Falangernas förbund

Fråga en SSU:are om vad den förknippar med sitt förbund och den svarar ungdomligt nytänkande och framtidsinriktat. Det gör förbundsledningen regelbundet. Mäter medlemmarnas känslor alltså.

– De är mer positiva än negativa nu. Medlemmarna väljer bort ord som konflikt, säger Ellinor Eriksson, förbundssekreteraren från vänsterdistriktet Gävleborg som blev ordförande när högerfalangens Gabriel Wikström blev minister i höstas.

När de två valdes som ordförande och förbundssekreterare 2011 var målet att ena. »Ett SSU« blev värdeordet som skulle genomsyra allt. Det skulle vara slut på falangstrider, höger–vänster-bråk och medieskandaler.

Så hur är läget i socialdemokraternas plantskola nu när partiet åter sitter vid makten?

Bra, säger SSU:are på olika håll i landet. Samarbetet har fungerat. Om någon från ett vänsterdistrikt fastnar på en bild med någon från högern blir folk inte längre sura. Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson anställde medvetet utanför förbundet för att lugna ner striderna. Till förbundskansliet plockades människor från Sveriges elevkårer, Rädda Barnen och Ungdom mot Rasism för att de inte skulle ha lojaliteter med något distrikt.

– Vi såg oss som hela förbundets ledning. Vi släppte andra tillhörigheter, geografiska hemvister och personer som lyft fram oss, säger Ellinor Eriksson.

Men det där är bara en del av historien. Något annat har också hänt. Stockholms län har förlorat makten. Det kan låta som en liten perifer sak, men påverkar mycket. Också i partiet.

I ordförandestriden 2011 gick en del av högern – skogen – och vänstern ihop och stängde ute högerinriktade Stockholms län. Det stora och mäktiga huvudstadsdistriktet hade länge dominerat SSU, befolkat kansliet, fostrat politiker som Mona Sahlin och Pär Nuder. 2011 förlorade de till slut ordförandeposten.

Ska man förstå SSU:s kongress i sommar måste man förstå historien, och Stockholms läns roll i den.

Det långvariga SSU-kriget började egentligen med att länet – för en kort period – förlorade sitt inflytande. Det var 1994, när förbundet bestämde sig för att säga nej till EG. Nej-kampanjen leddes av Anders Ygeman från Stockholms stad, i dag inrikesminister i Stefan Löfvens regering. Efter segern försökte vänstern göra Anders Ygeman till ny ordförande. De slog sig ihop med Norrbottens högerkandidat Niklas Nordström, i dag kommunalråd i Luleå, som lovade att inrätta en ny post som vice ordförande till Ygeman.

Så 1995 valdes Niklas Nordström till SSU-ordförande med stöd av bland andra Stockholms stad och Östergötland. Det ovanliga var att Stockholms län inte stod bakom den nya ordföranden.

Niklas Nordström ville föra socialdemokratin högerut. Men han var framburen av en koalition som var delvis vänster. Med Perssons budgetsanering blev sprickan djupare. För att få stöd sökte sig Niklas Nordström i stället till Stockholms län. Därmed var ordningen i någon mån återställd – länet hade makten igen. Men förbundet var också splittrat i två.

Så föddes de två falangerna ur vilka alla bråk det närmaste decenniet sedan hämtade sin kraft. Turerna var många och långa.

På kongressen 1997 strök Nordström och högerdistrikten valet av vice ordförande från dagordningen. Därmed försvann Anders Ygemans maktposition.

Sedan följde år av valfusk, smutsiga kampanjer och ständiga ordförandestrider. Luciano Astudillo, i dag politisk stabschef i Malmö stad, mot Mikael Damberg, i dag näringsminister. Ardalan Shekarabi, i dag civilminister, mot en bortglömd vänsterkandidat.

Nya generationer skolades in i falangerna. De lärde sig att människor från vissa distrikt fick man inte umgås med.

Inför 2005 års kongress hade kriget pågått i tio år och då gick partiet in för att få stopp på det. Det slöts en uppgörelse om att höger och vänstern skulle dela på makten. Anna Sjödin från högerdistriktet Västerbotten blev ny ordförande och Mattias Vepsä från vänsterdistriktet Örebro valdes till sekreterare.

Men när högern tvingades dela med sig av makten till vänstern blev en del högerdistrikt förfördelade. De hade sedan länge varit missnöjda med vad de ansåg vara maktfullkomlighet från Stockholms läns sida, och blev ännu surare nu. Så de två falangerna delades upp i tre. Den tredje gruppen var alltså höger, men upplevde sig styvmoderligt hanterade och satta i periferin. Rent geografiskt bestod de av distrikt utanför storstäderna: Norrbotten, Östergötland, Kalmar. De kom att kallas för skogshögern.

Inför 2007 års kongress anslöt sig Göteborg och nästan hela väst till skogen. Det fanns åter två ordförandekandidater: Jytte Guteland från Stockholms län och Laila Naraghi från Kalmar. Skogen drev Laila Naraghi, i dag sakkunnig på UD. Länet drev Jytte Guteland, som nu är EU-parlamentariker. Länethögern gav redan i första fasen av sin kampanj vänsterdistrikten ett erbjudande om fortsatt delning av uppdrag och anställningar. Skogshögern kunde aldrig bjuda över. Jytte Guteland vann omröstningen med 131–115.

Missnöjet med länet fortsatte och nu hade även vänstern tröttnat. Inför kongressen 2011 gick de över på skogens sida och enades om Gabriel Wikström som ordförande och Ellinor Eriksson som sekreterare. Det blev aldrig någon omröstning. Länets kandidat hoppade av före kongressen.

I augusti ska SSU välja en ny ordförande. Det finns två kandidater: skogshögerns Philip Botström och länets Sara Yazdanfar, som också har stöd av länets satellitdistrikt Blekinge och Uppland. Det som ledningen kallar »ett SSU« består fortfarande av olika falanger som vill ha inflytande. Allt tyder på att skogshögern vinner igen med hjälp av vänstern och att länets makt är fortsatt bruten.

Överenskommelsen från 2005 bygger på att det finns en höger och en vänster. Inte två högerfalanger. Som dessutom är splittrade internt nuförtiden. I skogshögern har Göteborg vuxit och blivit en mer dominerande kraft, vilket väckt missnöje på annat håll. En kandidat därifrån blockerades av andra inom skogshögern, och Göteborg blockerade i sin tur en kandidat från Östergötland. Philip Botström blev kompromisskandidaten. Han är 24 år, är från Karlstad och har varit distriktsordförande, ombudsman och sitter i förbundsstyrelsen.

Rent policymässigt skiljer han sig inte särskilt mycket från Stockholms läns Sara Yazdanfar. De pratar båda om en jämlik skola, Philip Botström har större fokus på investeringspolitik, Sara Yazdanfar har mer tyngdpunkt på en rättvis arbetsmarknad för unga. Hon är 25 år, kommer från Solna, har jobbat på LO och sitter i förbundsstyrelsen och är nu politiskt sakkunnig hos inrikesminister Anders Ygeman. Om henne har det också funnits splittring.

Flera i Stockholms läns distriktsstyrelse röstade i stället för Philip Botström – den andra sidans kandidat. De är trötta på splittringen i högern och ville genom att liera sig med skogen skapa bättre samarbete och få mer inflytande. Vilket har retat upp människor från Stockholms län ända upp i partiets toppskikt.

SSU-ordföranden är viktig också för dem, eftersom den personen tar plats i partiets verkställande utskott. Men det kan, resonerar de länare som ville rösta med skogen, inte finnas så mycket prestige i vilket distrikt som levererar ordföranden att högern tappar politiskt inflytande. Den interna splittringen försvagar länet ytterligare – och det är det viktiga i denna ordförandestrid.

I regeringen är många djupt präglade av de gamla bråken. Stockholms län har under åren varit en pålitlig leverantör av tjänstemän till socialdemokratiska partiledare. Stefan Löfvens presschef Odd Guteland, till exempel, lärde sig politik som ombudsman i länet. När Stockholms län nu för andra gången på rad förlorar makten, förändras rekryteringsbasen. På sikt kommer alltså sommarens ordförandeval också påverka regeringen.

Men som om det inte vore nog med högerns celldelningsprocess är också vänstern oenig. De har bråkat om vem som borde bli ny förbundssekreterare.

Så är alltså läget i det socialdemokratiska ungdomsförbund som många beskriver som lugnare än de någonsin varit med om förut.