Fler häktas felaktigt

Det har gått tre år, men Tommie Karim är fortfarande sjukskriven och äter antidepressiv medicin.

– Jag försökte sluta en gång men jag fick panikångest, svårt att andas och kände hela tiden på hjärtat om det fortfarande slog. Just nu känns det som att jag får käka medicin hela mitt liv, säger han.

Tommie Karim satt häktad i två månader för mordet på sin 18-åriga sambo Anna.

Han berättar att han vaknade en tidig morgon av att hunden skällde.

– Jag trodde att hunden bet Anna och slog upp sovrumsdörren hårt för att skrämma hunden. Men då får jag se en man stå där med kniv i handen. I en kort stund tittade jag i hans ögon och sen fick jag bara en enda tanke i huvudet: spring. Jag sprang förbi honom, ut och till min pappas lägenhet för att ringa polisen.

Polisen trodde inte på Tommies historia och han häktades. Tommie berättar att tårarna inte ville sluta rinna och att ångesten kom krypande.

– Jag fick inte prata med någon, jag hade ingen tv, inget att göra förutom att tänka. Jag kände mig helt hjälplös, och jag var beredd på att jag kanske skulle bli oskyldigt dömd. Allt försvann, hela mitt liv. Och jag fick ingen att prata med även om jag satt och ristade mig i armen med ett gem, säger han.

Tommie hade fulla restriktioner och fick genomgå hårda förhör.

– De visade mig bilderna på Anna. Jag kommer ihåg att de höll upp dem mot mig, jag hann se hennes sönderhuggna händer innan jag vände bort ansiktet. Jag kommer aldrig att glömma den bilden, den sitter i huvudet för evigt, säger Tommie.

Men hur polis och åklagare än gjorde fick de inte fram några bevis mot Tommie. Efter två månader släppte de honom ur häktet. Men han var fortfarande misstänkt. Han fick inte tillbaka sin son som var placerad i en fosterfamilj och han kunde inte sörja Anna på ett normalt sätt. Annas familj trodde att polisen hade rätt och ville inte att Tommie skulle komma på begravningen.

– Varje vecka gick jag på kyrkogården och letade efter hennes gravsten. Jag visste inte ens om hon hade blivit begravd, säger han.

På begravningen var däremot Annas fosterbror. Han greps några månader senare efter att ha dödat sin andra fostersyster. Då kopplade polisen samman de båda fallen och han erkände brotten samt att han hade varit ute efter deras blod, varför han har kommit att kallas »Kannibalen«.

Först då blev Tommie helt friad från misstankarna.

– Jag var stämplad som mördare i ett halvt år, säger Tommie.

Men även om han numera är helt rentvådd menar Tommie att häktestiden alltid kommer att prägla honom. De 150 000 kronorna i skadestånd läker inte många sår.

– Jag vaknar fortfarande på nätterna av mardrömmar om att jag blir slängd i en cell. Och jag är folkskygg, jag drar mig för att träffa folk. Jag har helt tappat förtroendet för rättsväsendet, säger Tommie.

Tommie är en av alla människor bakom den skenande statistiken över personer som fått ersättning för att ha suttit felaktigt frihetsberövade.

De senaste två åren har antalet ansökningar om ersättning till justitiekanslern, JK, ökat med 27 procent. Föra året fick 1 178 personer skadestånd och ansökningarna har fortsatt att strömma in under första halvåret 2008. Redan nu handlar det om 709 ansökningar. Fortsätter det i samma takt under resten av året kommer antalet felaktigt frihetsberövade ha ökat med 39 procent sedan 2005. Antalet anmälda brott, misstänkta, häktade och anhållna har visserligen också ökat men inte alls på samma nivåer.

Det här oroar såväl JK som Advokatsamfundet.

– Jag har hållit på med detta i 15 år och det är en väsentlig ökning, säger Håkan Rustand, byråchef hos Justitiekanslern, samt ställföreträdande när JK Göran Lambertz är på semester.

Han kan förstå att siffrorna skapar en oro för rättssäkerheten.

– Om det finns en tendens att frihetsberöva även om det inte leder till fällande domar kan jag förstå att medborgaren kan bli oroad, säger han.

Även Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, reagerar på den kraftiga ökningen av felaktigt frihetsberövade.

– Häktas folk på för lösa grunder? Uppenbarligen är det så eftersom de inte fälls. Eller beror det på att domstolarna har blivit slappa eller är det så att det är större och mer komplicerade mål? Det kan finnas flera orsaker, säger hon.

Försvarsadvokaten och riksdagsledamoten Peter Althin, som var den som företrädde Tommie Karim, menar att det är viktigt att inte ta lättvindigt på de färska siffrorna. Konsekvenserna för de drabbade är alltför stora.

– Det är oroande att siffrorna fortsätter att öka så markant. Det är väldigt lätt att bli häktad i Sverige och sedan är skadestånden oerhört låga, de kompenserar inte alls det lidande som de har gått igenom, säger han.

Ett annat fall av felaktigt frihetsberövande som uppmärksammats är ett misstänkt barnmord i Åmål.

En grå novemberdag förra året togs Saras tvåårige son till sjukhuset i Karlstad. Han hade varit sjuk ett tag och hade plötsligt blivit livlös. Inga upplivningsförsök hjälpte och han dödförklarades i sjukhussängen strax efter midnatt. När Sara gick hem till lägenheten var det med tron att hon skulle påbörja den plågsamma uppgiften att förbereda sin sons begravning och sörja sin förlust.

Men tre dagar senare kom polisen till hennes lägenhet. De meddelade att hon var misstänkt för att ha dödat sin son och hon fördes till polisstationen. Den 30 november häktades hon på sannolika skäl misstänkt för mord. De kommande dagarna hölls det förhör och det genomfördes en personutredning som inte visade att Sara på något sätt hade varit en våldsam mamma. Men hon satt kvar bakom låst häktningsdörr.

På Luciadagen, den 13 december, kom ett nytt besked: häktningsbeslutet hävs. Enligt rättsläkaren visar resultatet från tagna prover att barnet haft en allvarlig virusinfektion som kan förklara tidigare angivna undersökningsfynd.

Sara släpptes och förundersökningen lades ned.

– Det var förstås fruktansvärt för henne att sitta häktad just då eftersom hon hade förlorat sin son. Hon visste ju inte ens vad som skulle hända med begravningen, säger hennes advokat Per Hjort.

Flera av de försvarsadvokater som Fokus har varit i kontakt med pekar på den aktuella åklagarbristen som en bakomliggande orsak till att antalet felaktiga häktningar ökar.

– Politikerna har börjat ge polisen resurser men åklagarmyndigheten har släpat efter vilket har lett till att det har blivit lite av löpande band. Sen är det också en tradition i domstolen att domarna sällan säger nej till en häktningsframställan, säger Per Hjort.

Anne Ramberg instämmer:

– Jag har stort förtroende för landets åklagare men det är viktigt att de har en arbetssituation som är vettig, annars skadas rättssäkerheten, säger hon.

Nils Rekke, överåklagare hos Riksåklagaren, tror däremot inte att åklagarbristen har med saken att göra utan menar att det snarare handlar om en större kännedom om möjlighet till ersättning.

– Jag vill också poängtera som åklagare, att det faktum att man är berättigad till ersättning inte betyder att man är oskyldig. Det är bara ett kvitto på att bevisningen inte räcker, säger han.

JK Göran Lambertz väntar nu in en undersökning som straffrättsprofessor Christian Diesens studenter har påbörjat. De ska undersöka vilka det är som har suttit felaktigt frihetsberövade och på vilka grunder. Avgörande är också om det ökade antalet gäller anhållande, häktningar eller åtal som inte leder till fällande dom. Först efter undersökningen går det att se om det finns brister i rättssystemet och i så fall var. Då ska Göran Lambertz ta ställning i frågan om JK behöver göra något för att säkra rättssäkerheten.

Sara är ett fingerat namn.