Experiment i full skala

Det var strax efter lunch i tisdags när gamlingarna tog hissen upp till sjuan och knatade ut till hedersläktaren. Ingvar Carlsson kom tidigt, Birgitta Dahl likaså. Lars Leijonborg hälsade på Ola Ullsten det första han gjorde. Sist in var gladast – Ulf Adelsohn, förstås. Olof Johansson hängde på räcket och tjattrade med Göran Persson.

På första bänk satte de sig på rad, de som burit Sverige. Rynkiga och grå och något märkta av åren.

Då klev den enda miljöpartisten in.

Han hade aldrig varit statsråd, aldrig talman, aldrig landshövding eller något annat som behöver ta ansvar för nationen. Per Gahrton hade bara varit riksdagsledamot, en som för över trettio år sedan hoppat av sitt parti och bildat nytt. En vilde. En aktivist. Han klämde in sig längst ut på kanten av bänken. Han satt där till synes oberörd, trots att det här var veckan när ett nytt parti för första gången på ett kvartssekel intog Rosenbad. Hans parti.

En stor dag för hans proteströrelse, vars språkrör stod nere på kammargolvet i en tillfällig paus i regeringsförhandlingarna. Där nere satt även Jonas Sjöstedt, också han i förhandlingspaus, men hans förhandlingar handlade inte om ministerposter eller kärnkraftverk. Erbjudandet till honom var att stödja en budget. Att inte sänka Stefan Löfvens statsministeromröstning.

De två partier som i de senaste valen hade stått i samma relation till socialdemokraterna gick nu två olika vägar. Ett bjöds in i värmen och ett hölls ute i kylan. Vilket av det som var bäst var inte självklart.

Miljöpartiets ministerposter såg ut att vara mycket dyra, att döma av det som skrevs om regeringsförhandlingarna i veckan. De sa ja till nya Jas-plan och u-båtar, fick inte stoppa Förbifart Stockholm och verkade även ha förlorat kärnkraften när Stefan Löfven pratade om »status quo-tänkande«. Politiska analytiker tog fram stora förlorarstämpeln.

Föräldraförsäkring, skolan, a-kassan. Socialdemokraterna fick sin vilja igenom överallt.

Men framför allt verkade miljöpartiet misslyckas med spinnet. Att sälja in sina framgångar.

Kompromissen om Förbifarten – uppskjuten byggstart och ny diskussion om finansieringen – lyckades socialdemokraterna göra till sin vinst, trots att den låg i linje med miljöpartiets strategi. Även kärnkraftsöverenskommelsen tolkades som att miljöpartiet fick ge sig eftersom vallöftet om två stängda reaktorer inte skrivits ut explicit, trots att det sannolikt blir konsekvensen av de hårdare reglerna.

Tidigare språkröret Birger Schlaug skrev på sin blogg att hans gamla partis förkortning riskerade att få betydelsen Meningslösa Partiet.

Regeringsfrågan har aldrig varit enkel för miljöpartiet. I dess allra tidigaste historia, innan de gröna var i närheten av riksdagen, drömde man om en regering bestående av ministrar från olika folkrörelser med Alva Myrdal som statsminister.

Två decennier av diskussion följde därefter. Kunde miljöpartiet sätta sig i regering med partier som inte ville göra radikala förändringar av det ekonomiska och det ekologiska systemet? Maria Wetterstrand till exempel, var av det skälet emot regeringssamarbete med både socialdemokraterna och moderaterna innan hon blev språkrör.

Frågan har hela tiden gällt hur man gör störst nytta som grönt parti. Drivandes opinion i opposition eller som den som får igenom lagar i regering men samtidigt måste försvara kompromisser som strider mot partiets grundläggande värderingar. Kan man sitta i regering utan att sälja ut sin själ? Man skulle ju vara ett alternativ till partier som bara rättade in sig i leden.

På ena sidan i den stora striden stod Peter Eriksson. På den andra Birger Schlaug.

De blev ovänner 1998 när Schlaug tyckte att partiet var för litet för att kräva ministerposter av socialdemokraterna. Eriksson tyckte att miljöpartiet gav bort makten gratis.

Valet efter hade han blivit språkrör. Han fick, genom att parallellförhandla med mittenpartierna, in både miljöpartistiska och vänsterpartistiska tjänstemän i regeringskansliet och en lång lista på sakpolitik. Men någon gemensam regeringsförklaring blev det inte.

Åren därefter ägnade miljöpartiet åt att övertyga socialdemokraterna om sin regeringsduglighet. Partiet moderniserades och professionaliserades. Den stora delsegern kom när Mona Sahlin meddelade att partierna siktade på gemensam regering 2010, ett samarbete som skulle sträcka sig till 2020.

I år gick miljöpartisterna till val med det uttalade målet att det inte skulle gå att bilda regering utan dem. Partiet är ett av Europas äldsta gröna, och ett av få som aldrig har suttit i regering.

Miljöpartiets regeringsdiskussioner fördes i medierna. Vänsterpartiets motsvarighet var inte lika uppmärksammad. Historiskt har partiets kongresser sagt ja till regeringssamarbete, men samtidigt ställt så höga krav som villkor att ingen skulle vilja ha med det. Inför 2010 var läget annorlunda. I en god ekonomi och med tydligt vänsterförankrade Lars Ohly som partiledare sågs risken för att behöva sälja ut sig som liten. Dessutom ville man inte stå utanför när miljöpartiet skulle få vara med.

Erfarenheten av det fiaskot avskräckte inte inför årets val.  Den här gången fanns det ingen i arbetarrörelsen som vågade bråka, men Jonas Sjöstedt ville verkligen sitta i regering. Vänsterpartiet sålde in sig som en garant för att hålla borgerliga partier utanför regeringen hela mandatperioden.

Ser man till regeringssamarbeten i andra länder är det inte alls säkert att vänsterpartiet har fått det sämsta läget. Småpartier straffas i koalitionsregeringar, så har det även sett ut i Sverige. De måste försvara politik de inte står för, konturerna blir svagare. Det stora partiet lyckas ofta ta åt sig äran för allt som går bra.

Vänsterpartiets Aron Etzler har, innan han blev partisekreterare, skrivit två böcker om europeiska vänsterpartiers regeringsmedverkan. I Italien och Frankrike såg han liknande mönster. Regeringspartier som drev politik som gick åt höger straffades hårt. Samma sak i Danmark, där Socialistisk folkeparti tappade både stora mängder väljare och profilerade politiker när de samarbetade med Socialdemokraterne och ett borgerligt parti, och tvingades försvara en stram budget och privatiseringar.

Men även i Norge tappade vänsterpartiet Sosialistisk venstreparti väljare, trots uppfyllda vallöften om utbyggd barnomsorg, lägre arbetslöshet och minskade klyftor.

Klicka för att förstora:

Det kluriga är att det ändå inte nödvändigtvis är bättre att hålla sig utanför. På längre sikt. Även starkt ideologiska väljare som inte vill se kompromisspolitik vill att deras partier ska sitta i regering och driva igenom saker. Utan det blir man irrelevant för väljarna och strategiskt lätt att hantera för andra partier i förhandlingar.

Miljöpartiets grundare Per Gahrton har också blickat ut i Europa för att förstå förutsättningarna för regeringssamverkan. Även de flesta gröna partier har bestraffats av väljarna efter regeringssamarbeten. Det italienska centervänster-samarbetet ledde till låga opinionssiffror, medlemstapp och minskat stöd från civilsamhället. I Belgien blev de två gröna partierna nästan utraderade efter regerandet. Les Verts i Frankrike förlorade röster i valen efter sin första ministerpost 1997. För Östeuropeiska gröna har det gått riktigt dåligt.

Ändå menar Per Gahrton att småpartier inte automatiskt måste förlora på samarbetet. Han skiljer på bestående och kortsiktiga förluster.

Tyska Die Grüne, till exempel, föll hårt i opinionen efter regeringsinträdet 1998 och förlorade i samtliga femton delstatsval därefter. I valet 2002 gick partiet dock framåt igen och sedan dess har partiet upplevt både succéval och förlustval. Att sitta i regering kan i sig innebära en legitimering för partiet som kan löna sig på sikt även om det direkt bestraffas av väljarna.

Det positiva exemplet att klamra sig fast vid är Finland, där väljarna i flera fall har belönat partiet efter att ha suttit i regering. Även vänsterpartiet ser positiva regeringserfarenheter från Finland. Men det är ett land med ett helt annat politiskt landskap och en tradition av breda koalitionsregeringar.

Per Gahrtons råd till sitt gamla parti är att ha en dubbelstrategi med både kompromisser och opinionsbildning där den gröna profilen poängteras. Se till att få miljöministerposten, lämna inte regeringen och marknadsför politiken så inte socialdemokraterna får all ära.

Det senare behöver miljöpartiet, av veckans läckor att döma, verkligen öva på.

Dilemmat för det lilla parti som ska stå utanför eller vara med är att ställa den förlust man kan förvänta sig på kort sikt mot den belöning ett legitimerat parti kan få på längre sikt. Det syntes redan i valrörelsen. Miljöpartiets kompromisser startade inte den här veckan. Varenda gång de pratade om sin politik före valdagen fick språkrören följdfrågan om hur de skulle få igenom den i samarbetet med socialdemokraterna. Samtidigt som de lät som att allt gick att sälja för regeringsmakten, vågade miljöpartisterna inte skapa konflikt med den socialdemokrati vars ledare var betydligt mer positiv till kärnkraft och vapenexport än sina föregångare. De förlorade en konfliktyta utan att få något tillbaka.

Under valrörelsen talade miljöpartiet om att det var sakpolitiken som avgjorde, de skulle kunna stå för helheten för att sätta sig i en regering. Nu, när kompromisserna sätts på papper, lyfter miljöpartisterna fram det parlamentariska läget och talet om att driva Sverige i en grönare riktning har bytts ut mot att ta ansvar för att hålla sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande.

Risken för svekdebatt har aldrig varit så uppenbar.

Vänsterpartiet har på så sätt en fördel efter att tydligt ha strävat efter regeringsmakten och förlorat den. De framstår som ett parti som vill ta ansvar, men behöver inte bestraffas för kompromisserna. Så länge de nu kan hålla sig relevanta. Lyckas socialdemokraterna skapa majoriteter på andra sidan blockgränsen riskerar vänsterpartiet att helt falla bort i det politiska och mediala medvetandet.

Att dessa två partier nu för första gången går två olika vägar skapar ett spännande socialt experiment. Är det bäst att regera eller sitta i opposition? Vänsterpartiets och miljöpartiets stora fråga kan till slut få ett svar.