Ett spel kring ett sjukt spel

I nedsläckta rum skönjs framsträckta zombiearmar framför en dator av den gamla sorten. För prestandans skull kan en laptop aldrig räcka till. Hörlurar på, inne i sin värld.

Datorspel är aldrig en estetiskt tilltalande bild, men likväl är det något miljontals människor ägnar sig åt. 64 procent av Frankrikes vuxna spelar, 56 procent av tyskarna och 38 procent av britterna. Vissa trillar dit, hårt.

Beroendet kan bli starkt och nyligen beslutade världshälsoorganisationen WHO att klassa dataspelsberoende som en sjukdomsdiagnos. Definitionen är bland annat att spelandet ges »ökad prioritering« och »att spelandet går före andra intressen«. Detta ska då pågå i minst ett år innan diagnos kan ställas. Beslutet välkomnas bland annat av läkare i beroendemedicin.

Andrew Przybylski, professor vid Oxforduniversitet, och specialiserad på psykologi och virtuella miljöer, är tillsammans med ett 30-tal andra experter kritisk till WHO:s definition. Przybylski menar att dataspel klumpas ihop med spelberoende och att man inte skiljer mellan vanliga spel och missbruk.

Även för oss lekmän verkar definitionen vara väl bred – att försaka något för att lägga tid på sitt intresse hör till livet. Den som vill bli framstående inom sitt gebit måste finna tid till att satsa riktigt mycket tid. Till exempel torde den proffsviolinist som övar med sikte på världstoppen kunna klassas som violinberoende, som det hela är formulerat.

WHO missade möjligen att ta i beräkning att människors intressen alltid kommer till en kostnad. För att något ska vinna tid måste något annat förlora tid – det är ett nollsummespel.