöse Ali till exempel.

Man kan också vända sig 40 mil österut från Göteborg till landets mesta mottagningskommun, Borgholm på Öland. Här är varannan 16–19-åring en nyanländ elev. Varannan!

– Det är många som ska bli läkare eller ingenjör, säger Christina Lundberg.

Hon är rektor för en av kommunens grundskolor, som totalt har fått 261 nya elever under läsåret. Av dem som kom i höstas placerades 110 i norra Ölands centralort Löttorp, känd under namnet Marnäs i Johan Theorins ölandsdeckare där den hyser spökande stenarbetare.

I verkligheten var det nog så nervpåfrestande redan för fem år sedan. Då kom det 300 elever som behövde en ny skola inom en månad. Men man vänjer sig. I dag blir Christina Lundberg inte det minsta rädd när kommunens utbildningschef meddelar henne att »det kommer bussar«. 69 elever har högstadieskolan i Borgholm tagit emot i vår, sammanlagt tre förberedelseklasser varav två har stoppats in i Folkets hus i stället för bio och Christina Lundberg beklagar det, eftersom barnen behöver gå i en riktig skola med svenska elever för att integreras väl. Men lokalerna är ansträngda nu.

Barnen däremot, är väldigt fina.

– Det är i princip bara syrier som kommer för tillfället, och ensamkommande pojkar från Afghanistan, berättar hon.

Och sen uttalar hon det långa ord som så många redan har använt när reportern har ställt frågor om nyanlända elever.

– Jättestudiemotiverade.

ι

På Öland blommar syrenerna och en mil från Borgholm rinner fortfarande »silverbäcken«, känd från Erik Johan Stagnelius berömda dikt »Näcken«. I dag är den mest ett dike, men kyrkogården finns kvar, där Stagnelius tränade stavning genom att rita med en pinne i gruset. »Otäka fruntimmer«, skrev han om tanter som inte förstod sig på honom.

Därmed visade han prov på den förmåga till egen reflektion som anses så viktig i svensk skola i dag. Lena Cellton, som undervisar i förberedelseklassen i Slottsskolan i Borgholm, berättar:

– De som kommer från Syrien har generellt en god skolbakgrund och är vana vid en helt annan pedagogik. Här är det totalt fritt och det kan bli problem. De förväntas ta ansvar och reflektera själva. Vi säger »tänk efter, vad tycker du?«. Det är en omställning för dem.

Och det handlar inte bara om SO-ämnena, utan om allt.

– Ta matematiken. De har varit vana vid mycket huvudräkning, algoritmer, men inte alls problemlösning. Två elever som gjorde nationella provet i matte sa efteråt »nu förstår jag vad du menar med att den svenska skolan är annorlunda«, säger Lena Cellton.

Iakttagelsen är intressant och reser frågan om vem som borde anpassa sig till vem, i ett land med sjunkande kunskapsresultat.

I en djupstudie av skolforskarna Nihad Bunar och Laid Bouakaz beskriver tio nyanlända syriska elever sitt möte med den svenska skolan.

Barnen är, sammanfattningsvis, frustrerade. Forskarna beskriver hur eleverna har burit med sig lär-identiteter som anses vara konservativa och bakåtsträvande i den svenska pedagogiska diskursen och skolornas vardag.

»Undervisningens stil skiljer sig väldigt mycket. Det är lättare här jämfört med min skola i hemlandet.[…]Lärarna borde vara strängare och ställa mer krav på eleverna. Vissa elever tror att det är fritt fram att leka, men det är det inte i praktiken« säger eleven Ahmed i studien.

Forskarna Bouakaz och Bunar menar att många av de syriska eleverna i deras studie uppfattade den svenska skolans inställning som ett direkt hot mot deras yrkesambitioner. Att den svenska skolan negligerar deras skolbakgrund och förkunskaper och erbjuder en skola som är avslappnad och »fritidsorienterad«.

Eleven Omar i studien säger:

»När jag var i hemlandet så pluggade jag mycket. Varje gång jag kom hem satt jag mer än fem timmar och pluggade och pluggade till nästa dag. Här gör jag mina läxor på tio minuter, sedan är det slut. Jag vill läsa mer och säger till läraren att jag vill göra mer läxor men hon säger det räcker, du måste ha din fritid också.[…] Vi har mycket fritid och lite skola här.«

Kollisionen mellan studiemotiverade nyanlända och den svenska skolan får konsekvenser. Inte bara som friktion i klassrummen. Det fria skolvalets segregationseffekter har diskuterats sedan reformen infördes 1993, men det är uppenbart att åtskilliga invandrade elever flyttar på sig för att hitta hem.

–Två tredjedelar av våra elever har annat modersmål än svenska, 40 procent har postadress Angered, berättar Ann-Christine Rothstein, rektor för Internationella Engelska Skolan i Göteborg där Ali Buwaider går.

Hon fortsätter:

– På 90-talet var vår skolmodell med disciplin och kunskapsfokus väldigt kontroversiell. Nu är vi snart mainstream. Och det är ju inte så konstigt, för det är nog så här det måste vara.

Men man måste inte vara en friskola för att kunna erbjuda det som de nyanlända kräver. Ta kommunala Gårdstensskolan i Angered som för några år sedan kvalade in bland landets tio sämsta skolor ifråga om kunskapsresultat. Läget var så illa att stadsdelsledningen funderade på att stänga den. Men i stället tog man in en ny rektor, Anna Kern, som samlar ihop sitt team när reportern kommer och frågar hur i all sin dar de har klarat flyktingkrisen under läsåret.

– Har det varit stormigt? frågar reportern.

Försteläraren i svenska som andraspråk, Michaela Oskarsson, ser en smula förvånad ut och säger:

– Nej,  det har varit ungefär som vanligt.

»Som vanligt« betyder 42 språk bland 343 elever. Bara fem har svenska som modersmål.

Förklaringen till förstelärarens lugn stavas skolutveckling. För tre år sedan var läget sådant att tjugofyra av tjugonio lärare på Gårdstensskolan valde att sluta. Anna Kern som blev kapten på den sjunkande skutan utarbetade en plan som alla som nyanställdes fick acceptera. Hon hade studerat skolor i Chicago och hade en tydlig idé med vad hon gjorde.

Bland annat sattes kunskapsmålen först och lärarna blev ledare i klassrummet.

– Vi har inte elevstyrda lektioner här, säger Anna Kern med fast blick.

Inför varje lektion ställer eleverna upp utanför klassrummet och hälsar i hand.

– Det innebär att jag i varje fall en gång varje lektion har sett varje elev i ögonen, säger läraren Anna Gemfeldt.

Mobiltelefoner samlas ihop på morgonen och lämnas tillbaka vid skoldagens slut. Föräldrarna har aldrig klagat.

– Vi har bra kontakt med dem. De vill sina barns bästa och har stort förtroende för oss. Ibland har de nästan för mycket mössan i hand, säger Anna Kern.

Efter tre år med den nya regimen har kunskapresultaten ökat markant.

– Vi har fått en kultur där det är fint att plugga, säger Anna Kern stolt.

Fallet Gårdstensskolan visar att det inte nödvändigtvis är eleverna och deras föräldrar som är problemet när en skola krisar. Eller, i varje fall inte flyktingeleverna.

För på en skola där bara fem elever är svenskfödda är det förstås svårt att generalisera. Kan man stöpa skolljus lika bra utan mirakelingredienserna, de jätte-studiemotiverade eleverna från Mellanöstern?

Forskarna Bouakaz och Bunar varnar för vad som kan hända om man inte erkänner de nyanlända syriska barnens skolerfarenheter som ett kapital. När de väl har tagit till sig det kritiska tänkande som Sverige lär ut kan jämförelsen med skolan i hemlandet nämligen slå igenom med full kraft. Och det kan leda till konflikter.

I så fall, tänker reportern, står en omvänd 68-revolt för dörren. Då Ali, Ahmed och Omar kräver att få respekt för sin oerhörda flit och sina ambitioner.

Samtidigt finns ett mer uppenbart konfliktområde: Hur hantera dem som inte har någon utbildning alls?

– Flera av mina lärare har gått kurser för att lära sig alfabetisera eleverna. De alfabetiseras på sitt modersmål, berättar Eva Andersson Berglund.

Den sammanhållna klassen blir ett ouppnåeligt ideal.

Lärarna i Borgholm berättar hur de har tvingats göra något som är kontroversiellt i svensk skola, nämligen nivågruppera.

– Vi måste. Gapet i gruppen blir för stort annars. Gruppindelningen gör att inlärningen ökar snabbare. Plus att vi ser och snappar upp mer. Det blir lättare att skilja dyslexi från skoltrötthet, till exempel, säger Maria Jungerstam som också arbetar i förberedelseklassen.

Men frågeställningen är komplex även här. Liten eller ingen skola behöver inte betyda att man inte kan något.

Ens egna föreställningar rubbas ofta, säger Eva Andersson Berglund.

– Vi har ensamkommande pojkar från Afghanistan som säger att de har två års skolgång. Men förvånansvärt ofta kommer lärarna till mig och säger: »Det kan inte stämma. Den här killen kan matte på gymnasienivå«. Då kan förklaringen var en farbror som är ingenjör som har lärt ut på fritiden.

Vad svenska skoldebattörer bör dra för slutsatser av allt detta kan förstås inte en reporter veta.

Men läraren Therese Ivarsson som hade tvekat inför att ta ett jobb i betongen kan i dag skratta åt sina egna förutfattade meningar.

– Jag hade fördomar. Jag tänkte att Bergsjön var ett ruggigt och våldsamt ställe. I dag har jag nästan glömt hur det var att undervisa somliga svenska tonåringar. De nyanlända barnen är så otroligt gulliga. De är snälla, ordningsamma, lyhörda, motiverade, tacksamma … Jag känner att jag har förändrats mycket.

ι

Politikens svar på skolans flyktingutmaning hade förberetts grundligt. En ambitiös lagstiftning som av en ren slump skulle träda i kraft exakt när flyktingkrisen var som hetast och debattläget därefter.

Ta tisdagen den 10 november då utbildningsminister Gustav Fridolin besteg interpellationsschavotten i riksdagens kammare. På motsatta sidan: den moderata utbildningspolitikern, tillika ordföranden i SKL:s skolberedning Maria Stockhaus.

Fridolin hade klantat till det i en intervju i Aftonbladet.

Han hade fått det att låta som att äldre nyanlända elever utan skolbakgrund skulle kunna placeras i lågstadiet och nu ville den moderata tungviktaren veta hur Gustav Fridolin tänkte förhindra att en 14-åring med en 8-årings läsförmåga placerades i lågstadiets årskurs två.

Hon uttryckte sig inte riktigt så, men det var det hon menade. Föräldrar till de riktiga 8-åringarna hade gått i taket.

Fridolin, som skulle få ägna mycket tid det följande halvåret åt att backa från uttalanden han gjort klarade sig undan någorlunda oskadd den här gången, troligen för att han och Stockhaus i grunden var överens om kärnan i skollagens nya paragrafer.

Från och med den 1 januari 2016 skulle nyanlända elevers kunskaper kartläggas inom två månader från den dag de klev in i skolan. Därefter skulle de placeras i en klass.

– Jag tycker att det är bra att regeringen är överens med alliansen om en obligatorisk kartläggning av nyanlända elevers kunskaper, sa Maria Stockhaus .

Och sedan dängde hon till utbildningsministern ytterligare en gång för vad han »signalerade till medierna«.

I själva verket var den nya lagen en revolution. En helt ny tankegång. En stor framgång, om man lyssnar på Eva Andersson Berglund, rektorn på introduktionsenheten i Östra Göteborg.

– Jag är väldigt nöjd. Att man ska utgå från elevens kunskapsläge är nytt.

I flera decennier har inställningen varit att de nyanlända ska lära sig svenska först. Detta har berott på att Sverige länge var homogent enspråkigt, menar hon.

Men nu har lagstiftningen kommit ifatt forskningen som säger att man lär sig bäst på sitt eget språk. Det är en fråga om kognition. Och det är på sitt eget språk som en ny elev ska beskriva vad hon kan för kartläggarna i den svenska skolan, enligt den nya lagen. Sedan krävs det en kringgående rörelse om eleven ska lära sig exempelvis kemi på svenska.

– Först fångar man elevernas intresse på hans eller hennes eget språk. Sedan lär man sig faktaorden på det egna språket, därefter lär man sig faktaorden på det svenska språket och till slut kan man alltså frågan på båda språken. Det finns en risk att man inte riktigt fattar om man inte har fått gå via sitt modersmål, säger Eva Andersson Berglund.

För det viktiga är att eleverna (tänk Ali) inte ska försenas i sin kunskapsutveckling.

Eva Andersson Berglunds slutkläm är hård:

– För oss i Sverige är det en kullerbytta. Vi vill alltid börja med svenskan, vi ser inte den brutna självkänslan.

Landets skolor skred till verket så fort lagen trädde i kraft.

Skolverket hade pumpat ut kartläggningsmaterial och allmänna råd, men med en elevtillströmning motsvarande en folkvandring kunde uppgiften bli övermäktig. För att hinna med kartläggningen inom två månader måste skolorna frilägga pedagoger som då inte kunde stå i klassrummet samtidigt.

– Jag tror inte att samhället visste hur svårt det skulle bli att kartlägga så många, säger Anna Kern på Gårdstensskolan i Angered och låter utmattad.

Med skolans 42 språk blir det en ansenlig tolktrafik, och vad gör man om den enda tillgängliga albanska tolken inte kan begreppen cellandning och fotosyntes?

Men utmaningen är större än så. Om lagens anda ska förverkligas krävs inte bara ämneskunniga tolkar utan en klok kombination av modersmålslärare, lärare i svenska som andraspråk samt studiehandledare under lång tid. Utöver den vanliga biologiläraren.

En studiehandledare behöver inte vara lärare. Men det ska vara en person som har ämneskunskaper på elevens modersmål. En veterinär som talar farsi kan till exempel bli en utmärkt NO-studiehandledare.

Men inte nog med det. Alla lärare med nyanlända elever behöver ha ett språkutvecklande arbetssätt. Det kan man gå kurs för att lära sig, och det gör många. Men även det tar tid från undervisningen.

Hur skolorna ska kunna leverera allt detta går knappt att förstå. Särskilt i ett läge där det redan är lärarbrist, i synnerhet i matte och NO-ämnen.

I Borgholm går förberedelseklassen i Slottsskolan runt på 2,6 heltidslärartjänster. Till det kommer tre arabisktalande studiehandledare och rektorn Christina Lundberg ska strax annonsera efter fler. För som hon säger, i den utopiska situationen ska barnen få ämnesgenomgångar på modersmålet före lektionen, stöttning under lektionen och support efteråt, i summering och läxor.  Och så behövs det ju studiehandledare för alla de andra språken också...

På Skolverket i Stockholm nickar Anna Österlund när reportern beskriver rektorernas vånda. Hon är chef för Enheten för nyanländas lärande och säger:

– Ja, lagstiftningen har synliggjort behovet av studiehandledare på modersmålet. Behovet av lärare i svenska som andraspråk ökar också. Förut var det ingen jättestor lärargrupp.

Reportern ber henne räkna upp vad som saknas och får en katalog över sig.

– Det saknas lärare i svenska som andraspråk och det saknas studiehandledare. Det är knepigt för det finns ingen utbildning för studiehandledare. Det gör det inte för modersmålslärare heller och de saknas också.

Vidare har det under hela läsåret saknats laglig möjlighet för kommuner att sälja fjärrundervisning till varandra. En tigrinjatalande modersmålslärare i Umeå har till exempel inte fått undervisa tigrinjatalande elever i Norrlands inland över internet. Kommunerna har slitit sitt hår och i mars lade regeringen ett blixtförslag om saken med en remisstid på 17 dagar, som Lagrådet omsorgsfullt sågade.

– Vi väntar på en proposition, konstaterar Anna Österlund.

Man kan konstatera att precis alla väntar på staten. På dess pengar, på alla nya utbildningar som måste sättas igång. På att de stora avsatta statsbidragen faktiskt ska komma ut till kommunerna och skolorna som knappt hinner söka dem för att det är så krångligt, byråkratiskt och tidsödande. Bland annat. Det kan uppstå propositionsinfarkt i riksdagen också och då är frågan om staten kan sippra in i skolan på enklare sätt.

Ja, det kan den faktiskt. Reportern ber Anna Österlund berätta om Skolverkets insatser och någonstans mitt i den långa listan dyker det upp något som får reportern att spetsa öronen. Skolverket har börjat, nämner Anna Österlund, skicka rådgivande team till kommuner som har tagit emot många nyanlända elever, och kommunerna får själva sätta ihop de lokala team som ska möta upp.  Insatsen har just inletts, och lösningarna blir kommunalt skräddarsydda och pågår i två år.

– Alltså, vi ska ju inte ta över deras jobb i fyra terminer, tonar hon ned.

Men när projektet presenterades blev Skolverket nerringt av andra kommuner som också ville få team. Så stor var skolornas törst efter staten.

– Hur många kommuner gäller det? frågar reportern.

– Tjugo just nu. Men vi tänker skala upp det.

– Till vadå?

– Hundra.

– En tredjedel av kommunerna?

– Just det.

Så gasar staten med en ny variant av mjuk expertstyrning av skolan och ökar sin närvaro utan att trampa kommunerna på tårna eller tröska igenom riksdagen. Det är så mycket svensk modell över lösningen att reportern får en impuls att ringa Nordiska Muséet och kolla om de tänker dokumentera saken.

Det är också helt följdenligt att den politiska delen av staten ligger lågt och låter specialisterna på Skolverket hantera reglagen.

– Departementet och riksdagen ber oss komma ofta. De frågar »Ser ni några effekter?«. »När kommer ni att se effekter?«, »Vad behövs mer?« säger Anna Österlund.

– Är de lyhörda för er, att det är ni som äger bollen? frågar reportern.

– Ja. Det är de.

Så hur ska det gå för alla nya elever? Troligen bäst för de yngre. Anna Österlund kan känna oro för de äldre tonåringarna. Under läsåret kom 23 948 elever som var 16 år eller äldre. 20 497 av dem var pojkar.

-Kommer man som 16-17-åring är det svårt. Många blir kvar i språkintroduktion och kommer inte in på de nationella gymnasieprogrammen, och i gymnasiet får man bara gå tills man är 20. Vad ska hända med dem om några år? Går de till utanförskap och arbetslöshet?

I väntan på någon sorts blomstertid är tålamodet ändå stort i skolorna.

Eva Andersson Berglund från Östra Göteborg säger:

– Jag har aldrig känt »de är för många«. Ibland tittar jag in i ett klassrum och ser att det inte finns tillräckligt många bänkar, så några elever får sitta på hörnen. Vi löser det. Jag försöker hålla fast den känslan.

Fotnot: Artikelns siffror om antalet nyanlända barn i skolålder
kommer från Migrationsverket.