Fadersmordet

– Vi breddar oss i den ideologiska basen. Nationalismen ger inte svar på alla frågor, sa Jimmie Åkesson.

– Med socialkonservatismen befäster vi oss som ett mittenparti. Vi blandar vänster och höger, sa Richard Jomshof, skolpolitisk talesman.

– Det är klart att debatten kommer att kretsa kring principprogrammet på landsdagarna. Men vi är eniga, det finns ingen röd tråd i kritiken, sa Jimmie Åkesson.

Det var fyra kostymklädda sverigedemokratiska partitoppar som presenterade handlingarna inför helgens landsdagar, partiets första kongress sedan det kom in i riksdagen. Vid podiet i riksdagens pressrum stod Kent Ekeroth, Jimmie Åkesson, Linus Bylund och Richard Jomshof. De drog förslagen till ny kriminalpolitik, arbetsmarknad och skola. Invandringen nämndes i en bisats till skolpolitiken. Vårdnadsbidraget förklarades vara en prioriterad fråga.

Två punkter hade redan vållat debatt. Dels hur mycket pengar lokalavdelningarna i framtiden ska betala till rikspartiet – det brukar partier bråka om – dels förslaget att partiet ska sluta ha nationalismen som huvudideologi. Det händer att partier grälar om sådant också, men det är inte så vanligt i sverigedemokraterna, och inte på det här sättet.

Åtta dagar före presskonferensen hade ungdomsförbundet gjort ett utspel. Förbundsordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne hade då krävt i Aftonbladet att moderpartiet skulle godkänna en palestinsk stat med hänvisning till partiets nationalistiska princip – varje folk har rätt till sin egen nation. Sverigedemokraterna hade nyligen röstat emot palestiniernas begäran om att bli medlemmar i FN.

»Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal före­trädares högljudda personliga agenda«, skrev Kasselstrand och Hahne.

Kritiken tog skruv. Med »fåtal företrädare« avsågs antagligen Kent Ekeroth och Björn Söder, den internationella sekreteraren och partisekreteraren. Ekeroth blev uppenbart provocerad. Han jämförde ungdomsförbundets beskrivning av Israel med nazistiska partiet Nationalsocialistisk front.

Nu handlade utspelet från ungdomsförbundarna om något mer. De senaste åren har sverigedemokraterna blivit alltmer kritiska mot muslimer och hos Israel funnit en allierad i den kampen. Den här proisraeliska politiken har setts som paria inom vit makt-rörelsen, som nu berömde ungdomsförbundet.

För utspelet handlar inte bara om själva sakfrågan, Israel och ett palestinskt territorium, utan också om att poängtera partiets nationalistiska hållning. SDU ställer sig mot partiets ideologiska omskrivning, säger Alex Bengtsson, reporter på tidningen Expo:

– Lika mycket som det är en provokation mot de proisraeliska i partiledningen är det ett slagträ i debatten om nationalism och socialkonservatism.

Men det är inte bara det. Utspelet är också historiskt. För första gången har sverigedemokraternas ungdomsförbund markerat självständighet gentemot partiet och gått emot det i en känslig fråga. I detta unga parti – där partiledningen nyss varit tonåriga aktivister själva och karriärvägarna är korta – håller ungdomspartiet på att få en helt ny roll.

1 november 1998. Skånegänget Jimmie Åkesson, Björn Söder och Richard Jomshof körde genom ett grådaskigt Sverige upp till Stockholm. Ingen fara för halka, termometern höll sig fortfarande en bra bit över nollstrecket, men det föll ett lätt regn. I Medborgarhuset på Södermalm mötte de Jimmy Windeskog. Där och då bildade de ungdomsförbundet.

Mötet var kontroversiellt. Några år tidigare hade ett försök med att skapa ett ungdomsförbund inletts under Robert Vesterlunds ledning – sedermera känd nazist som figurerade i utredningen av mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg. Men efter en total ideologisk kantring influerad av skinnskallar och högerextrema hade partiet beslutat att lägga ner verksamheten.

Partiledningen var inte särskilt glad över att släppa ungdomarna fria igen, men partiledaren Mikael Jansson lät sig övertalas med argumentet att om samma sak hände igen så skulle ungdomsförbundet förbjudas att använda sig av partinamnet. Så de unga männen klubbade igenom ett program, valde Jimmy Windeskog till ordförande och Jimmie Åkesson till vice.

Skånegänget hade också samma ambition som Mikael Jansson, att göra sverigedemokraterna mer rumsrent. Jimmy Windeskog var dock inte en passande kugge i det hjulet. Hans koppling till vit makt-rörelsen blev ett välkänt faktum när han bland annat heilade på en partisammankomst och gjorde rasistiska uttalande mot en partikollega som adopterat barn. Tio år senare blev Jimmy Windeskog till slut utesluten och gick över till nationaldemokraterna.

Jimmie Åkesson tog över ungdomsförbundet år 2000. Han hade inte så stort fokus på förbundet då. Tre år tidigare – som 18-åring – hade han tagit plats som suppleant i sverigedemokraternas partistyrelse, partiet och SDU var egentligen en och samma organisation. Alla jobbade för att få rikspartiet att fungera. Ungdomsförbundet hade man för att »alla andra partier hade det«.

Därför behövde Jimmie Åkesson och hans krets aldrig använda SDU som en plattform för att göra karriär – de var redan långt uppe i partihierarkin. Så fort någon visade framfötterna sögs de upp av toppen. SDU kritiserade aldrig, och hade inga konflikter med partiet. Martin Kinnunen, som blev ordförande efter att Jimmie Åkesson tagit ett snabbt kliv upp till partiledarposten 2005, säger att de blev sammansvetsade av det sociala stigmat:

– Vi hade motståndare i alla partier, motdemonstranter, i media och problem med att hyra lokaler. Det har inte varit meningsfullt att inte jobba gemensamt för att bryta ner det hårda motståndet.

Egentligen var det inte förrän Erik Almqvist tog över ordförandeskapet 2007 som ungdomsförbundet började få en riktig funktion. Han drog bland annat igång en torgmötesturné mot svenskfientlighet. SDU fick en mer aktivistisk inriktning och medlemsantalet ökade. Men Erik Almqvist blev också uppmärksammad i P1-programmet »Kaliber« som avslöjade att det spelades vit makt-musik på en konferensresa till Tallinn. I dag är Almqvist riksdagsledamot och föreslås ingå i den nya partistyrelsen.

Med på skandalresan till Tallinn var också William Petzäll, som skolades till ordförande men bara hann vara det i några månader. Efter att ha blivit omhändertagen av polisen för fylleri den 6 februari i år avgick han. Petzäll lämnade ett förbund som hade vuxit markant men som var i organisatorisk röra efter en obefintlig överlämning. Vice ordförande Gustav Kasselstrand klev in och började nysta upp trasslet. Han ritade upp en strategi byggd på tre områden: politisering, decentralisering och mer utåtriktad verksamhet. SDU hade anklagats för att vara ett »Stureplansförbund«. Nu var det dags för en mer seriös profil, ansåg han.

I uppehållsrummet är det som om tiden stått stilla i femton år. De slitna väggarna pryds av det lokala hockeylagets matchtröja och filmaffischer. På tv-skärmen presenteras dagens lunchrätt: fisk och potatis med remouladsås.

På bordet längs kortsidan radar Jonas Andersson och hans två följeslagare upp sig bakom pennor, flyers och informationsblad. De kommer från det nystartade distriktet i Östergötland och ska prata med gymnasieeleverna på Berzeliusskolan i Linköping.

Unga killar kommer och går i flock och antalet tjejer som tittar in i rummet går att räkna på ena handen. Slutligen vågar en ung kvinna med slöja sig fram till bordet, efter att strukit runt kring ingången med sina kompisar.

– Varför gillar ni inte invandrare, frågar hon.

– Jo det gör vi visst det, svarar Jonas Andersson.

– Men ni vill ju inte att de ska komma hit, säger hon.

– Jodå, men vi vill kraftigt begränsa invandringen, svarar Jonas Andersson.

Han är distriktsordförande, ersättare i SDU:s förbundsstyrelse och var redan engagerad i partiet när han fick uppdraget att starta ungdomsverksamheten. Han är lugn och låter sig sällan provoceras. En duktig retoriker.

När en vänsterkille, som tydligt deklarerar att han tycker om att prata politik även med dem han inte delar åsikter med, undrar varför sverigedemokraterna ska byta till socialkonservatism som huvudideologi, säger Jonas:

– Nationalismen svarar inte på alla frågor, vi måste bredda oss.

Distriktet i Östergötland är inte det enda nya för i år. Också i Värmland har en distriktsverksamhet etablerats och Jönköping har fått en ny lokalavdelning. Till exempel. En stor del av förbundets framsteg kan tillskrivas den nuvarande ordföranden.

Gustav Kasselstrand föddes år 1987 i Valdemarsvik, där han växte upp bland knappt 3 000 andra invånare. Utbildning vid Handelshögskolan i Göteborg – kandidatexamen i nationalekonomi med inriktning finansiell ekonomi. Det var här han kom i kontakt med sverigedemokraterna. Han klättrade snabbt och blev andre vice ordförande i partidistriktet i Göteborg och kampanjorganisatör i valrörelsen 2010.

Som färsk ordförande för ungdomsförbundet har han stora planer. Ett av de strategiska besluten har varit ökad närvaro bland unga – alltså just det som Jonas Andersson i Östergötland gör på Berzeliusskolan. Ett annat är ökad självständighet – vilket kan verka paradoxalt med tanke på var Kasselstrand jobbar.

Sedan årsskiftet har Kasselstrand sin arbetsplats i riksdagen. Han är politisk sekreterare med ansvar för partiets ekonomiska politik. En stor del av SDU:s förbundsstyrelse, och dess valberedning, arbetar faktiskt i riksdagen. Till exempel är vice ordförande och pressekreteraren, 19-årige William Hahne, även pressekreterare för rikspartiet. Kassören Charlott Qvick, 24 år, arbetar som politisk sekreterare med socialpolitik, och sitter också i kommunfullmäktige i hemstaden Kristianstad.

Så ser det inte ut i de andra riksdagspartierna. Visst rekryterar de också medarbetare från sina ungdomsförbund, men knappast i den omfattning och i så unga år som i sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är ett parti där man kan göra snabb karriär, och ungdomsförbundet är fortfarande väldigt tätt sammanbyggt med moderpartiet.

Men just det vill Kasselstrand ändra på.

Med framgång kommer ett bättre självförtroende. Nu vill ungdomsförbundet hävda sitt egenvärde och därmed öka sin makt över partiet. Gustav Kasselstrand förklarar att målet är att vara det ena av två ben som den sverigedemokratiska rörelsen vilar på.

I höstas uppmanade också partisekreterare Björn Söder förbundet att verka som en intern opposition. Men när de nu faktiskt gör det, som med debattartikeln om Palestina, är tongångarna inte lika positiva.

– En del av den retoriken känns igen från grupper med tveksam gränsdragning mot extremism. Det är tråkigt att de har en sådan skarp retorik i en sådan känslig fråga. Jag ser inte att SDU ska ha som självändamål att bejaka sin självständighet och gå mot moderpartiet i olika frågor. Min huvudsyn är att ungdomsförbundet ska hjälpa partiet på alla sätt, säger Jimmie Åkesson.

Men Gustav Kasselstrand förbereder redan nästa steg. Han vill inte tona ner nationalismen till förmån för socialkonservatismen. Tillsammans med David Lång i partistyrelsen har han reserverat sig mot ändringen.

– Att det faktiskt finns åsiktsskillnader i partistyrelsen har inte uppmärksammats, påpekar Kasselstrand, och fortsätter:

– På sikt ser jag en fara med att nationalismen tonas ned i och med att vi då kan få in socialkonservativa utan fallenhet för nationalismen, som till exempel kristdemokrater.

Jimmie Åkesson och resten av partitoppen försöker skruva ner tonläget i debatten om principprogrammet. De säger att det mest handlar om en symbolfråga. Några enskilda kritiker bland partiets traditionalister.

Men med ungdomsförbundets nya inriktning kan partiets maktstruktur faktiskt vara på väg att förändras. Remisstiden för principprogrammet var kort, bara drygt två veckor. Det är vanskligt för en partiledning som ofta anklagas för toppstyrning. Och som börjar utmanas underifrån.

Hela frågan om nationalism eller socialkonservatism kan ses som en lek med ord inspirerad av nya moderaterna. Sådana symboliska utspel mår bra av viss kritik inifrån. Det leder till uppmärksamhet och pr-tricket flyger.

Men frågan är om inte partiet har missbedömt gräsrötterna den här gången. Ett så pass stort avsteg från partiets kärna kan skrämma fler än dem som anklagas för att vara traditionalister. Det handlar fortfarande om ett parti vars ungdomsförbund i höstas bjöd in jämnåriga politiker från italienska La Destras, ett parti som samarbetade med förintelseförnekare så sent som under 2008. Och enligt Expos granskning från i våras har var femte SDU-medlem kopplingar till vit makt-rörelsen. Nu ser ungdomsförbundets strategi för ökad självständighet ut att sammanfalla med traditionalisternas agenda. Där den interna kritiken tidigare har formulerats av enskilda avhoppare kan den i framtiden vila på en mer professionell plattform med bättre organisation.

I sin iver att bli ett mer konventionellt parti är det möjligt att Jimmie Åkesson och Skånegänget glömmer bort sin egen historia. Mikael Janssons rädsla för att släppa de unga fria i slutet av 1990-talet visade sig vara befogad. Nu bryter sig de unga loss – vare sig Jimmie Åkesson vill det eller inte.

Fakta | Möts i Göteborg

Sverigedemokraternas landsdagar pågår 25-27 november i Göteborg. Bland annat ska förslaget till nytt principprogram klubbas igenom. Medlemmarna ska även ta ställning till förslaget om ny partistyrelse.

Tidigare SDU-ordföranden

Gustav Kasselstrands företrädare på posten är en brokig skara mer eller mindre framgångsrika politiker.

Robert Vesterlund – ordförande 1993–1994
Lämnade SDU och blev senare redaktör för nationalsocialistiska Info-14. Dömd för ett flertal brott.

Jimmy Windeskog – ordförande 1998–2000
Återbildade SDU. Uteslöts senare ur SD och gick med i Nationaldemokraterna.

Jimmie Åkesson – ordförande 2000–2005
En av grundarna till nya SDU. Gick direkt till partiledarposten år 2005.

Martin Kinnunen – ordförande 2005–2007
Blev efter ordförandeskapet kansli­sekreterare för riksorganisationen. Nu partiets pressansvarige.

Erik Almqvist – ordförande 2007–2010
Var tidigare medlem i LUF. I dag riksdagsledamot och föreslås sitta i nya partistyrelsen.

William Petzäll – ordförande 2010–2011
Ordförande i endast två månader. Lämnade partiet efter missbruksproblem. Nu politisk vilde i riksdagen.