Finns ens januariavtalet? Alltså undertecknat, i fysisk form

När Arkivutredningen i dagarna presenteras kommer det inte att vara någon anstormning av journalister. Tomas Ramberg kommer knappast att kommentera den i nästa Ekosändning. Inga upprörda ledare kommer att skrivas om saken.

När kulturminister Amanda Lind tar emot utredningen kommer det inte att vara en toppnyhet för andra än tidskriften Arkiv (»om arkivets alla aspekter«).

Ändå är den så viktig.

»Arkiven utgör viktiga delar av samhällets kollektiva minne och speglar och ger förutsättningar för samhällets utveckling och framtid«, skriver regeringen klokt i direktiven.

Fast fanns det något om arkiv i regeringsförklaringen? Nej. Framhålls vikten av arkiven i januariavtalet? Nej, inte med en stavelse.

Finns ens januariavtalet? Alltså i fysisk form, på papper och undertecknat av de fyra partiledarna med arkivbeständigt bläck? Eller finns det bara som ett sladdrigt pdf-dokument vars äkthet inte går att bevisa? Ett onekligen historiskt dokument som kanske inte finns på riktigt.

Alla som har en dator vars hårddisk kraschat och som inte tagit säkerhetskopia vet dramatiken i att ha förlorat sitt lagrade minne. I en digitaliserad värld riskerar allt fler minnen att gå förlorade.

Utan att ha sett utredningen utgår jag från att det är vad det handlar om. Hur sparar vi det – av vikt, kanske ska tilläggas – som i dag finns i digital form till eftervärlden? När statsvetarna om 40 år vill gå tillbaka till exakt vad Ulf Kristersson skrev på Facebook om det där mötet med Jimmie Åkesson – finns det kvar då?

Men också hur de påtagligt fysiskt existerande handlingarna kan bli tillgängliga i en digitaliserad värld.  Som redan sker på till exempel Riksarkivets MKC, i Fränsta i Medelpad, som digitaliserar årsutgåvor av dagstidningar.

Det som ryms i arkiven berättar också något annat, som aldrig riktigt går att digitalisera. Har man läst en protokollbok från säg 1920-talet, har man också sett med vilken möda och välskriven vacker handstil de beslut som fattats, och diskussioner, som föregått dem, har bevarats för eftervärlden.

Arkiv betraktas (ibland med rätta) som lite dammiga platser. Typiskt nog hette tidigare den enklaste formen av arbetsmarknadsåtgärd för arkivarbete. Fast arkivarierna borde vara våra hjältar som förhindrar kollektiva hårddiskkraschar.

Som den äldre damen på min första arbetsplats i Stockholm förklarade när hon kom till vaktmästeriet (sådana fanns då) för att skriva ut ett viktigt protokoll efter att först ha studerat vattenstämpeln på tidigare handlingar:

– Den måste göras på enskt Arkiv!