Fastna inte i tullen

Sveriges klimatpolitik brukar illustreras av två olika bilder. Optimister lyfter fram att Sverige minskat sina koldioxidutsläpp samtidigt som vi blivit rikare. Sedan 1990 har ekonomin vuxit med över 50 procent, medan utsläppen av klimatpåverkande gaser minskat med 23 procent. Andra invänder att om man räknar utsläppen som vår konsumtion orsakar (alltså inklusive det vi importerar som orsakar utsläpp i andra länder) har de totala utsläppen vår konsumtion orsakar ökat något under samma tidsperiod.

Svensk industri har genomfört imponerande minskningar i utsläpp under senare decennier. Utsläppen av svavel är nere på tiondelar och tungmetaller hundradelar av vad de var på 1970-talet samtidigt som produktionen ofta ökat. Även utsläppen av växthusgaser har minskat betydligt. Samtidigt ökar importen från länder där industrierna ofta förorenar betydligt mer.

Klimatpolitiken läcker alltså. På detta finns en lösning, som med HL Menckens klassiska ord är tydlig, enkel och felaktig: klimattullar.

Tanken är förledande. Genom klimattullar (ofta förkortade BTA, border tax adjustments) får varorna vi importerar ett påslag motsvarande deras miljöpåverkan, precis som varorna här hemma produceras i fabriker som betalar för sina utsläpp. Så får vi en jämn spelplan med konkurrens på lika villkor och sannolikt minskade utsläpp. Åtminstone enligt teorin och de ekonomiska modellerna.

I verkligheten är klimattullar ett förslag som löper stor risk att bli både dåligt och kontraproduktivt. Ta bara en så enkel sak som frågan vilka som ska få införa dem, och mot vem? De har föreslagits i USA, som inte ens har ratificerat Kyotoprotokollet, vilket avslöjar att tanken nog redan från början är att skydda inhemska företag från konkurrens.

Mot vilka ska tullarna införas? I USA:s fall handlar det förstås om Kina. Okej, säger kineserna då, men om vi ska räkna miljöpåverkan bör det beaktas att våra arbetare cyklar till fabrikerna, era åker bil. Sedan är frågan vem som ska tulla vems varor.

Inte ens utan manipulationer är det särskilt lätt att få fram någon god uppskattning av alla olika varors klimatpåverkan. Till detta kommer intresset hos byråkratier och inhemska företag att styra utkomsten. Förra året visade Kommerskollegium att »EU:s skyddstullar varken är ändamålsenliga eller samhällsekonomiskt effektiva.« Så skulle det förstås bli också med klimattullar.

Och hur ska klimattullarna ta hänsyn till att många framsteg i klimatarbetet sker på regional och lokal nivå? Olika klimatåtgärder på regional nivå finns i ett femtontal länder inklusive Kina, Vietnam, Sydkorea, USA och Kanada. Hur ska klimattullar ta hänsyn till det? Ska företag från kanadensiska delstaten British Columbia, som genomfört en grön skatteväxling och minskat sina utsläpp, strafftullas för att Kanada struntat i sina klimatmål och exploaterar tjärsand? Eller ska regioner kunna få undantag med ännu mer byråkrati som resultat?

Klimattullar skulle alltså garanterat bli ineffektiva, godtyckliga och ekonomiskt kostsamma. Dessutom skulle de sannolikt riktas mot utvecklingsländer med hög tillväxt som Kina och Indien och där tolkas som en fientlig handling.

Mitt enkla förslag är att tvärtom att ta bort restriktioner för handeln. Här öppnar sig nämligen intressanta möjligheter. De handelshinder som den rika delen av världen har kvar är nämligen i hög grad riktade mot export från de växande ekonomier vi vill ha med på ett klimatavtal: Kina, Indien och Brasilien. Tänk om vi i väst skulle öppna våra marknader för deras export, i utbyte mot att de inför prissättning av något slag på sina koldioxidutsläpp.

Det skulle vara åtgärder som stärkte IPCC i arbetet för att minska växthusgasutsläppen. Dessutom kan det liva upp Världshandelsorganisationen WTO, vars Doharunda för att sänka tullarna mot de fattigaste länderna förhandlats i snart femton år utan att komma i mål. De förutspådda ekonomiska vinsterna av en total handelsliberalisering ligger rentav i samma härad på runt en procent av BNP per år som kostnaden för att minska växthusgasutsläppen i enlighet med Sternrapporten.

Fri handel med livsmedel är en viktig försäkring mot lokala och regionala väderomslag, vilka ökar med global uppvärmning, och dessutom ett sätt att minska resursåtgången i länder där det är knappt om vatten. Ekonomin, miljön och sammanhållningen i världen vinner alltså på att vi skrotar tanken på klimattullar och går i motsatt riktning.

För övrigt är fegvego en utmärkt term för oss som älskar kött, men försöker äta mer vegetariskt till vardags. Därtill en inspirerande Facebookgrupp startad av Lisa Förare Winbladh.

Mattias Svensson är liberal skribent och författare till boken »Miljöpolitik för moderater – och för alla andra« (Fores, 2015).