Fast i falangerna

Något hände med ordet »krisis« på dess resa från antikens Grekland till 2000-talets Sverige. När de politiska djuren pratar om till exempel socialdemokratins kris – som de ju gör nu – menar de att partiet befinner sig i en svår sits, en slags politisk lågkonjunktur.

Fast egentligen betyder ordet att något står på spel. Ett avgörande eller en prövning, föreslår etymologiska ordboken.

Kanske är det den de borde läsa, alla socialdemokrater som fyller spalterna.

Den här veckan var det Kalmarprofilen [[Håkan Juholt]] och Skåneprofilen [[Morgan Johansson]]. Ställ era platser till förfogande, ropade den första med adress partistyrelsen. Valförlusten var [[Thomas Östros]] fel, sa den andre. Det räckte för att förskjuta eftervalsdebatten i det som en gång var Sveriges största parti.

– Valberedningen får pröva förtroendet för hela partiledningen och alltså föreslå de förändringar den tycker är nödvändig, sa [[Mona Sahlin|Sahlin]].

Plötsligt handlade allt om vilka personer som ska leda partiet, inte så mycket om vilken politik de ska föra fram.

Den maktstrid som nu har satts igång kan sluta på tre sätt.

Antingen försvinner Mona Sahlin. (Mot det talar att varken Morgan Johansson eller [[Ylva Johansson]] eller någon annan framstår som tillräckligt självklar efterträdare.)

Eller så sparkas några centrala karaktärer i Sahlins närhet – [[Stefan Stern]], Thomas Östros, [[Sven-Erik Österberg]] och Ylva Johansson till exempel. (Mot det talar att en sådan karusell kan bli alltför besvärlig och blodig för Sahlin.)

Eller så händer egentligen ingenting.

Man måste alltid ha med det där tredje alternativet när man pratar om politiska kriser, särskilt socialdemokratiska.

Ett avgörande i personfrågorna behöver inte leda till verklig politisk förändring. Titta bara på valet av Mona Sahlin våren 2007.

I tisdags vid lunch anlände socialdemokraternas kriskommission till kursgården Bommersvik för sin första dygnslånga sittning. I receptionen stötte gruppen om fem personer ihop med företrädare för partiets verkställande utskott. Mötet var en slump, men symboliskt.

Ledamöterna i det verkställande utskottet som slåss för sina politiska liv lämnade plats för kriskommissionärerna som försöker få igång en diskussion om det politiska innehållet. Fast i verkligheten är det tvärtom. Persondiskussionen riskerar att ta död på alla de djupare analyserna.

Socialdemokratins och Mona Sahlins problem 2006–2010 var ju att man nöjde sig med att Göran Persson försvann. Partiet valde en partiledare som inte på något sätt hade deklarerat vilken politisk inriktning hon stod för. Hon hade inte sagt ett knyst om vilka utmaningar som var centrala för Sverige på kort, medellång och lång sikt – och ännu mindre hur hon tyckte att man som politisk kraft skulle möta dem.

Man bara valde henne, ändå.

Det där underskottet hängde kvar efter rådslaget, efter förhandlingarna med miljö- och vänsterpartiet och efter valmanifestet. Det gick inte riktigt säga vad socialdemokraterna stod för.

Den här veckans mest bortglömda inlägg lär bli kriskommissionärerna [[Ardalan Shekarabi|Ardalan Shekarabis]] och [[Anna Johansson|Anna Johanssons]] desperata bön på DN Debatt: »Vi måste göra en gedigen omprövning av vår politik.«

Den eftervalsdiskussion som socialdemokraterna hittills har lyckats åstadkomma har till stor del fastnat i de gamla falangernas garn. Person X har uttalat sig, varpå person Y har kritiserat tankarna för att antingen vara »för höger« eller »för vänster«. Och så har vänner och ovänner ställt upp sig i de vana positionerna i skyttegravarna och bombarderat varandra med gamla välbekanta argument.

Självklart finns det något som är höger och något som är vänster, särskilt i ett så stort parti som socialdemokraterna. Men s-debattörerna använder begreppen utifrån femton år gamla definitioner, eller kanske ännu äldre. De ser varken samhället eller det politiska klimatet för vad det är i dag.

Det som betraktades som vänster 1996 är nödvändigtvis inte vänster 2010. Det som var högerförnyelse 1994 behöver inte vara det 2010. Eller 2014 för den delen heller.

Grunden för falangerna är den politiska övertygelsen, men stärkelsen – det som håller ihop kotteriet – består av personstrider. Vi kan kalla det för politiska partiers negativa spiral:

Fraktionsbildning leder till personbråk, som leder till ännu starkare gruppkänsla, som leder till ännu större ovilja att lyssna på andra, som leder till nya personbråk. Som aldrig leder till nya tankar.

Det är socialdemokratins verkliga problem.

»Idiotes« kallade grekerna de privatpersoner som saknade ett offentligt ämbete, ett politiskt uppdrag. Därifrån har vi fått ordet »idioter«.

Frågan är vilka som är dummast. De som kämpar för att nå en position eller de som vill undersöka och formulera svar på samtidens problem?