Ett spöke som heter Bosse

Tempus kan ibland spela roll. I vad som tycks vara den hittills enda kritiskt utvärderande debattartikeln om moderaternas valförlust skriven av en moderat finns ett verb som är intressant:

»Styrkan i arbetslinjen var att impopulära men genomgripande och mycket viktiga reformer kunde drivas igenom tack vara att de sattes i ett större sammanhang«, skriver den före detta ordföranden i Moderata studenter, Erik Persson.

Var. Inte är.

Det är intressantare än man först kan tro, nu när partisterna ägnar all kraft åt att lösa diverse persongräl. Svaret på frågan om Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs politiska projekt är dött eller inte avgör ju vad en ny partiledare vill göra. Eller får mandat att göra.

Sedan valet har partiet präglats av oviljan att beröra ämnet. I stället har man sysselsatt sig med att bråka om de rester till maktpositioner som finns kvar efter nederlaget. Nyss vann ett uppror i Malmö och i förra veckan avgjordes till slut maktkampen i Stockholms stad och landsting. Det här har slukat tid och kraft och förstärkt maktvakuumet på riksplanet, vilket Anna Kinberg Batra skickligt har utnyttjat.

Den berättelse hennes kampanjmakare sålde beskriver hur Catharina Elmsäter-Svärd insett att stödet i partiet – särskilt i Stockholm – blivit för svagt och därför dragit sig ur. Så kanske det var.

Fast folk jublar inte heller över Kinberg Batra.

Och det är hos henne partiet nu befinner sig. Om nu inte de rätt tunga länsförbunden som uppgetts stödja Elmsäter-Svärd – stora delar av Skåne, Göteborg och Östergötland – lyckas få fram en ny kandidat.

Kritiken mot den nuvarande gruppledaren handlar om Stockholm, att ytterligare en partiledare från huvudstaden skulle begränsa partiet. Fast, invändningarna är faktiskt fler, och härstammar från en obesvarad fråga. Vad vill Anna Kinberg Batra egentligen? Människorna runt henne tycker att det är självklart: Anna är den som står för att nya moderaternas prioriteringar kring jobb och ekonomi ligger fast, ropar de i kör. Och lockar med att Anders Borg nog kan tänka sig komma tillbaka som finansministerkandidat med Kinberg Batra som ordförande.

Då skruvar rätt många kritiker på sig och svarar att det kanske inte låter så dumt, men mer då? Utmaningarna för partiet ser ju inte riktigt ut som 2004. Vad ska nya moderaterna vara 2018? Hur ska de väljare man förlorat till sverigedemokraterna kunna vinnas åter? Vad är ens sverigedemokraterna 2018? Vad är ens vårt svar på de problem sverigedemokraternas väljare såg?

Det finns en policydebatt dold där djupt inne i persondiskussionen. Och i diskussionen om att partiet är splittrat mellan land och stad.

Situationen är inte olik den efter Carl Bildt.

Bo Lundgrens problem var att många i partiet kunde fästa sina disparata förhoppningar på honom. Och alla små schatteringar och grupperingar som moderaterna består av räknade också med att just de skulle kunna styra partiledaren. För att bli vald är Anna Kinberg Batra tvungen att bredda sin krets, ge plats för människor som inte kommer från Stockholm, och med det uppstår risk för samma dilemma.

Anna Kinberg Batra kan hålla hur hårt hon vill i arbetslinjen. Vilket stöd hon får av länsförbunden, och vilket mandat hon ges, handlar inte om hur hon besvarar frågorna som Fredrik Reinfeldt formulerade för tio år sedan, utan den fråga som partivännerna ställde sig efter att ha hört honom för ett par månader sedan:

Vad ska vi egentligen göra med det här flyktingkostnadsutspelet?