Ett maktpartis födelse

Texten är ett omarbetat utdrag ur reportage­boken om miljö­partiet »Vi blev som dom andra« av Fokus politik­reporter Maggie Strömberg.

Peter Eriksson parkerade sin Citroën på Kaptensvägen, i ett bostadsområde på det gamla exercisfältet där alla gator fått militäriska namn. Nyckeln i tändningen, bilen olåst. Som vanligt. Våren hade knappt vaknat, björkarna ännu inte slagit ut.

Det han skulle göra var exakt det som hans partiledning inte ville göra. Makt och inflytande, hade Peter Eriksson sagt, skulle man ta sig oavsett hur stor man var. Om man bara kunde. Han hade bråkat med språkrören om det där och blivit nedröstad av partiet.

Han var ensam nu. Utanför en villa i Kalix. Där inne satt en folkpartist, en centerpartist och en vänsterpartist runt köksbordet.

Det var ett luftigt kök. Rymd, hade folkpartisten Åke Bergbäck tänkt när han bjöd hem de andra, det behövs rymd när människor med olika åsikter ska mötas och komma överens. Åke – en 55-årig missionskyrkoman som mätte 1,65 i höjd – hade kommit till Kalix från Östergötland för att undervisa i journalistik. Han hade gått med i folkpartiet 1994 för att han tyckte att socialdemokraterna investerade för lite i kommunen och hade just kommit in i fullmäktige när han utsågs till ny gruppledare i partiet. Karin Nilsson – vänsterpartisten, en kraftig norrbottning med rosiga kinder – hade längre erfarenhet. Hon ledde kommunens näst största parti och hade suttit i fullmäktige i tjugo år. De sociala frågorna hade lockat henne till politiken, men trots att vänsterpartiet var så stort hade det inte mycket inflytande. Kalix var inne på sitt sjuttiotredje år av socialdemokratiskt majoritetsstyre. Den fjärde i rummet var Valter Lindh, en tystlåten centerpartist som irriterade sig på det dåliga företagsklimatet i kommunen.

De kom från fyra väldigt olika partier men var överens om en sak. Socialdemokraterna hade alldeles för mycket makt i Kalix. Samma gubbar hade styrt för länge. För att få en bra position i kommunen behövde man vara medlem i partiet. Det var svårt att skilja ett tjänstemannamöte från socialdemokraternas representantskap. Arbetarekommunen hade vuxit ihop med kommunen.

Det var Peter Eriksson som förde talan. Om de skulle kunna utmana socialdemokraterna en gång för alla, sa han, krävdes det att de gick ihop och gjorde det tillsammans. Alla partier. I det här valet, hösten 1998.

Men skulle en miljöpartist få vänsterpartiet att samarbeta med borgerliga partiet? I röda Kalix?

Karin Nilsson var en pragmatisk människa. Och en ödmjuk. Trots att hennes parti var större än miljöpartiet var hon aldrig intresserad av att utmana Peter -Eriksson om ledarpositionen. Rätt person på rätt plats, det var viktigast, tyckte hon. Själv var hon ingen kommunalrådstyp. Ödmjukheten gjorde henne också irriterad på socialdemokraterna. De var så självgoda att de inte brydde sig om något annat parti. Goda idéer kunde väl komma även från andra håll. Hon tyckte att mötet blev bra, men behövde tala med sina medlemmar. Åke Bergbäck och Valter Lindh ville också förankra för att kunna gå vidare. Det var bara för Peter Eriksson som tanken på samarbete var helt okontroversiell. Det var ju hans idé.

Några månader tidigare, i mars 1998, hade han kallat till ett sammanträde med lokalföreningen. Ett tiotal miljöpartister åt lunch tillsammans. Ute låg snön ännu djup. Miljöpartisterna i Kalix var en liten samling, mest bestående av medelålders vanliga Kalixbor som brydde sig om miljön och tyckte att demokratin var eftersatt i kommunen. Få av dem hade någon bakgrund i alternativrörelsen, ingen var vegetarian.

På Peter Erikssons dagordning fanns två frågor. Ska vi lägga ner föreningen? Eller ska vi ta över kommunen?

– Jag tycker vi har en möjlighet att faktiskt kunna vara ledare i oppositionen om vi hanterar det här på ett bra sätt och utmanar socialdemokraterna. Men då måste man göra det på riktigt och alla måste ställa upp, för det kan hända att vi får mycket röster, sa han till de andra runt bordet.

Miljöpartisterna bestämde sig för att satsa. Långsamt började de samla stöd för en koalition.

Socialdemokraternas dominans skavde hos många i kommunen. Både näringslivspersoner och vanliga Kalixbor hade uppvaktat Peter Eriksson och sagt att de kände en nu eller aldrig-stämning i luften.

Några veckor efter träffen på Kaptensvägen återkom Karin Nilsson med klartecken från sin styrelse. Under sommaren anslöt moderaterna och det lokala Kalixpartiet till de hemliga mötena.

Två dagar före valet meddelade de pressen. Det var Åke Bergbäcks idé att göra det den dagen. Han som utbildade journalister på folkhögskolan kände varenda reporter i staden och kom på att om samarbetsplanerna publicerades dagen före valet skulle socialdemokraterna inte hinna svara. Varken Norrbottens-Kuriren eller Norrländska Socialdemokraten gavs ut på söndagar.

Den nybildade alliansen – alla mot sossarna – var en känslig sak. I tidningen blev citaten från politikerna försiktigt trevande.

– Vi kan tänka oss att styra tillsammans, sa Valter Lindh.

– Vi vet inte hur stor björn vi fäller ... Det är inte möjligt att bestämma en sådan sak nu, även om det inte är uteslutet, sa Karin Nilsson.

Egentligen var det bara Peter Eriksson som resonerade rakt:

– Jag upplever att det finns ett utbrett missnöje med socialdemokraterna i Kalix. Mer inför detta val än någonsin tidigare. Jag tror inte på egen majoritet för socialdemokraterna, det är dags för maktskifte i Kalix.

Det var norrländska som kom ut ur hans mun, men från början var Peter Eriksson smålänning.

Född 1958 i Tranås, uppvuxen i sörmländska Strängnäs. Pappan jobbade inom kooperationen och drev stadens Konsumbutik, där mamman också arbetade. Det fanns en tro på folkrörelser i hemmet, socialdemokraterna var det självklara valet. En samhällskunskapslärare på gymnasiet i Strängnäs fick Peter Eriksson intresserad av miljöfrågor. Det var på andra halvan av sjuttiotalet, när folk pratade decentralisering, kärnkraft och internationell solidaritet. På universitetet i Uppsala gick Peter Eriksson med i det nystartade miljöpartiet. Han läste företagsekonomi där med målet att bli gymnasielärare. Han hade rest runt i Sydamerika och utvecklat ett starkt engagemang för nedrustning och miljö. Han ville, till exempel, helt lägga ner försvaret. Sverige skulle i hans värld inte ha en enda soldat.

Norrlänning blev han först när han hade tagit examen.

Peter Eriksson har aldrig gjort något halvdant. Det är hela vägen som gäller. Så efter att ha längtat efter skog och fjäll i några år drog han norröver 1984. Från Gällivare tog han Europaväg 45, men svängde av innan vägen viker ner mot Porjus och Jokkmokk. Han körde tills det tog stopp. Där låg Allavare, tre gamla bostadshus och några bodar, i kanten av Sjaunja, en lömsk våtmark – stor som Blekinge – som sträcker sig upp mot fjällen runt Stora Sjöfallet. För myrfolket var Allavare civilisation, i alla andras ögon en sista utpost.

Dit flyttade Peter.

I Allavare hyrde han en liten stuga av Helge Ridderström, en väderbiten, kraftig och bråkig man som fnyste åt sörlänningars snack om tjuvjakt på järv och varg och ansåg att de så kallade djurvänner som försökte ta sig över myren var skadligare än den lilla lokalbefolkningens skotrar. Helge var råsosse.

– Det finns ju en del »djurskyddsvänner« som menar att djurlivet på myren tar skada av motorbullret från våra snömaskiner. Vore så fallet skulle det inte finnas en sparv i storstäderna, som han uttryckte det för en journalist.

Han tog 200 kronor i hyra.

Så småningom flyttade Peters flickvän Britt Johansson in i stugan. De försörjde sig på distansjobb. Peter höll kvällskurser inne i Malmberget några kvällar i veckan. Men efter ett par år sa han upp sig. Gröna vågen hade nästan passerat, men de ville göra det på riktigt. De skulle leva i och av naturen, bortom systemet. Stugan saknade el, vatten hämtade de i en kallkälla.

På vintern skidade Peter runt och undersökte djurens avtryck i naturreservatet. Det var fascinerande. Han kunde följa ett lodjur i dagar, se hur det tagit sig upp på bergskammarna, ner i sumphål, slagit en hare. Han tog del av konsten att flå ett renkadaver för att på insidan av strupen kunna se om det var lo eller varg som varit framme. Järvens slaktplats lärde han känna igen på stupröret av blod som sipprat rakt ner genom snön. När våren kom letade han spår efter uttrar, mård, hermelin och yrvakna björnar och efter att ha insett att det saknades en bra bok om spårning började han skriva en. Det tog fyra år. Bland jägare blev den uppskattad.

Senare kom Peter Erikssons liv i bergen att bli ett av internskämten på miljöpartiets riksdagskansli. Han hade ju varit den klyschigaste miljöpartisten av dem alla. De fnissade åt att han var den som valt att bosätta sig extremt naturnära, med minimal arbetstid och med fler djur än människor runt sig.

I Allavare levde Peter Eriksson utanför samhället. Han höll sig med Dagens Nyheter i alla år, vilket granngubbarna hånade honom för, men påverkades nog mer av deras berättelser om människor som förr i tiden bott längre in i myrlandet – i ödebyarna Lill-Sjaunja och Akkavare – än av tidningens rapporter om det politiska livet i Stockholm. Och med tiden utvecklade hyresvärden Helge Ridderström en viss förståelse för djurvännen Peter Eriksson. Som i sin tur kom att inse vad det innebar för en samefamilj när järven på en natt tagit tio, tjugo renar. Åsikten att järven borde utrotas var begriplig. Det märkliga, tyckte han, var snarare att det fanns stadsmänniskor som inte förstod ett dugg av jägarkulturen men ändå ställde massa krav på hur man skulle hantera rovdjur.

I sju år bodde Peter Eriksson i Sjaunja. Det hade blivit fler om inte socialdemokraterna kommit i vägen. Han och Britt plockade ner en järnvägsstation i det lilla samhället Nattavara med planen att bygga upp huset igen på en naturskönare plats. Där skulle de kunna bo större med barn. Men kommunen beviljade inga bygglov. 1991 gav familjen upp och flyttade ut till kusten i stället.

Till en gård utanför Kalix. Det var därför hans omtalade politiska kupp kom att ske där.

Peter Eriksson bestämde sig för att utmana socialdemokraterna som hade haft makten i 73 år. Tillsammans med bland andra vänsterpartisten Karin Nilsson och centerpartisten Valter Lindh (mitten) tog han över kommunen.

På valnatten 1998 satt det socialdemokratiska kommunalrådet Martin Lång hos rösträknarna i Töre, den största tätorten på Kalix landsbygd. Det såg inte bra ut. Han hade regerat i sju år och hade inga planer på att sluta. 1994 hade hans parti fått 67 procent av rösterna. Nu nådde de bara upp till strax över 44 procent.

Fyrtiofyra procent. Det är ingenting för en norrbottnisk sosse.

Förutom att miljöpartiet verkade ha snott röster hade de socialdemokratiska utbrytarna i nystartade Kalixpartiet plockat åt sig några mandat. Martin Lång skyllde på regeringens saneringspolitik och meddelade att han skulle lämna sin post. Partiets vice ordförande i kommunen, Agneta Lipkin, hade fått dubbelt så många kryss och pekades ut som efterträdare. Men det satte den största av kommunens tjugotre s-föreningar stopp för. I stället inleddes en övertalningskampanj för att behålla Martin Lång, och så var den socialdemokratiska internstriden i gång.

De försökte sy ihop en majoritet i fullmäktige. I tidningen sa de att vissa poster skulle kunna erbjudas till vänsterpartiet, men när Karin Nilsson gick på möte ville socialdemokraterna att hon skulle ge upp vänsterpartiets plats i kommunstyrelsen så att socialdemokraterna fick egen majoritet. Karin Nilsson hade kunnat tänka sig att samarbeta med båda sidor. Men när socialdemokraterna gjorde sådär blev hon förbannad. Centerpartiets Valter Lindh, som socialdemokraterna också försökte prata med, reagerade likadant. Arbetarepartiets förhandlingstaktik blev den sista knuff de andra sju partierna behövde. Peter Erikssons initiativ kändes så mycket mer inkluderande. Alla skulle vinna på samarbetet. Så kändes det inte med socialdemokraterna.

Och nu hade de sju andra partierna tillräckligt många mandat för att bestämma.

Så miljöpartiet, vänsterpartiet, centerpartiet, folkpartiet, moderaterna, kristdemokraterna och det nya lokalpartiet tog över Kalix.

Karin Nilsson fick socialnämnden. Valter Lindh fick näringslivsfrågorna. En moderat blev ordförande i kommunfullmäktige. Ingen av dem hade ens varit i livet när Kalix senast styrdes av någon annan än socialdemokraterna.

– Det kändes ungefär som det känns att ramla genom isen, sa den socialdemokrat som tvingades lämna ordförandeposten i socialnämnden.

Kommunalrådet Martin Lång blev rasande när tidningarna frågade vad han skulle göra nu.

– Vad jag ska göra efter detta är min privatsak! Vad är det för offentlighet i det här? Jag planerar att bo kvar i kommunen och pendla till jobbet i Luleå. Det är det många som gör och det är ingenting konstigt med det!

De var chockade. För första gången någonsin i Sverige utsågs en miljöpartist till ordförande i en kommunstyrelse. Peter Eriksson hade lyckats, trots att ingen egentligen hade trott att det var möjligt att en grön politiker skulle kunna få ett sådant inflytande.

Allra minst hans egen partiledning.

Kalix sessionssal, där fullmäktige har möten, ligger i ett hörn av kommunhuset. Dit kommer man, om man går in genom ingången på baksidan, genom att passera Erling Johanssons stora färgglada porträtt av kommunens starka män i vestibulen, gå förbi kommunalrådets kontor i korridoren och sedan fortsätta längst bort till slutet av byggnaden.

Dagen efter att det hade blivit känt att en ny majoritet skulle styra kommunen – den 21 oktober 1998 – kallade Peter Eriksson och Karin Nilsson personalen till möte där. Vänsterpartisten lutade sig mot talarstolen. Miljöpartisten gick fram och tillbaka framme där presidiet brukade sitta. Under tio minuter informerade de kommunens anställda om de sju punkter alliansen var överens om. Det gällde satsningar på skola och äldrevård, byautveckling och gröna centrum.

– Det är alldeles för mycket asfalt och betong i Kalix. Vi vill göra det mer trivsamt för att ungdomar och äldre ska bo kvar, sa Peter Eriksson.

Det var fullsatt i salen. 

Det tog – kände de nya ledarpartierna – ett halvår innan budskapet hade gått in hos tjänstemännen. Det var inte längre det gamla vanliga partiet som bestämde. Och det tog – kände de nya ledarpartierna – minst dubbelt så länge innan socialdemokraterna insåg samma sak.

Maria Wetterstrand var miljöpartiets stora stjärna. Men det var Peter Eriksson som låg bakom strategin som förändrade partiet på djupet.

Bland det första Peter Eriksson bestämde sig för var att socialdemokraterna skulle ut ur Folkets hus. Han var så provocerad av det. Huset hade stått färdigt sju år tidigare. Efter en hastig och kritiserad beredning hade det byggts till en kostnad av hundra miljoner kronor. Miljöpartiet hade varit emot, särskilt att det mesta av finansieringen skulle lånas ihop när kommunen hade ont om pengar. Men det kom att stå där ändå, högt och pampigt i ljust tegel och med stora glaspartier. Ingången omgärdades av höga pelare som fick huset att påminna om ett romerskt palats.

Det flyttade in en biograf, ett café och en teaterscen där det ordnades skådespel, konserter och debatter. På våningsplanet högst upp i palatset tog ABF och socialdemokraterna plats. Partiets skyltar på fasaden syntes från långt håll.

Det gick inte bara att slänga ut socialdemokraterna, så alliansen hittade på ett svepskäl. Vuxenutbildning kunde kommunen behöva. De kallade det Kalix university, och där fanns komvux, SFI-kurser och Arbetsförmedlingens utbildningar. Det var politiskt omöjligt för socialdemokraterna att säga nej till förslaget som innebar att de inte kunde ha kvar sitt kansli. Tillsammans med ABF fick de i stället flytta in i en barackliknande byggnad längre ner på gatan.

Högst upp på prioriteringslistan stod i övrigt demokratifrågor. Kalixborna skulle involveras. Den nya kommunledningen efterlyste synpunkter på hur centrum skulle utformas och på skattenivån och fick tusen svar på den första frågan och sjutusen på den andra. Demokratiarbetet handlade också om insyn. Alla sammanträden i de kommunala nämnderna öppnades för allmänheten. Vem som helst fick lämna förslag till kommunfullmäktiges sammanträden och själv komma dit och argumentera för dem. Alla brev skulle besvaras. Medlemmar strömmade till partierna, aldrig hade det varit så många på mötena. Och aldrig hade politikerna haft så roligt tillsammans.

Till julen 1998 skrev moderaten Pelle Mohlin om »Snövit och de sju dvärgarna« till en musikal om Kalix, som framfördes av de sju partierna på hotell Valhalla mitt emot kommunhuset.

Samarbetet var enkelt, allt gick bra.

Annat var det i Stockholm.

Ju längre tiden gick in i mandatperioden desto mer knakade det i fogarna i samarbetet mellan Göran Persson och miljöpartiet. De gröna bråkade och härjade, men vann varken så många sakpolitiska förhandlingar eller poäng i debatten. På våren 2002 låg partiet på runt två procent i opinionsmätningarna. Det såg ut som att de skulle slå ett nytt rekord – bli det första partiet som lyckades åka ur riksdagen två gånger.

Birger Schlaug och Marianne Samuelsson hade lämnat över språkrörsposterna till Matz Hammarström och Lotta Nilsson Hedström. Vilka? Det visste inte väljarna heller. Matz Hammarström beskrevs visserligen som en kompetent person i budgetförhandlingarna med socialdemokraterna. Lotta Nilsson Hedström var klok och populär internt, men saknade riksdagsplats.

Externt fick de inte något genomslag överhuvudtaget. De fungerade inte medialt. De hade inte roligt. De kunde inte komma överens. Ute i partidistrikten var krisstämningen tung. Allt fler var övertygade om att riksdagsplatserna var förlorade.

Språkrören höll krismöten med några förtrogna. Informella träffar med utvalda från partistyrelsen, riksdagsgruppen, partikansliet och ungdomsförbundet. Per Gahrton var med. Liksom Grön ungdoms språkrör Gustav Fridolin. Även Ulf Holm, tidigare EU-parlamentariker som nu var sammankallande i partistyrelsen, och tjänstemannen Magnus Johansson deltog. Uppmaningarna om att språkrören borde lämna sina poster blev allt mindre diskreta. Partiet riskerade att skadas för mycket. I februari 2002 blev det så.

Matz Hammarström och Lotta Nilsson Hedström aviserade sin avgång. Båda sa att partiet borde överge språkrörssystemet och i stället välja en partiledare.

Uppe i Kalix hade Peter Eriksson satt upp skarpa regler om att sjupartisamarbetet skulle ske genom konstruktiva dialoger och förhandlingar. Ingen skulle hålla på att hota med att spräcka alliansen. Att alla uppträdde moget och tog ansvar var förutsättningen för att han skulle leda.

Det fungerade oftast.

Men samarbetspartierna tyckte att Peter Eriksson ibland styrde lite väl hårt. De fick hålla i honom för att han inte skulle springa ifrån dem. Det hände att de kommit överens om att inte berätta saker för pressen men att Peter gjorde det ändå. Och ibland när de hade kommit överens om att berätta något tillsammans berättade han det helt själv.

Gradvis märkte de andra partiföreträdarna, en efter en, att det gröna partiet fick allt omvärldens ljus på sig och därmed allt beröm. Medan miljöpartiet växte började de andra krympa.

När det blev val 2002 ökade miljöpartiet från tolv procent till fyrtiofyra. Fler än hälften personkryssade Peter Eriksson. Till höger i foajén i kommunhuset satt då hans porträttmålning bredvid de socialdemokratiska gubbarna. Blått hår, lila panna, randig näsa, grön och orange skjorta. Skarp blick över skägget.

Det nya valresultatet, tyckte Peter Eriksson, behövde synas i styret. Miljöpartiet skulle ha fler viktiga poster. Moderaterna behövdes inte längre.

Peter Eriksson höll upp en valsedel när Ulf Blombäck efter valet kom in i mötesrummet i kommunhuset.

– Jag har hittat en där mitt namn inte är kryssat. Jag tror jag måste rama in den för den är unik.

Sedan förklarade han att moderaterna inte fick plats i kommunstyrelsen längre.

– Är du seriös?

– Ja, det är min tanke, sa Peter Eriksson.

Ulf Blombäck blev förbannad och lämnade samarbetet i vredesmod. De andra, som tyckte att Kalixalliansen var ett gemensamt projekt där alla ansträngde sig, kompromissade och offrade ideologiska käpphästar för den större sakens skull, hade inte väntat sig det. Det här gjorde de ju ihop. De hade ju sjungit tillsammans på jul, visserligen la de ner föreställningen efter två år, det hade blivit lite väl obscena texter, men ändå. Kalix utan socialdemokraterna var ju deras gemensamma skapelse.

Men Peter Eriksson hade blivit stor.

I maj 2002 valdes kommunalrådet Peter Eriksson till nytt språkrör ihop med Maria Wetterstrand. I riksdagsvalet samma år var partiet utdömt av statsvetarna, men klarade sig kvar med 4,6 procent och blev stödparti åt Göran Perssons regering, med egna tjänstemän placerade på finansdepartementet. Eriksson var språkrör i nio år, fram till 2011, och ledde ihop med Wetterstrand miljöpartiet över segervalen 2009 och 2010. Sedan 2014 är han ledamot av Europaparlamentet.

»Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten« utkommer på Atlas förlag i mars.