Fienden delar på Juholt-land

»Vi socialdemokrater plågades under dessa år av vänsterpartiets opinionsmässiga framgångar.«

Det värker i Göran Perssons kropp när han skriver om tiden runt millennieskiftet.

»Vår organisation, såväl i partiet som i regeringskansliet, var stundtals helt fixerad vid vad vänsterpartiet tänkte eller tyckte.«

Det är uppenbarligen inte lätt för honom att få ner det på pränt.

»Allt gjordes i relation till vänsterpartiet eller, som man sa, ›Gudrun‹.«

I kategorin ärlighet är passagen självbiografins höjdpunkt.

»Det var förödande.«

När Gudrun Schyman och vänsterpartiet i valet 1998 fick tolv procent och i maj 1999 började tala om att nå tjugofem i nästa val befann sig socialdemokraterna i sitt uslaste läge sedan 1991. Väljarna flydde vänster­ut. Det är intressant så här i efterhand, med den enorma förändring av det politiska landskapet som skett, att tänka att Göran Persson inte var rädd för Bo Lundgren. Utan för Gudrun Schyman.

Tesen har dykt upp igen, de senaste veckorna. När socialdemokraternas väljar­territorium har blivit ett Polen som ska delas. Då har det blivit populärt att säga att ett vänsterparti under Jonas Sjöstedt skulle bli Håkan Juholts definitiva död.

Delvis har det väl med mediernas bild av vänsterpartiet att göra. I helgen presenterade valberedningen sitt förslag till ny ordförande – Jonas Sjöstedt, precis som journalister tänkt sig.

Något har det också med synen på social­demokratin att göra. Partiet anses så inkompetent att det kan hotas av en gammal EU-parlamentariker.

Men mest handlar det nog om vill­farelse.

Det är länge sedan vänsterpartiet och socialdemokraterna var kommunicerande kärl för väljare. För femton år sedan växte det ena partiet när det andra minskade, men sedan 2002 har socialdemokraterna tappat runt femton procentenheter vid val. Och de har knappast gått till vänsterpartiet.

Vänsterpartiets succé i slutet av 1990­-talet var en unik händelse. En social­demokratisk regering hade sanerat ekonomin genom hårda neddragningar i offentlig sektor. Besvikelsen och missnöjet – särskilt bland kvinnor – fångade vänster­partiet. Nu styr socialdemokraterna knappt över sig själva.

Dessutom är vänsterpartiets handlingsutrymme begränsat. Sjöstedt blir nog vald i någon form – kongressen kan addera det ena namnet till det andra, till ett dubbelt ledarskap. Men alla kandidater har signalerat mer välfärdspolitik. Ett av få områden socialdemokraterna fortfarande är starka i.

Socialdemokraternas utmaning är en annan, blottad i veckans opinionsmätning från Statistiska centralbyrån. Det är inte till vänsterpartiet eller sverigedemokraterna som Juholts parti förlorar. Utan till miljöpartiet och moderaterna. Samt till gruppen av osäkra. Väljarna går högerut nu eller väljer bort socialdemokraterna även om bättre alternativ saknas. Det är en ny spelplan, där både socialdemokraterna och vänsterpartiet tappar även bland offentligt anställda.

Precis som på 1700-talet när stormakten Polen delades mellan forna fiender handlar det om tidsandan. Vänstern i bred definition har förlorat så länge i opinionsbildningen. Juholt är mer lobbyist än statsman, men ändå heter det växande vänster­alternativet i dag miljöpartiet. Som inte agerar särskilt vänster. Och snart väl sitter i regeringen.

Att nästan hälften av de socialdemokratiska väljarna har vänsterpartiet som näst bästa parti säger mer om hur isolerad den gamla maktpakten har blivit. Den medie­kritiskt sinnade skulle kunna uttrycka det så här: en ny vänsterledare spelar ingen roll när tidningarna fylls av högerledare.