Fälttävlan i politisk repression – nu även hos M

För första gången sedan hösten 2019 snörvlar den ena efter den andra bland mina bekanta. Själv har jag en olycksbådande halsbränna.

Det löjliga armbågsgnuggandet och ständiga handspritandet ledde kanske till att de flesta av oss inte fick Covid, men vi fick inte heller de gamla vanliga bondförkylningarna. Så kroppen, lika dum som alltid, sänkte garden. Och nu, när dagisinskolningarna drar igång och zoommötena blir verkliga, kan vi vänta oss en sjudjävla förkylningssäsong. Det finns inga vaccin mot sådant.

Vi kunde ha det värre. Vi kunde vara nya zeeländare. Ju längre de skjuter på sin återgång till resten av världen, desto snorigare kommer de att bli. Men det räcker rätt långt att vara svensk, att döma av de ömkliga tillstånden i min närhet.

Och att förkylningarna kommer att dra över oss som långa efterskalv, är bara en av alla effekter av hur vi hanterat den här pandemin.

Det finns ett moderat kommunalråd i Växjö, ännu inte trettio år, som heter Oliver Rosengren. ”Nationalekonom och Tolkiennörd” presenterar han sig: en kombination som kan få den tryggaste att känna oro. Häromveckan föreslog han en särskild vårdavgift för svenskar som inte vaccinerar sig.

På sätt och vis är det inget särskilt med det. Sådana här idéer dyker upp hela tiden, bland folk i gemen. Det är en allmänmänsklig hobby att inte tänka längre än näsan räcker. Ur det föds ofta idén att alla som på något sätt är annorlunda än man själv, är suspekta. Om de dessutom är inflätade i välfärdsstaten – och det är vi alla, oavsett om vi vill det eller ej – varför inte använda samma välfärdsstat för att klämma åt dem?

Argumenten är urenkla att konstruera, eftersom allt vi gör på något sätt kan räknas om till kostnader och vinster för välfärdsstaten. Det vanligaste förslaget har varit att rökare borde betala extra för att få vård.

Varför ska rökfria skattebetalare stå för deras självgenererade cancer?

Just det argumentet är inte riktigt så starkt som det verkar. Dels betalar rökare redan väsentligt mer än icke-rökare, eftersom deras drog straffbeskattas, dels finns nationalekonomiska uträkningar som tyder på att rökare faktiskt är en vinst för välfärdsstaten. De ådrar sig visserligen åkommor som är dyra att behandla, men att de dör tidigt gör också att de sparar stora summor skattepengar genom att inte belasta åldringsvård och pensionssystem. Kanske borde rökning vara subventionerat, om välfärdsstatens ekonomi är det enda som räknas.

Hur det än är med just det, förstår alla principen. Ska normalviktiga skattebetalare betala för att fetknoppar äter som grisar? Ska hurtiga skattebetalare betala för soffpotatisars slöhetssjukdomar? Eller, för den delen, varför ska bokläsande skattebetalare behöva betala för medelålders korpidrottare, som sliter av hälsenor och krossar menisker på löpande band? Varför ska skattemedel gå till fjällräddningen, som bara ägnar sig åt att rädda friluftsidioter som väljer att klättra upp på berg oförberedda?

Att folk i gemen odlar tankar av det här slaget är, som sagt, inget anmärkningsvärt. Kanske inte heller att politiker gör det, om de är anhängare av ideologier vars själva kärna är att individen är statens tjänare. Men nu talar vi alltså om ett moderat kommunalråd.

Förkylningarna är en trist konsekvens av Covidhysterin. Att alla politiker, oavsett hemvist, fått på sig bottenlösa spenderbyxor är en annan. Och en tredje är denna fälttävlan i politisk repression, nu även med moderata deltagare.

Välfärdsstaten har många goda sidor. Den är också ett ständigt hot mot medborgarnas frihet. Pandemin har försvagat försvarslinjen mot det hotet.