Fasaden rämnar på partierna

Kassaskåp i Gamla stan i Stockholm gjorde det hela så mycket mer spännande. Det var där, på Stockholmsmoderaternas kontor, som valsedlarna från partiets provval låg. De papperslappar som skulle kunna reda ut den senaste tidens rösthärva inom moderaterna. Det är nämligen ingen liten röra som partiet befinner sig i.

Det började med avslöjandet i DN att riksdagskandidaten Mats Rudin hade betalat andra personers medlemsavgifter. Han erkände och avgick, men snart framkom att det rörde sig om något betydligt större och mer organiserat.

Minst fem högt uppsatta moderater i Stockholm – varav en riksdagsledamot – misstänks nu för en hemlig valkartell, där en särskild medlemsvärvare fått pengar för att rekrytera nya medlemmar som själva sluppit betala årsavgiften – och i utbyte röstat på personerna bakom kartellen. Även medlemsvärvaren skulle kompenseras med en valbar plats på en av höstens valsedlar.

Bevisen består av att mer än var fjärde ny medlem hos moderaterna i Stockholm förra året kom från stadsdelen Tensta-Rinkeby. Dessa röstade i sin tur i mer än dubbelt så hög utsträckning som i andra valkretsar i provvalet, trots att det i vanliga fall snarare brukar vara tvärtom. Och de röstade i stor omfattning på kompisgänget som misstänks för valkartellen.

Den nomineringsstämma som skulle spika riksdagslistorna förra lördagen fick ställas in.

I måndags öppnades så kassaskåpet i Gamla stan, och under veckan som gått har anklagelserna om oegentligheter utretts av konsultfirman Ernst & Young.

Händelserna kan läggas till den långa lista med fusk som tidigare framkom vid Fokus kartläggning av partiernas interna nomineringsprocesser inför valet i höst. Men händelsen säger också något mer om hur det står till i partiväsendet.

De svenska partierna var en gång i tiden masspartier sprungna ur folkrörelser. Guldåren var på sextio- och sjuttiotalen. Kulmen nåddes i mitten på åttiotalet, då enbart socialdemokraterna hade 1,2 miljoner medlemmar, för att sedan snabbt minska.

År 1992, efter att socialdemokraterna upphört med kollektivanslutningar av LO-medlemmar, hade riksdagspartierna sammanlagt 625 000 medlemmar. Förra året var siffran 259 000.

Om utvecklingen skulle fortsätta i samma takt, beräknade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle i en rapport från 2005,  skulle partierna stå helt utan medlemmar år 2017. Vid millennieskiftet hade dödsdagen förutspåtts att inträffa redan 2012.

Även om noll partimedlemmar mer är en lek med statistik än en realistisk farhåga, är desperationen som medlemsraset ger upphov till i högsta grad verklig.

Partierna har länge gjort allt för att dölja den: behållit gamla medlemmar i sina register trots att de slutat betala medlemsavgift, inräknat diverse sidoorganisationer och friserat siffrorna.

Senast år 2005 blev det en stor skandal sedan ungdomsförbunden SSU och Ung Vänster ljugit om antalet medlemmar och felaktigt utkvitterat miljontals kronor i statsbidrag.

Partiernas skifte från masspartier till kampanjapparater har inte bara gjort det lättare att fuska – vilket Stockholmsmoderaterna visar – utan har också gjort partierna blåögda. De har glatt tagit emot varje ny medlem, om det nu skett via Moderata ungdomsförbundet Mufs ökända spritfester, eller köpta röster i Tensta-Rinkeby. Speciellt, som i detta fall, när det handlar om väljargrupper de annars har svårt att nå ut till.
Först när det uppdagas i medierna är det ett problem. Inom moderaterna hade fusket varit känt av den lokala ledningen i flera veckor innan en utredning sattes i gång.

Väljarna sviker partierna. Partierna sviker sina medlemmar.

Lösningen på det problemet ligger inte i moderaternas kassaskåp i Gamla stan.

Läs mer om fifflet med vallistorna: Bråk, hot och svågerpolitik