Ett steg framåt, två steg bakåt

Socialdemokraterna är ett parti med tur. Det är väl det bästa sättet att sammanfatta läget när Stefan Löfven talar i Almedalen tre månader före ett val.

Det går ju, skriver tidningarna, sämre för moderaterna än för socialdemokraterna. Det är alltså vad valet har utvecklats till – en tävling om vem det går minst dåligt för.

I själva verket har socialdemokraterna problem.

I höstas, när skoldebatten var som hetast, hade partiet möjligheten att etablera en debatt där moderaterna stod för skattesänkningar och socialdemokraterna för välfärdssatsningar. Fredrik Reinfeldt föreslog ju ett femte jobbskatteavdrag. Men socialdemokraterna vågade inte gå hela vägen – vilket ledde till pedagogiska problem – och att partiet sedan dess har haft svårt att gynnas av de vänstervindar som successivt har tilltagit. Debatten om skattesänkningar mot välfärdssatsningar satte sig, men att det var socialdemokraterna som skulle stå för de fantastiska investeringarna i skola, vård och omsorg, det tycks väljarna inte ha övertygats om. Oavsett nya digitala idéer för att ragga röster på internet.

Grundproblemet tycks vara frågan vad socialdemokraterna egentligen vill. I sak. I konkretion. Vad vill Magdalena Andersson egentligen? Vad ska förbättringar av a-kassan få kosta? För att bara ta ett exempel. Och med vem eller vilka ska Stefan Löfven regera? Han drömmer om ett mysigt samarbete med miljöpartiet, vilket är ömsesidigt, men också problematiskt. Mandaten räcker nog inte till och från vilken förhandlingsposition ska en Stefan Löfven som inte lyckas vinna på vänstervågen bilda sin regering.

Vad blir det för socialdemokratiskt ledd regering om socialdemokraterna inte ens får ihop till trettio procent?

Den är väl en fråga som ett parti med tur klarar sig ur. Likväl är det en av Stefan Löfvens svåraste att besvara.

Hur svag kan en socialdemokratisk statsminister egentligen få vara?